Bild: Mentalhealthmission
Mamma, mitt huvud slutar aldrig att prata med mig. Det är jätte jobbigt, utbrast dottern en dag. Jag blev stum visste inte vad jag skulle säga, kände bara en stor klump av sorg i min mage. Här står jag, 35 år gammal och har fortfarande inte hittat någon lösning på problemet. Jag skulle så gärna vilja visa dig vägen till lugnet, till tystnaden. Till stället där huvudet äntligen får vila. Men jag har inte hittat den än.
Jag kommer ihåg i början när jag träffade min man och frågade honom vad han tänkte på och han svarade ingenting. Ingenting? Det går inte att tänka på ingenting brukade jag säga samtidigt som han hävdade motsatsen. Idag förstår jag att vissa människor kan det, men inte jag, och inte min dotter.
Det är inte bara det att jag tänker mycket och snabbt, utan också att en tanke kan dela sig till hundra andra. Det är aldrig en rak sträcka mellan tankens början och dens slut. Jag kan liksom aldrig veta vart jag hamnar eller hur jag kom dit, så om jag vill till ett visst mål så får jag hålla mig i hela vägen för att inte följa alla andra tankar som ränner runt där inne och tar plats. Och det tar kraft.
Man blir trött, mycket trött. Men även om jag blir trött så låter tankarna aldrig mig vila, dom gör det svårt för mig att somna och om jag väl somnar in så vaknar jag lätt upp, och har jag väl vaknat upp, ja då är det kört, då är tankarna där igen…..
Det är inte heller det att det är dåliga tankar eller tankar som gör ont, som jag vill bli av med. Nej utan det är nog mer hastigheten och all plats den tar som gör att man blir utmattad. Ett ständigt smatterband i mitt huvud.
Ibland älskar jag den kraften, det är den som hela tiden puttar mig framåt, som gör att jag inte kan stå still. Det rör sig hela tiden i min kropp, i mitt huvud. Idéerna sprutar fram med samma kraft som vattnet i en brandslang och det är en kittlande känslan så länge du orkar med i samma hastighet. Men tillslut faller du och åker rutschkana bland tankarna, du glider med varken du vill eller inte. Det är då jag önskar att stoppknappen fanns. Så att jag bara skulle kunna få stanna upp och hämta in andan, hämta in mig själv.
Jag skulle kunna titta på tanken utifrån, se så att vi tillsammans var på väg åt rätt håll innan jag hoppade in i flödet, igen.