I eftermiddag ska jag på ångestgrupp. Det är ingen behandling, utan är endast till för att ge information om ångest. Även om jag inte tycker att jag får någon vidare ny kunskap så gillar jag faktiskt att gå dit och kommer även tycka att det är tråkigt när gruppen slutar om några veckor.
Det härliga med att gå dit förutom att för en gångskull faktiskt få prata om sitt mående, så är att det att få lyssna och känna igen sig i andra. Tillsammans med dem blir jag mindre ensam. För även om jag vet att det finns tusentals av er där ute, och trots att jag får massa av fina kommentarer och mail så är det sällan som jag träffar någon som har samma problemtik som jag själv. Och trots att jag här helt öppet och obrydd skriver om mina tankar och känslor, är det sällan jag faktiskt talar med någon om dem i verkligheten.
Jag tar liksom på mig mitt leende och går in i min roll där det inte är jag står i centrum. Så här, just här är den enda platsen där jag skriver ut svärtan inom mig, för utanpå bär jag samma färg som alla andra. Från att ha stängt in allt det där bakom lås och bom är det väldigt skönt att två timmar i veckan kunna få öppna upp. Att få glänta på den där dörren och även se in bakom andras.