Dagsarkiv: 8 maj, 2014

Du säger att livet varit hårt mot dig, att det bara handlar om att bita ihop och gå vidare. Det jag tror att du inte förstår är att det är skillnad på att slåss mot inre och yttre demoner. Det är en skillnad mellan att fly och vara fast i sin egen kropp, det är skillnad på att leva med ärr från en hemsk tid eller att ständigt bära mörkret inom sig. När du bär det inom dig är det en ständig kamp, varje dag, varje timma, varje minut. Du har något på insidan som vill förgöra dig, äta upp dig, något du inte kan springa eller gömma dig ifrån. Kommer hotet från utsidan, kan du fly eller fäkta, du kan ignorera eller acceptera, men du kan aldrig någonsin rymma ifrån dig själv. För mig och många andra som inte valt att fly genom ett missbruk handlar livet om att ständigt hålla kontroll. Inte släppa demonen lös, för då kan den ta över hela dig.

 Jag vill inte förringa din smärta, men du tvingar mig att försvara min egen. Du ser inte det jag ser. och du känner inte det jag känner. Du kan bygga upp en stor borg runt dig själv eller ständigt bära sköld, men för mig finns inget skydd, för hotet sitter på insidan av mig själv.

Det är ingen som ifrågasätter att du mår dåligt när du har blivit misshandlad under din uppväxt eller fått stått ut med mobbning i åratal. Men när du är din egen värsta fiende så har man rätten att ifrågasätta? Det jag vill att du kommer ihåg nästa gång du går till attack mot andra med psykiska diagnoser är att de redan har en full kamp på insidan.

Om man ser livet som ett pussel så strävar vi alla efter att vara hela och hålla kvar alla bitar på rätt plats. För mig känns det som att någon har kastat upp mina pusselbitar i luften och låtit dem färdas med vinden, och att livet efter det har gått ut på att hitta varje bit. Som inte det vore svårt nog skall man sedan sätta dem på rätt plats.

Jag har alltid haft en känsla i mig av att vara på väg någonstans, som att jag hela tiden söker och inte kan stanna förrän jag finner det jag letar efter. Jag vet att det är något som saknas men jag kan bara inte hitta vad. Idag känner jag att jag fått ihop ytterkanterna på mitt pussel, men i mitten finns det stora hål som gapar tomma och på andra ställen några bitar som klämts in på fel plats.

Jag vet att det jag söker, borde jag egentligen finna inom mig själv ändå fortsätter jag febrilt att leta utanför. Jag testar hela tiden nya vägar, nya sätt. Om någon skulle fråga mig idag vart jag är på väg/vad de andra pusselbitarna består av skulle jag svara ett hus på landet och att kunna leva på mitt företag. Men frågan är om man stannar där, om man någonsin slutar leta pusselbitar eller om man någonsin kommer finna den sista biten?

Jag vet att jag inte kan stanna förrän jag funnit det jag söker, fast att jag egentligen inte vill något hellre än att bara få sluta leta. Att få vila, att få hitta hem…

Du kan inte visa mig en karta och be mig följa den, när jag hela mitt liv fått finna mina egna vägar. Jag har alltid försökt att hitta felet och där kommer du 34 år senare med svaret på en vit papperslapp. Jag hoppas att du vet att det inte var du som gav mig lösningen, utan att jag själv har fått leta upp den. Jag hade önskat det svaret serverat för länge sedan.

Vart var ni när jag behövde er som bäst? Du skulle ha hjälpt barnet som kände sig annorlunda. Hon hade behövt någon som sa att det som var så speciellt med henne var att hon inte var som alla andra, och att det faktiskt var en bra sak. Istället för att hon själv skulle få leta fram sina starka sidor, skulle du lagt ut dem framför henne: det här är vad DU har, gör det bästa utav dem! Du skulle ha hjälpt tonåringen som bestod av ångest som inte visste hur hon skulle få ur den ur sin kropp, DU skulle hjälpt henne att lätta på trycket och fått henne att sätta ord på sina känslor.

Hur kan man inte se, hur kan man missa? Dessa barn, vars inre skriker på hjälp?

Kom inte med förslag nu, när jag hela livet fått hitta mina egna lösningar. Det är försent… Vad hjälper några ord på en papperslapp, när jag går hem lika tom som jag var när jag kom. Du ger mig några bokstäver, men har tagit halva mitt liv. Vad hjälper det när man redan är kantstött?

Att du orkar lägga ner tid och energi på något du inte tror på. På människor du tycker är gnälliga och löjliga och bara ska rycka upp sig. Det säger mer om dig än om dem. Titta närmare på dig själv istället för att förminska andra. Skulle du inte vilja kunna sätta ord på dina problem, få en lösning? Eller kanske är det det som är problemet, att du sneglar avundsjuk på de som fått ett namn på det, de som kan söka stöd och kanske till och med få hjälp till ett bättre liv. Kanske önskar du dig också den hjälpen fast du inte har fått den, eller kanske stör det dig att andra vågar gå ut öppet och stå upp för sin problematik medans du tvingas hålla din för dig själv. Bespara oss din okunskap, lägg ner tid och energi på dina egna problem i stället för att störa dig på andra.

För miljontals människor är det denna funktionsnedsättning högst verklig och innebär alltid olika former av lidande.

Kalla det vad f*n du vill, men håll det för dig själv!

Jag var på en föreläsning för ett tag sedan där föreläsaren själv var mamma till ett barn med ADHD och därför visste exakt hur dessa människor fungerade. Hon var där för att lära oss hur vi skulle tänka och behandla dessa människor.

Att människor som inte vet ett skvatt är ute och föreläser och kallar sig experter gör mig mörkrädd! Inte konstigt att individer med ADHD blir felbehandlade när folk går ut och ”vet” hur vi alla fungerar. Att dra alla individer med ADHD under samma kam är det första felet, VI ÄR OLIKA! Och det beror på personlighet, intelligens, erfarenheter och andra samdiagnoser.

”Du kan aldrig fråga en person med ADHD vad 6+6 är, de kan inte säga svaret för de kan inte ta instruktioner i flera led eller så har de redan glömt bort vilka siffror du nämnde för de har så kort arbetsminne”. IDIOT!

Jag tror att de flesta vet vad 6+6 är, tom 9+9. Det som är svårt är att ta instruktioner i flera led, tex en lång vägbeskrivning. Ta korridoren till vänster, dörr tre, sväng sedan höger, där ser du hiss nummer 6, ta tredje våningen, sedan vänster osv…..där är svårigheter!

”Individer med ADHD är så impulsiva! Min son kör lastbil i sitt jobb och han hade letat efter en adress jättelänge men hittade den inte. Tillslut blev han så arg att han bara klev ur lastbilen, lät den stå och gick hem.”

Det är skillnad på att vara impulsiv och oansvarig, det är två helt skilda saker! Han förlorade jobbet och förstörde varor för flera tusen eftersom varorna i lastbilen inte han tas hand om i tid. Kasta inte din skitiga erfarenhet av ADHD på någon annan! Den han gjorde beror inte bara på ADHD utan också på hans personlighet.

Så alla ni med ”experterfarenhet”, kom ihåg att ni representerar EN person, inte alla! Det ni gör är inte att hjälpa utan att stjälpa. Ju fler dåliga historier ni berättar om ADHD personer som inte kan ditten och datten desto fler som inte får en chans till jobb eller en chans till hjälp. Vi behöver höja statusen, inte sänka.
Det finns massa starka, kloka och duktiga ADHD individer där ute, prata om dem istället. Deras många idéer och kreativa hjärnor, dessa personer som bara sprudlar, men som bara behöver stöd i att inte köra på för fort eller köra på för långt.

I min värld går allting fort, det går upp och ner och åt alla möjliga håll och det känns som jag inte hunnit bromsa in än sen jag fick svaret på min ADHD-utredning. Det var bara en grej av alla andra som gjordes i bara farten, utan att veta vart det skulle ta mig och varför. Det känns som att allt gick mig bara förbi. Att jag som vanligt körde på i full fart och att läkaren presenterade svaret från passagerarsidan och hoppade sedan ur bilen i farten och lämnade mig ensam, körandes i full fart i mörkret utan att veta vilket håll jag ska åt.

Bilen har inte stannat än, fast nu känner jag att bensinen håller på att ta slut, men jag kör på ångorna så långt det går.

Jag önskar att han satt kvar där på passagerarsidan så att han kunde ha svarat på alla mina frågor, att han kunde visa mig vilken väg jag skulle ta, vilken fart jag skulle hålla eller hur jag gör för att kontrollera ratten som drar åt olika håll.
Jag önskar att han kunde ta över kontrollen och låtit mig vila ett tag, låta mig sitta på passagerarsidan. Att få blunda, slappna och kanske till och med njuta av resan.
Jag önskar att han hade gett mig en karta, en lösning, ett kompass, en riktning jag ska följa som gör att jag klarar resan.

Ibland träffar jag på fartgupp, eller personer som försöker få mig att sänka farten genom att blockera min väg, det gör mig galen och får mig att köra på, köra över, krocka eller avstanna helt, och då kan det ibland vara väldigt tungt att få upp farten igen.

Vad innebär det här svaret för mig, vad innebär det för min framtid? Jag vet inte.

Men jag vet att jag behöver hjälp och stöd att sakta ner, inte bromsa helt, bara sakta ner. För att kunna se vad som händer utanför fönsterrutan och för att kunna lyssna på vad mina medpassagerare egentligen säger till mig.

Även om man nu har fått svaret: ditt styrsystem är söndrigt och du trampar på gasen för hårt, så ligger ingen servicestation/verkstad tillräckligt nära eller är tillräckligt pålitliga för att jag ska våga lämna in bilen på verkstad där.

Så hur ska man kunna sakta ner utan att tappa fart, bli lagad utan att ta emot hjälp, finna lösningen när man inte vill stanna upp och lyssna på svaret…?