Jag har varit trött ett tag, så trött. Ändå är det som att mina hjärna bombarderar mig som mest när jag känner mig som svagast, eller så känns helt enkelt min idérikedom mycket tyngre då. Jag vill följa varje tanke hela vägen ut, liksom hålla den i handen, men en del av mig klarar bara inte av det utan släpper taget direkt. Det är frustrerande för jag vill hålla samma takt som farten i mitt huvud men det är någon som dragit åt handbromsen. Som att en del av kroppen har somnat med bromspedalen nedtryckt men ändå vid full gas. Det är som två krafter som kämpar mot varandra hela tiden, inuti. Det känns som om jag ska gå sönder, slitas i stycken.
Jag har ätit ångestdämpande ett tag, medicinen har verkligen förändrat mitt liv, till det bättre. Jag kan knappt påminna mig eller ens förstå att jag kämpat med den känslan i hela mitt liv. Trots medicinen har jag ständiga katastroftankar, men Jag har inte en enda dag efter intaget av det där lilla pillret känt den där tunga känslan i min kropp, kan knappt minnas dess styrka. Förrän idag då den återigen kom som en kall ilning igenom mig. Den kröp längst ryggraden ner i händerna. Gjorde mig skräckslagen, förlamad, för en liten stund.
Den kom som en påminnelse från det förflutna och visade upp sin fula tryne, som en erinring att det inte är en plats jag vill besöka igen. Jag har tillbringat hela mitt liv där och vill aldrig flytta tillbaks. Kanske kom den för att varna mig, att det är något inombords som går sönder när man kör med båda pedalerna i samtidigt, att det finns delar som slits ut och ej är utbytbara.