Det är ett tungt jobb att vara hjälpare, att ta emot andra människors sorg, smärta och misslyckanden. Ibland tror jag att människor som arbetar med att hjälpa andra människor glömmer av vad deras arbete egentligen innebär, ibland tror jag att de gör saker på rutin och att tar emot personer som de varken har kunskap eller ork att bemöta.
Jag tror inte att de vet eller orkar bry sig om att just deras bemötande kan vara orsaken till att personen som just vågat öppna upp, sluter sig och inte vågar söka hjälp igen. Att en ”dålig dag” i deras jobb, kan påverka en stor del av personens liv. Att möta någon när man söker hjälp, som inte orkar eller vågar lyssna för att de själva inte har kraft att möta eller bära den smärtan man precis vågat visa syns utanpå.
Jag kan läsa det i dina ögon, jag känner lukten av rädsla, sorg och ångest på milsavstånd.
Så när jag har tagit modet till mig och går in i ditt rum för att blotta mitt blodiga inre och ser att du själv står och blöder, då sluter jag mig igen. För att inte ytterligare tynga dig. Du skulle inte orka bära det ok jag skulle lägga på dina axlar.
När mina ögon för ett kort sekund möter dina ser jag hur min ångest sköljer över dig utan att jag blottat en endaste tanke. Jag går hem igen, lika tung som när jag kom. Jag hoppas att du ka skaka av dig känslan jag gav dig, själv går jag hem med min.