ADHD

Äntligen är den här! Filmatiseringen till texten jag skrivit. Jag är stolt, glad och tacksam.

Tack till Haga film och rollsätteri samt Fatboa som skapat filmen.

Psykisk ohälsa har många olika ansikten och jag vill förkasta stereotypen om de busiga pojkarna med ADHD. Jag tror nämligen att det bara är en del av bilden, den bilden som syns och hörs mest. Vi behöver öppna ögonen och se ADHD:s olika ansikten. Jag tror att de som klarar sig längst utan att falla ur ramen är de högpresterande med ADHD, och visst de kanske inte behöver samma hjälp och stöd som de som lider av en större problematik. Men likväl bär de på ett lidande!

Jag har många gånger blivit ifrågasatt av andra med ADHD. ”Lätt för dig att säga som alltid klarat skolan och haft jobb.” Men jag tycker inte att vi ska jämföra våra svårigheter med varandra. Visst jag har lyckats prestera och kanske inte har lika lågt självförtroende när det kommer till jobb och skolarbeten. Men jag har ändå en hjärna som ALDRIG låter mig vila, jag har djupa svackor och en ständig ångest. Det som finns inuti dig, känner också jag i mig.  Jag har en tornado i min kropp, som rör runt och stökar till på insidan. Men hos mig, syns den inte utanpå…

HÄR är en artikel i expressen om ämnet, och här är en föreläsning jag verkligen rekommenderar och som jag känner igen mig jätte mycket i.

Jag vet egentligen inte hur jag ska beskriva det eftersom det är ett normaltillstånd. Jag känner mig som vem som helt. Men om jag skulle beskriva MINA svårigheter så är det ”up and downs” som känns värst. Ibland känns det som om det börjar bubbla i blodet (tänk er att ni fyller på en kolsyremaskin) på liknande sätt fylls blodet med energi bubblor. Denna energi måste man följa, den går inte hålla inne på något sätt. Mitt sätt att få ut den är att jobba, jag befinner mig i flow, skriver så fingrarna glöder. Men ibland måste jag tex gå ut och gå eller springa, jag måste ha någonstans att göra av min energi. Motsatsen till den här känslan kommer när jag jobbat för hårt och för mycket, då känns det som om man lägger tyngder över hela min kropp, jag blir förlamad. Man kan tycka att det liknar biopolär sjukdom, för ja det gör det. Men skillnaden är djupet på stämningslägena. Jag får ALDRIG maniska perioder eller blir deprimerad.

Att överhuvudtaget inte får ut sin energi gör ont, om jag inte får ut alla bubblor ur kroppen så kommer tyngderna som en stor smäll i magen och jag blir förlamad direkt. Det känns som att ramla från en hög höjd, pang, och jag blir svag i hela kroppen. Jag HATAR när folk vill sakta ner, eller bromsa mig, för det går inte. Min kropp måste finna sin fart själv (och ja jag vet det är det som är en del av problemet, den kan uppenbarligen inte det).

För mig känns det också som att leva utan hud, alla intryck går rakt in. Jag har inget skydd. Känslor, stämningar och händelser runt omkring mig åker rakt in och jag kan behöva tid för att sortera i ordning allt. Får jag inte den tiden för mig själv att kunna rensa bland intrycken, ja, då kommer den där tyngden igen och tar över min kropp.

Sen är det det där med hjärnan, den som bara sprutar idéer. Jag brukar inte ha jätte stora problem med att ta mig från A till B (jag hittar rätt tillslut). Men min hjärna hittar också allt man kan göra där emellan, den ser ALLA möjligheter. Vilket kan vara bra ibland, men ofta i livet behöver man bara ta sig från A till B och de andra alternativen är mindre viktiga. Men det spelar ingen roll, det känns som att ha en flerfilig motorväg i huvudet, där alla kör kors och tvärs jättesnabbt, och tillslut tappar man bort sig…..och när man gör det, japp då kommer återigen tyngden och lägger sig över kroppen.

För MIG handlar det om att ha självkontroll. Ordet lagom finns inte, antingen alldeles för mycket eller inte alls. Så därför behöver jag ha rutiner och regler för mig själv. Jag behöver kontroll för att hantera mig själv och min vardag.

ADHD är ett samlingsnamn på svårigheter med uppmärksamhet, överaktivitet och impulsitivitet. Det är därför vi med diagnos kan vara väldigt olika och ha olika problematik, men det vi har gemensamt är de tre ovanstående nämnarna.
Men inte nog med att den som har en diagnos ska brottas med sitt eget tvivel utan ska även behöva ta emot andras. Man blir förminskad, ifrågasatt eller i värsta fall skrattad åt. Att ifrågasätta andras lidande är inte bara fel utan kan också göra lidandet värre för den drabbade individen.

Så vad är det för fel på att ge lidandet ett namn? Vad är det för fel på att ta en medicin som gör att jag äntligen mår bra och fungerar?
Vi ifrågasätter sällan fysisk smärta eller mediciner för fysiskt lidande. Men så fort det är psykiskt och inte går att ”bevisa” så blir folk provocerade.

”Ja men alla har ju ADHD, jag har också svårt att koncentrerar mig, kan både vara impulsiv och överaktiv ibland. Javisst, det håller jag med om, det är mänskligt. MEN skillnaden är att personer med ADHD lider av detta JÄMT. Har man en ADHDmotor i sig så vet man om det, för den låter aldrig en vila. Man kan inte själv stanna upp eller välja vilken fart man ska köra i utan motorn styr hela ens liv och stannar oftast inte förrän man kraschar eller motorn skär. Så om du själv kan både bromsa och styra ditt liv, GRATTIS du har INTE ADHD.

Så från och med nu vill jag att du tänker om! Trampa inte på söndriga människor vars sår du inte vet uppkomsten till. Se istället individernas styrka som vågar ta av sig bandaget och blotta såret i ljuset. För vem är du att döma som inte visar upp din egen smärta, ditt eget sår men är villig att karva i andras?
Vi med ADHD lägger ut vår dörrmatta och riskerar att bli trampade på med skitiga skor medan du håller din undangömd inomhus (och innan någon skulle trampa på din skulle du be dem ta av sig skorna).

Jag har ADHD och ångestsyndrom. Jag har koncentrationssvårigheter, är impulsiv, överaktiv och brottas dagligen med en ångest som försöker ta över mitt liv. Jag är medveten om att jag överpresterar men det är inte för att visa mig duktig eller för att vara bättre än alla andra, utan för att motorn inuti mig driver mig till det. Kanske är det också för att vilseleda mig själv från allt som gör ont eller för att visa att jag kan, inte mer än alla andra, bara lika mycket.

Det här är jag, jag vågar blotta mina sår i ljuset, vågar du visa dina?

Jag önskar att du på något sätt hade kunnat dela min verklighet, förstå min värld, på samma sätt som jag tvingas leva i din. Jag önskar att du om så bara för en dag fick lära känna virvelvinden i min kropp och frustrationen som framstår när jag inte kan följa dess rörelse. Jag önskar att du fick känna rastlösheten som spritter i kroppen och som man blir galen av att hålla inne. Jag önskar att du förstod att varje gång du försöker sakta ner mitt tempo eller stoppa mig, så faller jag totalt omkull. Det känns som att ha en tyngd runt min kropp, jag känner mig instäng, kvävd och vill bara slå mig loss. Jag måste få flyga fritt i min egen fart, annars faller jag helt. Jag skulle vilja få dig att förstå att det inte är av illvilja eller lathet som jag inte klarar av vissa situationer eller kan hantera olika saker, och att varje gång jag tappar bort eller glömmer saker så är det redan en nedslag för mig, jag behöver inte några anklagelser eller beskyllningar, det hjälper inte mig. Det lägger bara ytterligare ett lager av sorg och frustration på berget som redan byggts upp inom mig. Jag önskar att du kunde förstå min frustration i att bli avbruten, för varje gång jag tappar bort mig hittar jag inte tillbaka. Jag är ledsen för att jag inte kan lyssna på dig, mina tankar flyger iväg mot okänt mål, jag kan inte stoppa dem hur mycket jag än försöker. Jag önskar att varje gång du frågar vad det är, tror på min förklaring att jag faktiskt inte vet. Att svaret är dolt även för mig. Jag skulle vilja visa dig känslan av ångest som ständigt lever inom mig, det som är som ett stort mörkt hål i min mage, men som förvandlas till luft när jag lägger den i min hand. Den syns inte, och du kan inte förstå den. Fast att den inte väger något är den tyngre än livet själv att bära.

Det lever något inom mig, något som jag inte kan styra eller stoppa. Som jag dagligen försöker kontrollera för att fungera normalt. Ibland önskar jag att det syntes utanpå, att det stod inristat i min panna som en påminnelse för dig att jag inte fungerar likadant som du. Så att du minns att varje gång jag gör dig upprörd eller frustrerad så har jag redan försökt allt jag kan…men inte nått ända fram…och att ingen är mer ledsen för det än jag.