Månadsarkiv: oktober 2014

ADHD=allergi?

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ADHD av

Det råder olika rön om ADHD, men ett av dem är att det orsakas av en allergi. Man menar att det är en ”dold” allergi, vilket skulle ge mer diffusa symtom som tex hyperaktivtet och trötthet. Vissa menar att 90% av alla ADHD barn bär på sina symtom pga att de är allergiska mot vissa födoämnen. De menar att det är någon störning i kroppens mineralbalans, fettsyremönster eller belastningen av miljögifter. Att personer med ADHD oftare lider av blodsockerstörningar, zinkbrist och järnbrist bland annat.

Tyvärr finner jag inte mycket forskning om ämnet, men tänkte själv experimentera och prova strikt rawfood i några veckor. Har du någon erfarenhet kring ADHD och kostens betydelse?

En påminnelse från det förflutna

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ångest av

Jag har varit trött ett tag, så trött. Ändå är det som att mina hjärna bombarderar mig som mest när jag känner mig som svagast, eller så känns helt enkelt min idérikedom mycket tyngre då. Jag vill följa varje tanke hela vägen ut, liksom hålla den i handen, men en del av mig klarar bara inte av det utan släpper taget direkt. Det är frustrerande för jag vill hålla samma takt som farten i mitt huvud men det är någon som dragit åt handbromsen. Som att en del av kroppen har somnat med bromspedalen nedtryckt men ändå vid full gas. Det är som två krafter som kämpar mot varandra hela tiden, inuti. Det känns som om jag ska gå sönder, slitas i stycken.

Jag har ätit ångestdämpande ett tag, medicinen har verkligen förändrat mitt liv, till det bättre. Jag kan knappt påminna mig eller ens förstå att jag kämpat med den känslan i hela mitt liv. Trots medicinen har jag ständiga katastroftankar, men Jag har inte en enda dag efter intaget av det där lilla pillret känt den där tunga känslan i min kropp, kan knappt minnas dess styrka. Förrän idag då den återigen kom som en kall ilning igenom mig. Den kröp längst ryggraden ner i händerna. Gjorde mig skräckslagen, förlamad, för en liten stund.

Den kom som en påminnelse från det förflutna och visade upp sin fula tryne, som en erinring att det inte är en plats jag vill besöka igen. Jag har tillbringat hela mitt liv där och vill aldrig flytta tillbaks. Kanske kom den för att varna mig, att det är något inombords som går sönder när man kör med båda pedalerna i samtidigt, att det finns delar som slits ut och ej är utbytbara.

Välkommen på bokrelease!

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av

AnnasoroligaWEB[1]

Lördag & Söndag 8-9/11 kommer vi att medverka på Kulturfestivalen i Folketshus (Göteborgsvägen 11) Uddevalla där vi också kommer att fira vår bokrelease. Vi vill jätte gärna att DU kommer och firar denna dag med oss. Jag kommer att hålla en kortare föreläsning Lördag 13.30-13.50.

Så välkommen dit för att köpa böcker, lyssna på föreläsningen eller helt enkelt bara snacka psykisk ohälsa. Jag kommer att finnas på plats hela helgen mellan 10-17 och hoppas på att få träffa DIG där.

 

 

 

Jag ser din hunger

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Du är övergiven, sluten. Fånge i din egen ensamhet. Tomheten tär på dig, din kropp längtar efter beröring, din själ trånar efter samhörighet. Du vill inget annat än att bli sedd, bekräftad, älskad.

Du är hungrig, utsvulten. Det enda du vill är att bli mätt samtidigt som mättnadskänslan skrämmer dig, den gör dig yr, illamående och får dig att vilja återgå till ditt lidande, svälta. Får du ett finger slukar du hela handen, du är så rädd att aldrig mer få känna smaken i din mun. Du hetsäter, frossar. En blick, en smekning, får dig att tråna efter mer.

Du vill bli jagad, omringad, fångad, men samtidigt gömmer du dig, flyr. Du stryker ängsligt kring fällan men vågar aldrig ta steget in. I stället jagar du hungrigt ditt byte, men lyckas aldrig komma tillräckligt nära för att få smaka på dess kött. Du skriker, bönar och ber, se mig, kom mig nära, du lockar med en hand och putter ifrån med den andra.

Du vill stilla din hunger, släcka din törst. Men är för rädd för att ta brödet till din mun. Du är rädd för att svälta, dö, samtidigt som du inte vågar leva. Hungrigt slukar du andras energi, för att fylla på ditt tomma inre, för att själv överleva.

Ett år har gått…

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Idag är det ett år sedan jag hade release för min bok ”Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden!”, det är också ett år sedan min hemsida och blogg började ta form. Jag var jätterädd inför vad som väntade. Skulle folk kasta ägg och tomater efter mig eller säga att jag var en dålig mamma? Skulle folk se annorlunda på mig när jag gick ut och berättade om min psykiska ohälsa? Skulle jag förlora jobb, vänner, status när jag blottade mig på det sättet? Men ändå kände jag att det här var något jag bara var tvungen att göra. Det var inget jag kunde hålla inne.

Inga av mina farhågor förverkligades, jag har inte fått några arga mail och inget upprört mammagäng har stått och bankat på min dörr. Tvärtom, folk har skickat mail till mig eller kommit fram och berättat om sin psykiska ohälsa, sagt tack eller pratat om sitt föräldraskap. Vad jag vet har jag inte förlorat något men däremot vunnit en massa!

Om någon nu har behandlat mig annorlunda pga mina diagnoser så har det istället för att sänka mig triggat mig ännu mer! Det får mig att förstå hur så många i det här landet blir behandlade, det får mig att vilja ställa mig upp och skrika rakt ut. Det får mig att vilja kämpa, att vara en företrädare, en slagpåse framför alla som mår dåligt.

Jag vill tacka er för det här året! 2 böcker, 1film och en himla massa inlägg har det blivit. Jag ser fram emot mer böcker, fler föreläsningar, ett antal filmer och förhoppningvis mer där till.

Jag är så tacksam för alla mail och meddelande här på bloggen och på Facebook. Jag hoppas växa och att ni vill följa mig i några år till. Tack till dig som köpt min bok, till dig som lämnar kommentarer och till dig som mailar. Tack till dig som läser, till dig som sprider och till dig som gillar. Tack!

Av med offerkoftan!

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Du vill förmodligen inte läsa det här, det kommer att störa dig, göra ont och kännas som om jag sparkar på dig som redan ligger. Du vill helst sitta i lugn och ro och slicka dina sår. Då och då skriker du ut din smärta, sedan fortsätter du ditt slickande. Är du stark har du förmodligen sökt hjälp, bett om både bandage och plåster. Men när såret ändå inte läkt kröp du tillbaka till din vrå och fortsatte underhålla dina skador.  Då och då gör du ett frustrerande vrål för att ingen kan hjälpa dig, rädda dig eller ens bryr sig. Du är arg, frustrerad klöser och fräser du åt folk som kommer för nära.

Men tänk om livet inte blir bättre än så här. Tänk om ditt sår aldrig kommer att läka? Du har redan försökt allt och ingenting hjälper, så vad göra?

Kliv ut ut mörkret och sluta rör runt i din egen smärta, slit bort alla kompresser och skyddande omslag. Såret kommer kanske alltid att finnas där men du kan inte sluta leva! Du måste sluta att skylla allt på din omvärld och ta ansvar själv, och ja jag vet att det gör ont. Det kanske värker och smärtar vid varje rörelse men kanske är den smärtan bättre än att inte leva alls.

Det kommer ingen och löser dina problem åt dig, tyvärr. Den enda som kan hjälpa dig är du.

Du kan inte stänga in dig själv i ditt eget lidande, du måste släppa det fritt. DU måste göra det bästa av det DU har. Du måste acceptera hur DITT liv ser ut. Jag säger inte att du måste tycka om det, men att iallafall acceptera att det är det liv du blivit tilldelad och att du inte kommer att få något annat. Jorden fortsätter att snurra runt sin axel, solen går upp i morgon igen, medan du sitter kvar på samma plats och tycker synd om dig själv. Du kanske har rätt, det kanske är alla andras fel, men släpp offerkoftan för den enda som blir lidande av att ha den på är du.

Barn bär också på oro och ångest!

Detta inlägg publicerades i Familj & föräldraskap Författarskap & skrivterapi Psykisk ohälsa och märktes ångest av

AnnasoroligaWEB[1]

Idag var jag och läste min bok för en klass med nyfikna åttaåringar, och om det är någon som vet något om rädsla så är det ju dem. Vad mycket det finns att vara rädd för, och vad mycket de går och bär på!

Förutom att gruppen var aningen för stor för högläsning, (de var 24 st och jag skulle nog rekommendera en grupp på 6-10 personer så att man hinner svara på alla frågor och lyssna på dem ordentligt) så gick det jättebra. Jag hade endast 45 min till mitt förfogande och jag tror att de hade kunnat prata i minst 45 min till.

Slutsatsen efter mötet är att barn bär på mycket rädslor och att de ofta inte förstår dem själva, och då är det viktigt att vi vuxna finns där, hjälper till och förklarar. De bär på större tankar och mer oro än vad vi vuxna tror. Även i en så låg ålder. Boken lockade fram flera berättelser och det är något vi bör utnyttja i denna ålder då de faktiskt delar med sig. Våga fråga, våga lyssna!

Att tala inför döva öron

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Det är inte lätt att lyssna på sig själv när andra inte gör det. När du ständigt har krav på dig och saker du MÅSTE göra. Du vet vad du behöver, MEN det finns bortom räckhåll. Det spelar ingen roll hur mycket du skriker stopp, att du inte orkar eller klarar av.

Du försöker ständigt trycka på pausknappen, men alla omkring dig sätter på den igen. Du ska vara social mot arbetskamrater, din man och dina vänner. Du ska bjuda hem folk, umgås och svara i telefon fast att du helst av allt bara hade velat krypa upp i ett mörkt hörn och sitta där ensam.

Du skulle åtminstone vilja få tillfälle att välja, att själv få möjlighet att tröttna på tystnaden, att längta efter liv, fart och fläkt och inte som nu. Dra dig undan så fort den kommer nära.

Det är inte ok att isolera sig, fast att kroppen skriker att den inte orkar mer. Folk säger att man blir sjuk av att isolera sig, medan du känner att det är tvärtom. Du blir sjuk av att socialisera dig! Vem ska man lyssna på, sig själv eller alla andra. Alla andra så klart, för du har skrikit stopp för full hals men ingen lyssnar. Det är ingen mening längre. Det måste vara dig det är fel på,,,,

När du tillslut faller ihop är det du som får skulden för att du inte stoppade i tid, för att du aldrig sa ifrån. Själv vet du att det är det enda du har gjort, men nu orkar du inte säga emot längre….tillslut skyller du liksom din omgivning på dig själv. Fast skulden ligger egentligen på dem som sett men aldrig lyssnat.

Coolt med ADHD 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

image

Jag fick äran att testläsa och skriva en ”blurb” till Malin Roca Ahlgrens bok ”Coolt med ADHD”. Jag har väntat med att läsa boken tillsammans med min dotter då hon är lika rastlös och lättuttråkad som jag och för att hon vanligtvis inte orkar lyssna på mer än MAX-böckerna. Men nu tror jag att hon snart är redo och jag ser fram emot att läsa denna tillsammans med henne.

Boken är lättläst, viktig och vacker. Och enligt mig riktar den sig såväl till barn som vuxna. Om jag hade ett barn med egen diagnos och liknande erfarenheter som Alice i boken skulle jag använda den som diskussionsmaterial för att få fram barnets tankar och känslor kring händelserna.

Har du ett barn med diagnos? Köp boken!