Om man ser livet som ett pussel så strävar vi alla efter att vara hela och hålla kvar alla bitar på rätt plats. För mig känns det som att någon har kastat upp mina pusselbitar i luften och låtit dem färdas med vinden, och att livet efter det har gått ut på att hitta varje bit. Som inte det vore svårt nog skall man sedan sätta dem på rätt plats.
Jag har alltid haft en känsla i mig av att vara på väg någonstans, som att jag hela tiden söker och inte kan stanna förrän jag finner det jag letar efter. Jag vet att det är något som saknas men jag kan bara inte hitta vad. Idag känner jag att jag fått ihop ytterkanterna på mitt pussel, men i mitten finns det stora hål som gapar tomma och på andra ställen några bitar som klämts in på fel plats.
Jag vet att det jag söker, borde jag egentligen finna inom mig själv ändå fortsätter jag febrilt att leta utanför. Jag testar hela tiden nya vägar, nya sätt. Om någon skulle fråga mig idag vart jag är på väg/vad de andra pusselbitarna består av skulle jag svara ett hus på landet och att kunna leva på mitt företag. Men frågan är om man stannar där, om man någonsin slutar leta pusselbitar eller om man någonsin kommer finna den sista biten?
Jag vet att jag inte kan stanna förrän jag funnit det jag söker, fast att jag egentligen inte vill något hellre än att bara få sluta leta. Att få vila, att få hitta hem…