Våld i nära relation -varför stannar hon?


-Varför, kvittrar du. Jag kan bara inte förstå.

-Kärlek, svarar jag. Det fanns bara vi två.

-Det är inte kärlek, sjunger du. Kärlek handlar aldrig om att slå.

Men från början var det kärlek. Han kom som en svag sommarvind, och förvandlades till den friska fläkten i mitt liv. Till en början lyfte den mig, han fick mig att flyga högre än vad jag någonsin gjort. Jag kände mig stark, varm och älskad. Han fick mig att känna mig trygg, intill honom kunde inget någonsin göra mig illa.

Av kärleken blev jag ringmärkt, och även om jag hade en skavande boja på mitt ben hade jag aldrig förut blivit så högt älskad. Jag är så rädd att förlora dig, kan inte leva utan dig viskade han i mitt öra. Han var min största kärlek och beskyddare, och jag var lycklig. Vinden tilltog och blev stark och stormande. Ibland svepte den så aggressivt om mig att jag föll omkull helt. Rädd, söndrig och sårad. Den återkommande stormen slog med tiden sönder allt omkring mig och fick min verklighet att krympa. Den kapade mina vingar och jag kände mig skyldig, smutsig och trodde mig tillslut förtjäna den våldsamma orkan han var. Efter att stormen mojnat svepte den alltid om mig med sin virvlande värme och jag var återigen trygg, älskad.

Jag fann en fredad zon i den låsta buren, där låg vinden stilla och jag kunde slippa rädslan för att vinden skulle hårdna, brusa upp fånga tag i mig. Skräcken över att lyfta som en papperstuss med vinden gjorde mig lamslagen, med tiden lärde jag mig att undvika de värsta stormarna. Även om burdörren då och då öppnades och jag skymtade friheten vågade jag inte sträcka ut mina vingar av rädsla för att stormen skulle tillta och slita sönder min fjäderdräkt. Tillslut blev jag mer rädd för det som fanns utanför buren, än den lilla ”trygghet” jag hade inuti.  ”Om det inte vore för att jag älskade dig så mycket skulle jag aldrig hålla i dig så hårt. Jag bryr mig om dig, det gör ingen annan.” Jag var en fågel i bur.

Med tiden förvandlades misshandel till en kärlekshandling och isolering till omtänksamhet. Någon måste ha hört när min fågelsång förvandlades till ett tomt kraxande. För att rädda mig slog de min bur till marken och jag kunde inget annat än att fly. Jag flög och flög, tills vingarna inte bar mig längre. Jag trodde att tryggheten satt i honom, att det inte var sant vet jag först nu.

Jag drar mig undan, putsar mina trötta vingar.

-Varför stannade du kvar så länge, längtade du aldrig ut?

-Jag blev förlamad, kunde inte gå. Hur konstigt det än låter så blev det min värld tillslut.

 

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.