Aftonbladet startat kampanjen #otillräcklig för att bryta tabut kring att prata om ångest och psykisk ohälsa. Ett jättebra initiativ tycker jag! Jag har inte själv läst alla artiklar eller inlägg om ämnet, men igår läste jag vad Mia Skäringer skrev och det var bland annat att det vi idag kallar psykisk ohälsa bara är en frisk sund reaktion på andan som råder, hetsen efter perfektion inom för många områden samtidigt. Hon pratar om dagar av ångest och att hon inte skulle vilja vara utan det mörka och tunga i sin själ. Jag tycker att artiklen är jättefin i sig och många kan säkert känna igen sig i det hon skriver.
Men för dig som likt mig har ångesten som livskamrat kan det kännas som ett hån. Att känna hur ångesten omfamnar dig när du går och lägger dig och hur den väcker dig med sin tyng på morgonen är annorlunda än att få besök av den då och då. När ångesten har blivit din trygghet och det enda du vet aldrig kommer att lämna dig är det svårt att njuta av sitt mörker. När ångesten har blivit din skugga och tagit makten över ditt liv, är det svårt att känna att det finns en styrka i all smärta. När du ständigt får fråga ångesten om lov, är det svårt att leva det liv DU önskar.
Jag vill inte att DU ska tro att det är något du behöver leva med. Att det är något alla känner. För visst alla känner sig #otillräckliga då och då. Men det du bär på är tyngre än otillräcklighet, och jag vill att DU tydligt ska se den skillnaden. Det är farligt om vi förminskar den psykiska ohälsan och tro att det är något vi alla bär på och känner likadant. Visst alla människor har någon gång haft ångest, men det är en stor skillnad mellan normal ångest och ångestsyndrom. Vi får aldrig förkorta sträckan där emellan, för då gör vi allt annat än att hjälpa.