När jag var och föreläste i Stockholm så pratade jag om min egen historia men också om bemötande i vården, både mitt eget, och forskningen kring det. Jag tycker att det är fantastiskt att vi är så duktiga nu för tiden, vi vet så mycket. Som att tex hur viktig alliansen mellan patient och hjälpare är, att det lönar se att ge en person hjälp i tidigt skede istället för sent och vad olika slags problem kräver för behandling.
Men vi vet också att personer med psykiska problem mer sällan söker hjälp, att de ofta har en känsla av att inte bli tagna på allvar och att de inte till lika stor del känner sig delaktiga i sin behandling (om de ens får någon). Det är inte helt ovanligt att personen har sökt hjälp på ett ställe men har fått ett nej för att de inte anser sig ha tillräckligt med kunskap. Trots att vi vet att kunskapen INTE är viktigast!
Efter min föreläsning kom en kurator fram till mig och sade att hon blev både arg och ledsen av min föreläsning. Hon sa att hon skämdes över sin yrkeskår. Att folk istället för att hjälpa knuffat undan en, eller sett problemet men inte gjort något för att lösa det. Ja men vi ska skämmas, vi hjälpare ska skämmas när vi fäller krokben för den som kommer till oss och söker hjälp. Vi plåstrar om de ytliga skrubbsåret och kastar sedan ut dem i kylan igen och tror att vi gjort vårt jobb.
Det finns så många personer som söker hjälp och inte får den, vi kan lägga skulden på vad som helst, politiken, pengar, samhället, men det löser inte problemet. Problemet är att vi gör fel, behandlar folk fel. Att vi i alldeles för många fall stjälper, istället för att hjälper. Och bara för att vi i de flesta fall gör rätt så ska vi fortfarande inte sluta se att vi gör fel, att folk faller mellan stolar och inte kommer upp. För om vi bara ska slå oss för bröstet så kommer vi aldrig kunna aldrig hjälpa dem som ligger där nere, de som inte kommer upp, de som inte ens vågar sträcka ut en handen för att be om din hjälp..