Du vill förmodligen inte läsa det här, det kommer att störa dig, göra ont och kännas som om jag sparkar på dig som redan ligger. Du vill helst sitta i lugn och ro och slicka dina sår. Då och då skriker du ut din smärta, sedan fortsätter du ditt slickande. Är du stark har du förmodligen sökt hjälp, bett om både bandage och plåster. Men när såret ändå inte läkt kröp du tillbaka till din vrå och fortsatte underhålla dina skador. Då och då gör du ett frustrerande vrål för att ingen kan hjälpa dig, rädda dig eller ens bryr sig. Du är arg, frustrerad klöser och fräser du åt folk som kommer för nära.
Men tänk om livet inte blir bättre än så här. Tänk om ditt sår aldrig kommer att läka? Du har redan försökt allt och ingenting hjälper, så vad göra?
Kliv ut ut mörkret och sluta rör runt i din egen smärta, slit bort alla kompresser och skyddande omslag. Såret kommer kanske alltid att finnas där men du kan inte sluta leva! Du måste sluta att skylla allt på din omvärld och ta ansvar själv, och ja jag vet att det gör ont. Det kanske värker och smärtar vid varje rörelse men kanske är den smärtan bättre än att inte leva alls.
Det kommer ingen och löser dina problem åt dig, tyvärr. Den enda som kan hjälpa dig är du.
Du kan inte stänga in dig själv i ditt eget lidande, du måste släppa det fritt. DU måste göra det bästa av det DU har. Du måste acceptera hur DITT liv ser ut. Jag säger inte att du måste tycka om det, men att iallafall acceptera att det är det liv du blivit tilldelad och att du inte kommer att få något annat. Jorden fortsätter att snurra runt sin axel, solen går upp i morgon igen, medan du sitter kvar på samma plats och tycker synd om dig själv. Du kanske har rätt, det kanske är alla andras fel, men släpp offerkoftan för den enda som blir lidande av att ha den på är du.