Social baksmälla! 2 kommentarer

När det varit helgdagar och man träffat mycket folk får jag någon form av social baksmälla. Jag blir trött, nedstämd och vill dra mig undan oavsett sällskapet. Det tog faktiskt flera år för mig att hitta kopplingen. Men idag vet jag, mycket intryck=dåligt mående i några dagar.

Förr i tiden kunde jag väl återhämta mig naturligt. När man var ung och bodde hemma hade man ett rum att stänga in sig i, när jag flyttade hemifrån räckte det att komma hem och stänga dörren för att ladda upp batterierna. Men idag är det inte lika lätt (barn=mamma får aldrig vara ifred). Bristen på återhämtning gör att jag tycker att social situationer blir jobbigare och jobbigare. Jag ser sällan fram emot en fest när jag vet att jag (trots att jag är nykter) kommer att må sämre än sällskapet dagen efter.

Efter ett Lisebergsbesök för något år sedan var jag nästintill sängliggande i tre dagar efteråt! Så det gäller att planera sina aktiviteter väl. Jag vet inte om det är specifikt för personer med ADHD eller om det bara är jag men oavsett så är det viktigt att fundera på hur du/ditt barn  eller annan anhörig reagerar i sådana här situationer. Kan ni isåfall på något sätt hjälpa personen att planera in aktiviteter och återhämtning?

Det är inte konstigt att ett intryckskänsligt barn blir utåtagerande, trött eller ledsen efter social aktivitet eller stökiga miljöer. Jag blir själv gråtmild, lättirriterad och oerhört trött av det. Jag känner mig uttömd dränerad och går runt som en zombie här hemma. Försöker liksom att hänga med i familjens tempo fast att jag helst av allt egentligen bara vill stänga in mig, få sova.

Fundera på hur du eller din anhörig kan samla energi efter sådana händelser, för de kommer aldrig till fullo kunna gå att undvika. En tyst promenad, jogging/cykeltur, se på en film tillsammans, läsa en bok, måla eller pyssla. Eller ge medvetet personen tid och rum att gå undan.

Problemet (iallfall för mig) är att inte ens de roliga sakerna som ger mig energi känns roliga när jag befinner mig i zombiezonen. Mina ben bär mig inte för en joggingtur och min hjärna kan inte formulera ett enda ord. Det enda jag behöver är den största möjliga tystnad. Ett ljudisolerat rum med lås och bom där jag kan ligga ostört om så bara för en stund.