Mina ögon söker fortfarande efter dig fast jag vet att jag aldrig igen kommer att möta din blick. Jag är arg för att du för tidigt slets i från mig, jag är ledsen för att jag inte fick ha dig kvar och jag saknar dig så mycket att jag har svårt att att förstå att du faktiskt är borta. Jag kommer på mig själv med att leva på hoppet att vi någonstans möts igen. Att jag en dag öppnar min dörr och finner dig innanför…
Trots att jag vet sanningen vill jag inte acceptera min förlust. Jag är arg på dig, jag är arg på mig. Jag försöker förtränga tiden vi hade tillsammans, men hur hårt jag än blundar kan jag fortfarande se dig framför mig.
Det är som ett stort svart hål i mig, hur mycket jag än försöker att täppa igen det så är det som att all materia sugs rakt in. Hålet gapar återigen tomt. Jag försöker att kasta ifrån mig smärtan, lägga den någon annanstans, skrika försvinn. Men vart jag än gömmer den är sorgen ändå min.