ADHD är ett samlingsnamn på svårigheter med uppmärksamhet, överaktivitet och impulsitivitet. Det är därför vi med diagnos kan vara väldigt olika och ha olika problematik, men det vi har gemensamt är de tre ovanstående nämnarna.
Men inte nog med att den som har en diagnos ska brottas med sitt eget tvivel utan ska även behöva ta emot andras. Man blir förminskad, ifrågasatt eller i värsta fall skrattad åt. Att ifrågasätta andras lidande är inte bara fel utan kan också göra lidandet värre för den drabbade individen.
Så vad är det för fel på att ge lidandet ett namn? Vad är det för fel på att ta en medicin som gör att jag äntligen mår bra och fungerar?
Vi ifrågasätter sällan fysisk smärta eller mediciner för fysiskt lidande. Men så fort det är psykiskt och inte går att ”bevisa” så blir folk provocerade.
”Ja men alla har ju ADHD, jag har också svårt att koncentrerar mig, kan både vara impulsiv och överaktiv ibland. Javisst, det håller jag med om, det är mänskligt. MEN skillnaden är att personer med ADHD lider av detta JÄMT. Har man en ADHDmotor i sig så vet man om det, för den låter aldrig en vila. Man kan inte själv stanna upp eller välja vilken fart man ska köra i utan motorn styr hela ens liv och stannar oftast inte förrän man kraschar eller motorn skär. Så om du själv kan både bromsa och styra ditt liv, GRATTIS du har INTE ADHD.
Så från och med nu vill jag att du tänker om! Trampa inte på söndriga människor vars sår du inte vet uppkomsten till. Se istället individernas styrka som vågar ta av sig bandaget och blotta såret i ljuset. För vem är du att döma som inte visar upp din egen smärta, ditt eget sår men är villig att karva i andras?
Vi med ADHD lägger ut vår dörrmatta och riskerar att bli trampade på med skitiga skor medan du håller din undangömd inomhus (och innan någon skulle trampa på din skulle du be dem ta av sig skorna).
Jag har ADHD och ångestsyndrom. Jag har koncentrationssvårigheter, är impulsiv, överaktiv och brottas dagligen med en ångest som försöker ta över mitt liv. Jag är medveten om att jag överpresterar men det är inte för att visa mig duktig eller för att vara bättre än alla andra, utan för att motorn inuti mig driver mig till det. Kanske är det också för att vilseleda mig själv från allt som gör ont eller för att visa att jag kan, inte mer än alla andra, bara lika mycket.
Det här är jag, jag vågar blotta mina sår i ljuset, vågar du visa dina?