Dagsarkiv: 30 maj, 2015

På fel sida?

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
"Bubbles"

Målning ”Bubbles”

"Changing"

Målning ”Changing”

Just nu befinner jag mig på latsidan. Har inte inspiration eller motivation till något annat än att skriva och måla. Att ta tag i trädgård, tvätt eller disk bär emot. Så idag drog jag en lättnadens suck över att det var regn. Annars vet jag att jag hade jagat ut mig själv i trädgården. Men nu kunde jag med gott samvete sitta inne, lapa kaffe och bara måla.

"Unperfect"

Målning ”unperfect”

Egentligen skulle jag bara vilja trycka på pausknappen, så att hela världen stannade upp samtidigt som mig (iallafall barnen). Då hade jag stängt av telefonen, släckt lampan och inte klivit upp alls. Jag hatar att befinna mig på den här sidan, på denna sida där orken tryter och trötthet och irritation istället segrar. Jag blir liksom allergisk mot mig själv och vill bara hoppa ur mitt skinn. En del av mig skriker vila, den andra ropar KÖR och jag irrar runt där emellan. Jag har hela dagen bara försökt att hålla in och härda ut. Går och lägger mig ikväll och hoppas att morgondagen ger mig en ny chans [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Man behöver inte vara mobbad för att känna sig utanför…. 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Ensam

Mitt liv har alltid varit fyllt av vänner, ändå har jag alltid känt mig utanför. Jag minns när jag var riktigt riktigt liten. Hur jag hellre tittade på än var med. Hur jag hellre fyllde dagarna med lektioner istället för raster.

Lektionerna fyllde en funktion, en struktur, jag kunde förstå dem. Men på rasten kunde vad som helst hända. Anna som jag alltid lekte med kunde helt plötsligt leka med Emma. Den leken vi lekte förra rasten var enligt de andra flickorna inte längre rolig, och vad betyder det egentligen när Lisa tar Sara i handen, att jag får hänga efter eller att jag inte längre får vara med?

På rasterna behövde man ta för sig, vara snabbast, skrika högst eller vara roligast (jag var inget av det), medans man på lektionerna bara behövde vara tyst. Jag var tyst.

Rast för mig betydde att ständigt ha ont i magen, att inte veta vart man skulle ta vägen. Det kändes som att jag kunde läsa rubrikerna men hela tiden missade det finstilta. Det där som var den viktigaste biten och som alla andra förstod utom jag.

Det kändes som att jag förstod pojkar bättre. Pojkar som sade saker rakt ut, lekte lekar man kunde förstå. Pojkar som aldrig viskade eller fnittrade. Jag var mer som dem.

Känslan har suttit i mig även som vuxen, oavsett hur mycket vänner jag haft runt mig har jag alltid känt mig utanför. Jag ogillade till och med rasterna när jag gick på högskolan, istället för att hänga med klasskompisarna drog jag mig undan, satte mig på biblioteket eller tog en promenad för mig själv.

Att känna sig ensam och utanför handlar inte alltid om att vara mobbad, om att inte bli inbjuden till leken eller om att inte få vara med. Att känna sig ensam och utanför kan också innebära att man inte förstår situationen fullt ut, att saker och ting inte känns begripligt och förutsägbart. Man kan då välja att vara utanför pga rädsla för att göra fel, rädsla för att inte kunna hantera situationen, eller av rädslan för att bli missförstådd, utskrattad.

Man kan välja att sätta sig själv utanför för att det gör mindre ont att själv ta ett steg tillbaka än att bli utknuffad av andra.