Vem älskar du och vem älskar dig?
Jag har tänkt på mitt hjärta mer än någonsin de senaste månaderna då jag öppnat upp det för andra människor mer än vad jag någonsin tidigare gjort. Det har fått mig att reflektera över mina känslor. Jag har märkt hur bekvämt det har varit för mig att hålla mig undan, vara för mig själv. För man slipper rädslan att bli utnyttjad eller sårad. Att inte bry som om andra har varit ett försvar, för då slipper jag oroa mig, bli påverkad av vad andra tycker och tänker. Att älska andra människor, att på riktigt ge av sig själv, är obekvämt. Det får mig att känna mig sårbar, blottad. Jag har lätt att umgås, få vänner. Men att på riktigt släppa in någon i mitt hjärta. Det gör jag bara inte…lättvindigt.
Jag ser idag att jag i åratal gjort det lätt för mig själv. Att jag varit feg. Levt på låtsas. Eller egentligen inte levt alls.
Jag har hela tiden vetat vad mitt hjärta saknar. Men ändå valt att inte ge den det den önskar av rädslan av att det hade gjort för ont. Att följa sitt hjärta är så lätt sagt men svårt gjort. För vårt eget försvar är ofta det starkaste vi har, och även om vi har en vilja att bryta ner det är det inte alltid vi lyckas.
Jag känner att mitt hjärta har växt, lärt sig något nytt (och svårt) under året
och den känslan önskar jag dig också. Att komma nära människor handlar för mig inte bara om att lyssna på deras problem. Utan också deras drömmar och mål. Det kan vara mycket svårare att prata om än vad vi tror. Det slår mig att folk oftare har lättare för att dela sorg med andra människor än att dela glädje. Och jag tänker att de är de där människorna som du kan dela din glädje med, som på riktigt blir glada för din skull är dom människorna som älskar dig på riktigt. Hur många sånna har du kring dig? Kan du räkna dem på en hand?
Har du någonsin reflekterat över vem du på riktigt älskar, och vem som på riktigt älskar dig?
Glad alla hjärtans dag!