Jag får många gånger frågan hur jag orkar vara så aktiv och ha så många projekt på gång i mitt liv. Jag har funderat mycket på det och vet inte om jag har det rätta svaret men kan åtminstone försöka förklara hur det känns för mig…
Tänk dig ett stup, du står vid kanten och tittar ner, det är mörkt, djupt och du vet att det är svårt, nästintill omöjligt att ta dig upp om du ramlar ner. Tänkt dig att du lever precis intill den där skrämmande kanten, ditt hus vilar i sluttningen. Du har hela tiden det där skrämmande stupet vid din sida. Vid några tillfällen i ditt liv har du halkat en bit ner, inte ner till botten, men en bra bit ner, det tog dagar, veckor, månader för dig att ta dig upp och det skrämde dig. Skrämde dig så mycket att du är livrädd för att halka ner igen.
Där nere bor mörkret, meningslösheten, sorgen och svärtan.
För att lösa problemet försöker du att ta dig så långt ifrån kanten som möjligt, du försöker praktiskt taget aldrig att vara hemma. Du försöker ha så mycket projekt du bara kan på gång, så att du ska slippa att komma hem, till avgrunden. Du försöker därför att springa så långt bort från kanten som möjligt, men när du är klar med dina projekt dras du direkt tillbaka igen. Det är som att leva i ett gummiband. Du försöker också att hålla gummibandet lagom uttänjd för du vet att det finns en risk att det brister, och då faller du tillbaks med en jäkla smäll.
Att ständigt aktivera min hjärna är en strategi jag valt, den enda lösningen jag hittat och som fungerar hittills. Att hålla fokus, hålla sig vaken, vara aktiv, är att hålla sig i från kanten. Därför måste jag ALLTID ha något att lägga min energi på. Så fort jag inte är aktiv blir jag trött- är jag trött blir jag nedstämd-är jag nedstämd tappar jag fart-tappar jag fart kommer stupet sakta men säkert närmare….