Dagsarkiv: 31 maj, 2015


Samspelssvårigheter… 1 kommentar

Att inte förstå leken....

Tänk att det var så många som kände igen sig i mitt inlägg ” Man behöver inte vara mobbad för att känna sig utanför”. Jag fick jätte mycket respons från folk som kände igen sig själva men också sina barn. Det gör mig så ont att vi är så många där ute som bär på samma känsla av utanförskap. Och att den där känslan som uppfyller hela oss, är osynlig för andra.

Jag har en ADHD diagnos. Men ändå aldrig riktigt känt igen mig i den. Jag har tex aldrig riktigt tänkt att jag har samspelssvårigheter. Först nu börjar allt klarna för mig. När det gäller samspelssvårigheter har jag mer tänkt på barn som hamnar utanför genom att skrika och slåss, de som inte kan komma överens med andra barn eller vuxna. Men att jag hela mitt liv gömt mig för att jag faktiskt inte förstår har jag inte sett som ett lika stort problem….förrän idag.

Min dotter har haft ont i huvudet och magen varje dag sedan hon började förskolan. Jag har pratat med lärare, skolsköterskor och fritidspersonal, men ingen säger att det är något fel. -Hon är en tyst och glad liten tjej som är duktig på att lyssna och göra det man säger till henne. -Nej men hon har vänner, hon leker ofta med kompisar.

Men om hon nu är en sådan glad liten tjej, varför ser jag då sorg i hennes ögon? Om hon nu har så mycket vänner, varför vill hon hellre vara hemma än i skolan?

Samtidigt väcker mitt eget barn så mycket känslor i mig att jag vill sprängas. Jag vill bara putta fram henne till de andra barnen, se så gå och lek, de väntar ju på dig. Men hon värjer sig och går undan. När en klasskompis vill möta hennes blick och säga hej tittar hon ner i backen. Jag blir så provocerad, vill skrika rakt ut. Gå och lek bara, hur svårt ska det vara!?!?

Jag har ställt henne alla möjliga frågeställningar utan att kunna hitta något fel. Är någon dum  mot dig? Har du kompisar? Säger någon något elakt? Skrattar, viskar dom? Får du vara med? Jag har velat peka ut problemet, hitta det utanför henne så att jag kan ta bort det ur hennes liv. Men efter år av letande inser jag att det hela tiden legat inuti.

-Mamma, det är inte det att jag inte får vara med. Jag vill inte vara med.

Med ens skjutsades jag tjugofem år tillbaka i tiden. Varför det, frågar jag.

Nej jag vill hellre vara med killarna.

Det hugger till i min mage, jag ber till gud att hon inte skall beskriva min barndom. Att allt inte ska återupprepas framför mina ögon. Varför, viskar jag samtidigt som jag håller andan.

Tjejerna leker alltid häst. Pojkarna leker ta.