customizr domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6114
Här kommer podcast avsnitt del 3 där jag och Maria Andersson diskuterar våra erfarenheter kring medicinering. Lyssnar gör du här. Ni finner oss också på Itunes under ”kvinnor med ADHD”.
Har ni frågor, ämnen ni vill att vi ska diskutera eller något ni vill berätta så skicka ett mail till jessica@nestorforlag.se
-Varför, kvittrar du. Jag kan bara inte förstå.
-Kärlek, svarar jag. Det fanns bara vi två.
-Det är inte kärlek, sjunger du. Kärlek handlar aldrig om att slå.
Men från början var det kärlek. Han kom som en svag sommarvind, och förvandlades till den friska fläkten i mitt liv. Till en början lyfte den mig, han fick mig att flyga högre än vad jag någonsin gjort. Jag kände mig stark, varm och älskad. Han fick mig att känna mig trygg, intill honom kunde inget någonsin göra mig illa.
Av kärleken blev jag ringmärkt, och även om jag hade en skavande boja på mitt ben hade jag aldrig förut blivit så högt älskad. Jag är så rädd att förlora dig, kan inte leva utan dig viskade han i mitt öra. Han var min största kärlek och beskyddare, och jag var lycklig. Vinden tilltog och blev stark och stormande. Ibland svepte den så aggressivt om mig att jag föll omkull helt. Rädd, söndrig och sårad. Den återkommande stormen slog med tiden sönder allt omkring mig och fick min verklighet att krympa. Den kapade mina vingar och jag kände mig skyldig, smutsig och trodde mig tillslut förtjäna den våldsamma orkan han var. Efter att stormen mojnat svepte den alltid om mig med sin virvlande värme och jag var återigen trygg, älskad.
Jag fann en fredad zon i den låsta buren, där låg vinden stilla och jag kunde slippa rädslan för att vinden skulle hårdna, brusa upp fånga tag i mig. Skräcken över att lyfta som en papperstuss med vinden gjorde mig lamslagen, med tiden lärde jag mig att undvika de värsta stormarna. Även om burdörren då och då öppnades och jag skymtade friheten vågade jag inte sträcka ut mina vingar av rädsla för att stormen skulle tillta och slita sönder min fjäderdräkt. Tillslut blev jag mer rädd för det som fanns utanför buren, än den lilla ”trygghet” jag hade inuti. ”Om det inte vore för att jag älskade dig så mycket skulle jag aldrig hålla i dig så hårt. Jag bryr mig om dig, det gör ingen annan.” Jag var en fågel i bur.
Med tiden förvandlades misshandel till en kärlekshandling och isolering till omtänksamhet. Någon måste ha hört när min fågelsång förvandlades till ett tomt kraxande. För att rädda mig slog de min bur till marken och jag kunde inget annat än att fly. Jag flög och flög, tills vingarna inte bar mig längre. Jag trodde att tryggheten satt i honom, att det inte var sant vet jag först nu.
Jag drar mig undan, putsar mina trötta vingar.
-Varför stannade du kvar så länge, längtade du aldrig ut?
-Jag blev förlamad, kunde inte gå. Hur konstigt det än låter så blev det min värld tillslut.
Jag vill att du ska komma ihåg att det inte handlar om dig, och att det aldrig har gjort det. Det finns inget du gjort fel eller som du skulle kunna gjort annorlunda. Du ska komma ihåg att du inte är sämre än någon annan, att du gjort allt DU kan, utifrån DINA förutsättningar. Du har gått igenom eld och vatten, sprängt gränser och brutit spärrar du inte trodde var möjliga. Allt för ditt barn!
Ingen kan trampa på dig om du själv inte lägger dig ner. Så res dig upp, borsta av dig skiten och låt ALDRIG, ALDRIG någon försöka använda dig som dörrmatta. Från och med nu är du stark, låt ingen lägga skuld eller skam på dig. Du gör allt DU kan, efter DIN förmåga, och den förmågan varierar från dag till dag.
Ingen kan föreställa sig det du gått igenom och oavsett hur du känner ska du veta att du aldrig är ensam!
Jag lyssnar säger du, samtidigt som du inte hör. Det spelar ingen roll hur många gånger jag försöker förklara eller vilka ord jag använder, jag kommer ändå aldrig få dig att förstå. När jag lägger ut mina känslor framför dig nickar du menande och säger att vi alla har samma palett. Vad du inte kan se och vad jag inte kan förklara är att mörkret tar över min. På min palett ligger inte färgerna vackert åtskilda, utan alla färger går i och ur varandra. För mig är det en ständig kamp att skilja dem åt, då alla färger sugs upp av mörkret. Du kan med din pensel forma vackra bilder i glada färger medan min fastnar i den gråa massan. Det finns inga ord för smärtan jag känner och ingen färg som kan visa dess styrka.
Jag kan tydligt se att våra tavlor aldrig kommer att bestå av samma färger eller samma mönster. Varför kan inte du?
Jag ser säger du, samtidigt som du fortfarande blundar.
”ADHD finns inte. Det är ett fult knep för lata människor som vill få dispens och således klara av skolan utan att gå dit. Jag önskar att du skulle kunna förstå min frustration över din påhittade sjukdom som i ditt huvud på något sjukt vis berättigar dig att skrika som en jävla kråka över mina ord och sedan gråta över att du tycker det är jobbigt att bli avbruten.”
Jag har ingenting emot kritik, jag tycker att det är jätte viktigt! Vi kan inte bara tacka och ta emot all information vi får till oss. Vi ska analysera, studera och ifrågasätta. Det är helt ok. Men folk med liknande kommentarer som denna blir jag så jävla trött på. Har du inget vettigt att säga så säg ingenting alls. Du måste inte ha ett ord i allt!
Jag är själv kritisk till mycket kring ADHD, men jag vet att lidandet är verkligt och att problemet finns. Med så många människor som får diagnosen i dagens samhälle borde du förstå det också. Sen vad vi gör med den vetskapen är en annan fråga.
Nu 2014, har vi fortfarande inte svar eller lösningar på allt. Men vi vet mer idag än vad vi gjorde för 10 år sedan. Anledningen till att ADHD är ett välstuderat område kan var för att 1,vi inte vet tillräckligt 2, det innebär ett stort lidande 3, är en stor kostnad för samhället.
Jag förstår folk som är trötta på allt ADHD snack och folk som ifrågasätter diagnoser. Men kom istället med något vettigt innehåll i din kritik eller låt bli.
Äntligen är den här! Filmatiseringen till texten jag skrivit. Jag är stolt, glad och tacksam.
Tack till Haga film och rollsätteri samt Fatboa som skapat filmen.
Som den goda hustru jag är vill jag ibland överraska min man med ett klinisk rent någorlunda välstädat hem. Det är viktigt att planera sin städning så att alls hinns med. Därför börjar jag med att sätta på en tvätt som beräknas vara färdig för när städningen är klar. SMART!
Häller ut tvättkorgen över golvet för att sortera tvätten (duktig som jag är). Telefonen ringer. VART FAN ÄR TELEFONEN? Hittar den när den slutat ringa mellan dynorna i soffan. Vad smutsigt det är här, här måste det dammsugas! Slänger alla dynor och soffkuddar på golvet, går för att hämta dammsugaren. Tar fram dammsugaren, ser att dammsugarpåsen är full, ska slänga påsen men ser att även soppåsarna är fulla. Ställer upp sophinkarna på diskbänken som är full av disk, öppnar diskmaskinen som är full av ren disk. Börjar plocka ur diskmaskinen. Måste gå på toaletten! Vad smutsigt badrumsgolvet är. Tar ut skurhinken och fyller den med vatten. Går på toaletten. Samtidigt som jag tvättar händerna tvättar jag av handfatet, genialiskt! Skåpsluckan till badrumsskåpet står på glänt, här behöver det tvättas! Plockar ur ALLT ur badrumsskåpet, skrubbar det frenetiskt. Ringde inte telefonen förut? Måste gå och kolla vem det var som ringde. Vart har jag lagt telefonen? Går in i dotterns rum, hon har slängt kläder över hela golvet. Suck! Jag kan lika gärna städa hennes garderob också. River ut resten av hennes kläder på golvet. Blir sittandes i klädhögen, shit vad jobbigt det blev, vart ska jag börja? Måste nog vila lite. Sätter mig i fåtöljen med en kopp te, ska bara sitta i 2 min. Dörren öppnas.
-Vad fan gör du, utbrister min man glatt överraskad.
-Städar!
-Städar? Du stökar ju ner!
-Ja, men jag är inte klar, det kommer att vara städat när jag är klar! Tog precis en paus, jag har hållit på hur länge som helst!
-Med vad då?
-….handfatet och…….badrumsskåpet är i alla fall skinande rent..
När ett barn har ADHD är det inte bara barnet som bär på ett lidande utan också dess familj/anhöriga, och det är något jag vill uppmärksamma och stötta! Genom att dela vår erfarenhet och kunskap med varandra hoppas jag att varje förälder ska känna sig mindre ensam.
Mitt mål är att skriva en bok baserad på ER kunskap, Om er föräldrar, till er föräldrar….
Kan du tänka dig att dela med dig av dina erfarenheter av att vara förälder till ett barn med ADHD/ADD? Vill du berätta din historia och svara på några frågor via mail?
Kontakta då mig på jessica@nestorforlag.se
Psykisk ohälsa har många olika ansikten och jag vill förkasta stereotypen om de busiga pojkarna med ADHD. Jag tror nämligen att det bara är en del av bilden, den bilden som syns och hörs mest. Vi behöver öppna ögonen och se ADHD:s olika ansikten. Jag tror att de som klarar sig längst utan att falla ur ramen är de högpresterande med ADHD, och visst de kanske inte behöver samma hjälp och stöd som de som lider av en större problematik. Men likväl bär de på ett lidande!
Jag har många gånger blivit ifrågasatt av andra med ADHD. ”Lätt för dig att säga som alltid klarat skolan och haft jobb.” Men jag tycker inte att vi ska jämföra våra svårigheter med varandra. Visst jag har lyckats prestera och kanske inte har lika lågt självförtroende när det kommer till jobb och skolarbeten. Men jag har ändå en hjärna som ALDRIG låter mig vila, jag har djupa svackor och en ständig ångest. Det som finns inuti dig, känner också jag i mig. Jag har en tornado i min kropp, som rör runt och stökar till på insidan. Men hos mig, syns den inte utanpå…
HÄR är en artikel i expressen om ämnet, och här är en föreläsning jag verkligen rekommenderar och som jag känner igen mig jätte mycket i.