”Jag skulle gärna ta lite av din ADHD”, ”Du har motivation så det räcker till ett helt fotbollslag”.
Att vara driftig ses ofta som en positiv egenskap, och i arbetslivet har jag alltid blivit väldigt uppskattade för mitt engagemang och driv. Många frågar sig hur det kan vara ett bekymmer och säger att det gärna hade tagit över en del av det. Problemet med det där drivet man har är att det aldrig tar slut och att det inte finns något lagom.
Det handlar inte om att du får en idé, du får hundra, och där ska du lyckas sålla och prioritera. Man får ju en impuls och vill följa dem alla, vilket får en att känna att man går sönder inuti. Du kanske är mitt uppe i ett arbete som du verkligen vill och ska slutföra men samtidig får du massa idéer vid sidan om, och eftersom du sällan har någon som står med pekpinne bredvid dig blir det att du kanske bara börjar göra något litet vid sidan om som sedan växer sig större och tillslut har du glömt av vad du skulle göra från början.
Jag förstår att det inte ser så jobbigt ut från utsidan men det tar kraft att hela tiden gå vilse, att försöka komma på rätt spår igen. Och det här är inget som sker ibland, då och då eller går att kontrollera, utan man lever med det hela tiden, varje dag. Du har tillgång till både stopp och playknapp, du kan efter behag spola fram eller tillbaka, gör om gör rätt. Medan jag lever med knappen intryckt på repeat.
Känslan av att vara tvungen att hålla sig i för att inte följa de andra 100 idéerna som dyker upp fast man bestämt och vet vad man ska göra är nog väldigt svår för andra att förstå. Det tar mycket mycket energi att hålla emot.
Ibland lyckas jag utan att följa impulser och stanna i det jag bestämt och låta idéerna poppa popcorn bredvid och då känns det både ovant och lugnt