Tänk att det var så många som kände igen sig i mitt inlägg ” Man behöver inte vara mobbad för att känna sig utanför”. Jag fick jätte mycket respons från folk som kände igen sig själva men också sina barn. Det gör mig så ont att vi är så många där ute som bär på samma känsla av utanförskap. Och att den där känslan som uppfyller hela oss, är osynlig för andra.
Jag har en ADHD diagnos. Men ändå aldrig riktigt känt igen mig i den. Jag har tex aldrig riktigt tänkt att jag har samspelssvårigheter. Först nu börjar allt klarna för mig. När det gäller samspelssvårigheter har jag mer tänkt på barn som hamnar utanför genom att skrika och slåss, de som inte kan komma överens med andra barn eller vuxna. Men att jag hela mitt liv gömt mig för att jag faktiskt inte förstår har jag inte sett som ett lika stort problem….förrän idag.
Min dotter har haft ont i huvudet och magen varje dag sedan hon började förskolan. Jag har pratat med lärare, skolsköterskor och fritidspersonal, men ingen säger att det är något fel. -Hon är en tyst och glad liten tjej som är duktig på att lyssna och göra det man säger till henne. -Nej men hon har vänner, hon leker ofta med kompisar.
Men om hon nu är en sådan glad liten tjej, varför ser jag då sorg i hennes ögon? Om hon nu har så mycket vänner, varför vill hon hellre vara hemma än i skolan?
Samtidigt väcker mitt eget barn så mycket känslor i mig att jag vill sprängas. Jag vill bara putta fram henne till de andra barnen, se så gå och lek, de väntar ju på dig. Men hon värjer sig och går undan. När en klasskompis vill möta hennes blick och säga hej tittar hon ner i backen. Jag blir så provocerad, vill skrika rakt ut. Gå och lek bara, hur svårt ska det vara!?!?
Jag har ställt henne alla möjliga frågeställningar utan att kunna hitta något fel. Är någon dum mot dig? Har du kompisar? Säger någon något elakt? Skrattar, viskar dom? Får du vara med? Jag har velat peka ut problemet, hitta det utanför henne så att jag kan ta bort det ur hennes liv. Men efter år av letande inser jag att det hela tiden legat inuti.
-Mamma, det är inte det att jag inte får vara med. Jag vill inte vara med.
Med ens skjutsades jag tjugofem år tillbaka i tiden. Varför det, frågar jag.
Nej jag vill hellre vara med killarna.
Det hugger till i min mage, jag ber till gud att hon inte skall beskriva min barndom. Att allt inte ska återupprepas framför mina ögon. Varför, viskar jag samtidigt som jag håller andan.
Tjejerna leker alltid häst. Pojkarna leker ta.
Jag har ibland undrat över om jag har en liten släng av autismspektrat också, förutom ADD. Att det skulle förklara svårigheterna med det där sociala samspelet. Jag tror att ADD kanske mer har snarlika problem som sådana diagnoser, mer än vad ADHD har. Men det kanske är fel av mig. Det kan nog ingå i själva symtombilden för ADHD och ADD, behöves kanske inte vara ytterligare diagnos/diagnoser som förklaring.
Och sen har vi ju andra förklaringar som det här med introvert och även HSP som kan spela in + en massa andra saker också.
Sorgliga men intressanta frågor. Vemodigt att minnas sin barndom när du påminner om den men också lärorikt. Som vuxen har jag också lidit, men efter att ha fått min ADD-diagnos på ”gamla dar” har jag accepterat problemet med den sociala samverkan-sidan till en viss del och jobbat med det till en viss del. Det första är viktigast. Att tillåta sig vara lite osocial. Men ibland saknar man att ha tillgång till den där förmågan som de flesta andra verkar ha, de där spelreglerna som alla verkar känna till. Livet kanske skulle blivit lite rikare då…