Varför är du ledsen, varför mår du dåligt, kunde min man frustrerat fråga mig i början av vårt förhållande. Mitt svar var alltid att jag inte visste. För honom var det inget svar. Man måste alltid veta varför, man kan inte må dåligt utan anledning menade han. Men jo, det kan man.
Jag tror inte att jag funderade så mycket på varför innan jag träffade honom. Jag var liksom van att mitt mående gick upp och ner oavsett yttre omständigheter. Ofta hade det istället ingen yttre påverkan alls. Jag var ofta ”lycklig” men kunde ändå sitta och gråta.
I början gjorde det min man förtvivlad och förvirrad. Har jag gjort något, har det hänt något, är det något som inte är bra? Varför, varför varför? Han ville ha ett svar, men jag kunde inte ge honom något.
Det var först när han började ”ifrågasätta” mitt mående som jag också började göra det. Varför har jag så ont inuti mig när allting utanför mig är bra? Det är som att bo på ”lyckliga gatan” full av osynliga slukhål, och oavsett vilken väg jag tar ramlar jag förr eller senare där i. Men på min mans väg finns inga djupa hål. Det finns gropar som han ibland kan snubbla i. Stunder då han ramlar, blir arg, svär, men reser sig lika snabbt upp igen.
Mina gropar är som djupa hål som slukar hela mig och hur mycket jag än kämpar för att ta mig upp åker jag hela tiden tillbaka ner, allt är mörkt, svart och jag vet inte ens åt vilket håll jag ta mig ut. Tills jag plötsligt en dag vaknar jag upp och befinner mig bredvid hålet. Jag kan förundrat titta ner i det, säga oj, hur hamnade jag där. Jag förstår inte hur jag kan ha ramlat i, men inte heller hur jag kom upp.