-Mamma, du kan lita på mig. Ge mig en chans, jag kommer inte att dö, säger min snart nioåriga dotter när jag nekar henne att hänga med en kompis till badhuset.
Hela min kropp skriker nej men mitt hjärta vill inget annat än att säga ja. Jag vill släppa iväg dig, låta dig vara stor, stå på egna ben. Samtidigt som jag vill hålla dig jättehårt och aldrig låta dig gå.
Förståndiga lilla flicka.
-Jag vet att du är orolig mamma, och jag vet att det är för att du älskar mig. Jag älskar dig med men jag vill verkligen göra det här…
Badhus, det värsta jag vet. Bara tanken skapar krypningar i min kropp. Finns det något farligare än vatten? Några minuter med blicken riktad åt fel håll och du är borta, föralltid. Jag står bara inte ut med tanken, med känslan i mitt bröst. Jag står fast vid mitt svar. Nej, aldrig , det går inte.
-Jag förstår säger du och lägger besviket på luren.
Jag önskar att det fanns en manual att följa, en regel, en lag som sa till mig när jag gör rätt eller fel, vad som är överdriven oro eller berättigad. Något som visar mig när det är dags för mig att släppa dig i från mig, låta dig gå. När ska du börja gå till skolan själv, cykla, leka utomhus i timmar utan att komma hem. När? Jag får ont i magen av bara tanken.
Du är på väg åt ett annat håll, och det är så det ska vara, jag vet det. Ändå barrikerar jag vägen framför dig, försöker att dölja stigen du skall gå. Jag försöker locka dig tillbaka till tryggheten i min famn för att stilla min egen ångest.
Jag vet att du en dag kommer att hoppa över alla mina hinder, kanske smyga dig förbi när jag inte ser. Jag måste släppa taget om din hand innan du själv sliter dig loss.
Men inte idag, och inte i morgon.
Jag är bara inte redo…än [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]