Psykisk ohälsa

Du är övergiven, sluten. Fånge i din egen ensamhet. Tomheten tär på dig, din kropp längtar efter beröring, din själ trånar efter samhörighet. Du vill inget annat än att bli sedd, bekräftad, älskad.

Du är hungrig, utsvulten. Det enda du vill är att bli mätt samtidigt som mättnadskänslan skrämmer dig, den gör dig yr, illamående och får dig att vilja återgå till ditt lidande, svälta. Får du ett finger slukar du hela handen, du är så rädd att aldrig mer få känna smaken i din mun. Du hetsäter, frossar. En blick, en smekning, får dig att tråna efter mer.

Du vill bli jagad, omringad, fångad, men samtidigt gömmer du dig, flyr. Du stryker ängsligt kring fällan men vågar aldrig ta steget in. I stället jagar du hungrigt ditt byte, men lyckas aldrig komma tillräckligt nära för att få smaka på dess kött. Du skriker, bönar och ber, se mig, kom mig nära, du lockar med en hand och putter ifrån med den andra.

Du vill stilla din hunger, släcka din törst. Men är för rädd för att ta brödet till din mun. Du är rädd för att svälta, dö, samtidigt som du inte vågar leva. Hungrigt slukar du andras energi, för att fylla på ditt tomma inre, för att själv överleva.

Du vill förmodligen inte läsa det här, det kommer att störa dig, göra ont och kännas som om jag sparkar på dig som redan ligger. Du vill helst sitta i lugn och ro och slicka dina sår. Då och då skriker du ut din smärta, sedan fortsätter du ditt slickande. Är du stark har du förmodligen sökt hjälp, bett om både bandage och plåster. Men när såret ändå inte läkt kröp du tillbaka till din vrå och fortsatte underhålla dina skador.  Då och då gör du ett frustrerande vrål för att ingen kan hjälpa dig, rädda dig eller ens bryr sig. Du är arg, frustrerad klöser och fräser du åt folk som kommer för nära.

Men tänk om livet inte blir bättre än så här. Tänk om ditt sår aldrig kommer att läka? Du har redan försökt allt och ingenting hjälper, så vad göra?

Kliv ut ut mörkret och sluta rör runt i din egen smärta, slit bort alla kompresser och skyddande omslag. Såret kommer kanske alltid att finnas där men du kan inte sluta leva! Du måste sluta att skylla allt på din omvärld och ta ansvar själv, och ja jag vet att det gör ont. Det kanske värker och smärtar vid varje rörelse men kanske är den smärtan bättre än att inte leva alls.

Det kommer ingen och löser dina problem åt dig, tyvärr. Den enda som kan hjälpa dig är du.

Du kan inte stänga in dig själv i ditt eget lidande, du måste släppa det fritt. DU måste göra det bästa av det DU har. Du måste acceptera hur DITT liv ser ut. Jag säger inte att du måste tycka om det, men att iallafall acceptera att det är det liv du blivit tilldelad och att du inte kommer att få något annat. Jorden fortsätter att snurra runt sin axel, solen går upp i morgon igen, medan du sitter kvar på samma plats och tycker synd om dig själv. Du kanske har rätt, det kanske är alla andras fel, men släpp offerkoftan för den enda som blir lidande av att ha den på är du.

Det är inte lätt att lyssna på sig själv när andra inte gör det. När du ständigt har krav på dig och saker du MÅSTE göra. Du vet vad du behöver, MEN det finns bortom räckhåll. Det spelar ingen roll hur mycket du skriker stopp, att du inte orkar eller klarar av.

Du försöker ständigt trycka på pausknappen, men alla omkring dig sätter på den igen. Du ska vara social mot arbetskamrater, din man och dina vänner. Du ska bjuda hem folk, umgås och svara i telefon fast att du helst av allt bara hade velat krypa upp i ett mörkt hörn och sitta där ensam.

Du skulle åtminstone vilja få tillfälle att välja, att själv få möjlighet att tröttna på tystnaden, att längta efter liv, fart och fläkt och inte som nu. Dra dig undan så fort den kommer nära.

Det är inte ok att isolera sig, fast att kroppen skriker att den inte orkar mer. Folk säger att man blir sjuk av att isolera sig, medan du känner att det är tvärtom. Du blir sjuk av att socialisera dig! Vem ska man lyssna på, sig själv eller alla andra. Alla andra så klart, för du har skrikit stopp för full hals men ingen lyssnar. Det är ingen mening längre. Det måste vara dig det är fel på,,,,

När du tillslut faller ihop är det du som får skulden för att du inte stoppade i tid, för att du aldrig sa ifrån. Själv vet du att det är det enda du har gjort, men nu orkar du inte säga emot längre….tillslut skyller du liksom din omgivning på dig själv. Fast skulden ligger egentligen på dem som sett men aldrig lyssnat.

Jag lyssnar, men hör inte…Jag hör, men jag förstår inte…

Jag förstår, men innebörden av orden går inte in. Hjärnan har stängt av,  tar inte emot mer. Den behöver ladda om, sortera, rensa i röran. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte öppna upp den där delen där inne som ska samla in all information, jag kämpar och kämpar, hittar inte nyckeln som passar, försöker bända upp med kofot. men det är stängt låst, igenbommad med tjocka kedjor. Jag anstränger mig för att JAG ska förstå vad du säger….jag anstränger mig för att DU ska tro att jag förstår vad du säger.

Jag får ibland frågan ”hur det kommer sig att jag klarat mig så bra fastän jag har ADHD?”

Svaret stavas K O N T R O L L

Jag har hittat en strategi som ”fungerar” för mig. Jag vet inte när eller hur jag hittade den, jag vet bara att mitt liv hänger på den. Det ÄR en överlevnadsstrategi. Det betyder inte att det är rätt, att det är sunt, eller något jag rekommenderar till andra. Men det är det som har fått mig hit jag är idag.

Givetvis önskar jag att jag bara skulle kunna släppa taget, men då vet jag att jag tappar allt, ALLT!

Bara för att man ”fixar det” betyder det inte att det är enkelt, att det inte är slitsamt. Tvärtom. Att jag klarar så mkt som jag gör är otroligt slitsamt och innebär en oerhörd kontroll över både mig själv och min omgivning. Som en extra tyng bär man runt på rädslan att ständigt förlora greppet, att famla i ett mörker. Det är en ständig kamp, mot mig själv, med mig själv.

Jag menar  inte att personer med ADHD inte kan lyckas, tvärtom. Jag tor bara att de behöver kämpa mer för att hålla sig kvar.

Madelein Larsson Wollnik har skapat in ADHD-insamling, kika gärna in hennes sida för att bidra. Sidan hittar du här. Idag fick jag äran att skriva ett blogginlägg på hennes sida ”för att du ska förstå”, inlägget hittar du här.