Att tala inför döva öron
Det är inte lätt att lyssna på sig själv när andra inte gör det. När du ständigt har krav på dig och saker du MÅSTE göra. Du vet vad du behöver, MEN det finns bortom räckhåll. Det spelar ingen roll hur mycket du skriker stopp, att du inte orkar eller klarar av.
Du försöker ständigt trycka på pausknappen, men alla omkring dig sätter på den igen. Du ska vara social mot arbetskamrater, din man och dina vänner. Du ska bjuda hem folk, umgås och svara i telefon fast att du helst av allt bara hade velat krypa upp i ett mörkt hörn och sitta där ensam.
Du skulle åtminstone vilja få tillfälle att välja, att själv få möjlighet att tröttna på tystnaden, att längta efter liv, fart och fläkt och inte som nu. Dra dig undan så fort den kommer nära.
Det är inte ok att isolera sig, fast att kroppen skriker att den inte orkar mer. Folk säger att man blir sjuk av att isolera sig, medan du känner att det är tvärtom. Du blir sjuk av att socialisera dig! Vem ska man lyssna på, sig själv eller alla andra. Alla andra så klart, för du har skrikit stopp för full hals men ingen lyssnar. Det är ingen mening längre. Det måste vara dig det är fel på,,,,
När du tillslut faller ihop är det du som får skulden för att du inte stoppade i tid, för att du aldrig sa ifrån. Själv vet du att det är det enda du har gjort, men nu orkar du inte säga emot längre….tillslut skyller du liksom din omgivning på dig själv. Fast skulden ligger egentligen på dem som sett men aldrig lyssnat.
