Psykisk ohälsa

”Jag skulle gärna ta lite av din ADHD”, ”Du har motivation så det räcker till ett helt fotbollslag”.

Att vara driftig ses ofta som en positiv egenskap, och i arbetslivet har jag alltid blivit väldigt uppskattade för mitt engagemang och driv. Många frågar sig hur det kan vara ett bekymmer och säger att det gärna hade tagit över en del av det. Problemet med det där drivet man har är att det aldrig tar slut och att det inte finns något lagom.

Det handlar inte om att du får en idé, du får hundra, och där ska du lyckas sålla och prioritera. Man får ju en impuls och vill följa dem alla, vilket får en att känna att man går sönder inuti. Du kanske är mitt uppe i ett arbete som du verkligen vill och ska slutföra men samtidig får du massa idéer vid sidan om, och eftersom du sällan har någon som står med pekpinne bredvid dig blir det att du kanske bara börjar göra något litet vid sidan om som sedan växer sig större och tillslut har du glömt av vad du skulle göra från början.

Jag förstår att det inte ser så jobbigt ut från utsidan men det tar kraft att hela tiden gå vilse, att försöka komma på rätt spår igen. Och det här är inget som sker ibland, då och då eller går att kontrollera, utan man lever med det hela tiden, varje dag. Du har tillgång till både stopp och playknapp, du kan efter behag spola fram eller tillbaka, gör om gör rätt. Medan jag lever med knappen intryckt på repeat.

Den 10/10 var det världsdagen för den psykiska hälsan. Vad innebar det för dig? Förmodligen ingenting. I Sverige har tre av fyra egen erfarenhet, eller erfarenhet av att någon i närheten lever med psykisk ohälsa. Har du tänkt på att någon i din närhet kanske mår dåligt? Att någon i DIN närhet har ångest, är deprimerad eller har lidit av självmordstankar? Socialstyrelsen beräknar att mellan 20-40 procent av Sveriges befolkning lever med psykisk ohälsa. Det psykiska ohälsan fortsätter att öka och är idag den vanligaste sjukskrivningsorsaken.

Alla har en psykisk hälsa, därför kan vi alla drabbas, ung som gammal, fattig som rik. Det handlar om liv och död! Kanske inte för dig tänker du, men kanske för någon i din närhet! 2013 tog 1600 personer livet av sig. 1600 personer som borde ha levt idag. Om någon hade sett dem, hjälpt dem, innan det var försent. Du och jag har ett ansvar! Du som står bredvid, blunda inte, våga fråga! Du som mår dåligt, tig inte, våga be om hjälp! Tillsammans kan vi vända utvecklingen, tillsammans kan vi rädda liv.

Det är ett tungt jobb att vara hjälpare, att ta emot andra människors sorg, smärta och misslyckanden. Ibland tror jag att människor som arbetar med att hjälpa andra människor glömmer av vad deras arbete egentligen innebär, ibland tror jag att de gör saker på rutin och att tar emot personer som de varken har kunskap eller ork att bemöta.

Jag tror inte att de vet eller orkar bry sig om att just deras bemötande kan vara orsaken till att personen som just vågat öppna upp, sluter sig och inte vågar söka hjälp igen. Att en ”dålig dag” i deras jobb, kan påverka en stor del av personens liv. Att möta någon när man söker hjälp, som inte orkar eller vågar lyssna för att de själva inte har kraft att möta eller bära den smärtan man precis vågat visa syns utanpå.

Jag kan läsa det i dina ögon, jag känner lukten av rädsla, sorg och ångest på milsavstånd.

Så när jag har tagit modet till mig och går in i ditt rum för att blotta mitt blodiga inre och ser att du själv står och blöder, då sluter jag mig igen. För att inte ytterligare tynga dig. Du skulle inte orka bära det ok jag skulle lägga på dina axlar.

När mina ögon för ett kort sekund möter dina ser jag hur min ångest sköljer över dig utan att jag blottat en endaste tanke.  Jag går hem igen, lika tung som när jag kom. Jag hoppas att du ka skaka av dig känslan jag gav dig, själv går jag hem med min.

.

Nu finns min bok att bevaka på Bokus, vilket innebär att du får ett mail så fort den finns i lager. Bevaka den gör du här. Eller om du hellre handlar på Adlibris så finner du den här.

Annars kan du givetvis följa bloggen och köpa den direkt här.

Jag har alltid varit jagad. Jagad av osynliga motståndare. Jag vet aldrig hur nära de är, om de står framför mig eller flåsar bakom mig, men jag vet att de är där. Jag känner ständigt av dess närhet.

Jag letar efter en plats att gömma mig, ta skydd, vila, men jag finner den aldrig. Jag letar efter ett lugn, en känsla jag aldrig tidigare känt, ändå vet jag att den fattas mig.

Idag vet jag att känslan jag försöker bli av med kommer inifrån, det spelar därför ingen roll hur fort eller åt vilken håll jag springer. Det är ett starkt driv, som hela tiden tvingar mig att vara i rörelse, tvingar mig framåt. Det spelar ingen roll vilken hastighet jag kommer upp i, drivet rullar på, om än snabbare.

Springa är inte lösningen, oavsett hur snabb du är, för det är inte förrän du ramlar ihop, går sönder, som den låter den dig vila. Karta och kompass kommer heller aldrig att hjälpa dig för det finns inget mål du ska nå, ingen slutstation. Den följer dig oavsett vart du tar dig. Om du gömmer dig, har hittat en tillflyktsort så är det bara tillfälligt. Så fort du tittar fram kommer den att vara efter dig igen. Du måste stanna, hur ont det än gör. Stanna och ta kampen. Du kommer att gå sönder oavsett.  Jag önskar att jag kunde berätta för dig vilka vapen du bäst ska använda och hur länge kriget kommer att pågå men jag har inget svar. Jag har testat alla sätt och befinner mig nu i krigszonen själv och jag går inte här i från förrän jag vunnit kampen.

Ibland tänker jag att man till och med blir lite smartare om man lyckas hantera sina erfarenheter på ett bra sätt, skrev Pebbles Karlsson Ambrose i en krönika och jag kan inget annat än att hålla med. Man växer av sina erfarenheter.

Att få en diagnos har hjälp mig i flera sammanhang, jag förstår mig själv bättre nu. Jag vet varför jag har svårt för vissa saker och varför jag beter mig eller hanterar situationer på ett visst sätt. Jag tänker att det alltid finns två sidor att se det på, antingen att bli offer under sin diagnos eller använda det som en styrka. Jag har valt det senare sättet.

Aftonbladet startat kampanjen #otillräcklig för att bryta tabut kring att prata om ångest och psykisk ohälsa. Ett jättebra initiativ tycker jag! Jag har inte själv läst alla artiklar eller inlägg om ämnet, men igår läste jag vad Mia Skäringer skrev och det var bland annat att det vi idag kallar psykisk ohälsa bara är en frisk sund reaktion på andan som råder, hetsen efter perfektion inom för många områden samtidigt. Hon pratar om dagar av ångest och att hon inte skulle vilja vara utan det mörka och tunga i sin själ. Jag tycker att artiklen är jättefin i sig och många kan säkert känna igen sig i det hon skriver.

Men för dig som likt mig har ångesten som livskamrat kan det kännas som ett hån. Att känna hur ångesten omfamnar dig när du går och lägger dig och hur den väcker dig med sin tyng på morgonen är annorlunda än att få besök av den då och då. När ångesten har blivit din trygghet och det enda du vet aldrig kommer att lämna dig är det svårt att njuta av sitt mörker. När ångesten har blivit din skugga och tagit makten över ditt liv, är det svårt att känna att det finns en styrka i all smärta. När du ständigt får fråga ångesten om lov, är det svårt att leva det liv DU önskar.

Jag vill inte att DU ska tro att det är något du behöver leva med. Att det är något alla känner. För visst alla känner sig #otillräckliga då och då. Men det du bär på är tyngre än otillräcklighet, och jag vill att DU tydligt ska se den skillnaden. Det är farligt om vi förminskar den psykiska ohälsan och tro att det är något vi alla bär på och känner likadant.  Visst alla människor har någon gång haft ångest, men det är en stor skillnad mellan normal ångest och ångestsyndrom. Vi får aldrig förkorta sträckan där emellan, för då gör vi allt annat än att hjälpa.