Du kan inte visa mig en karta och be mig följa den, när jag hela mitt liv fått finna mina egna vägar. Jag har alltid försökt att hitta felet och där kommer du 34 år senare med svaret på en vit papperslapp. Jag hoppas att du vet att det inte var du som gav mig lösningen, utan att jag själv har fått leta upp den. Jag hade önskat det svaret serverat för länge sedan.
Vart var ni när jag behövde er som bäst? Du skulle ha hjälpt barnet som kände sig annorlunda. Hon hade behövt någon som sa att det som var så speciellt med henne var att hon inte var som alla andra, och att det faktiskt var en bra sak. Istället för att hon själv skulle få leta fram sina starka sidor, skulle du lagt ut dem framför henne: det här är vad DU har, gör det bästa utav dem! Du skulle ha hjälpt tonåringen som bestod av ångest som inte visste hur hon skulle få ur den ur sin kropp, DU skulle hjälpt henne att lätta på trycket och fått henne att sätta ord på sina känslor.
Hur kan man inte se, hur kan man missa? Dessa barn, vars inre skriker på hjälp?
Kom inte med förslag nu, när jag hela livet fått hitta mina egna lösningar. Det är försent… Vad hjälper några ord på en papperslapp, när jag går hem lika tom som jag var när jag kom. Du ger mig några bokstäver, men har tagit halva mitt liv. Vad hjälper det när man redan är kantstött?