Jag har alltid varit jagad. Jagad av osynliga motståndare. Jag vet aldrig hur nära de är, om de står framför mig eller flåsar bakom mig, men jag vet att de är där. Jag känner ständigt av dess närhet.
Jag letar efter en plats att gömma mig, ta skydd, vila, men jag finner den aldrig. Jag letar efter ett lugn, en känsla jag aldrig tidigare känt, ändå vet jag att den fattas mig.
Idag vet jag att känslan jag försöker bli av med kommer inifrån, det spelar därför ingen roll hur fort eller åt vilken håll jag springer. Det är ett starkt driv, som hela tiden tvingar mig att vara i rörelse, tvingar mig framåt. Det spelar ingen roll vilken hastighet jag kommer upp i, drivet rullar på, om än snabbare.
Springa är inte lösningen, oavsett hur snabb du är, för det är inte förrän du ramlar ihop, går sönder, som den låter den dig vila. Karta och kompass kommer heller aldrig att hjälpa dig för det finns inget mål du ska nå, ingen slutstation. Den följer dig oavsett vart du tar dig. Om du gömmer dig, har hittat en tillflyktsort så är det bara tillfälligt. Så fort du tittar fram kommer den att vara efter dig igen. Du måste stanna, hur ont det än gör. Stanna och ta kampen. Du kommer att gå sönder oavsett. Jag önskar att jag kunde berätta för dig vilka vapen du bäst ska använda och hur länge kriget kommer att pågå men jag har inget svar. Jag har testat alla sätt och befinner mig nu i krigszonen själv och jag går inte här i från förrän jag vunnit kampen.