Psykisk ohälsa

Hur är det att leva  eller ska man säga överleva med GAD? Jag får ofta  mail där personer frågar om tips och råd. En vanlig fråga är hur jag orkar, och hur jag hanterar all min ångest. Jag har inga sanningar eller svar som passar alla, men kan i alla fall berätta hur jag tänker och hur jag hanterar min situation så hoppas jag att det kan hjälpa några av er.

• Gå emot dina rädslor- Jag bestämde mig tidigt att inte låta mina rädslor stoppa mig. Eftersom det är så mycket jag är rädd och orolig för så är jag medveten om att rädslorna kan växa om jag inte utsätter mig. Jag ogillar tex att köra bil, speciellt i mörker, men jag gör det ändå. Jag är rädd för att åka hiss, men jag gör det ändå. Jag har katastroftankar när det gäller att åka tåg, men jag gör det ändå. Det enda jag undviker är båt och flygplan och det är för att jag kan. När tiden kommer att familjen vill ut och resa kommer jag att få ta tag i den rädslan också. Om jag vill göra något, men känner att rädslan hindrar mig så tänker jag att jag måste vara starkare än rädslan, och därför kör jag över den.
• Var medveten om att dina rädslor inte är äkta- Jag vet att det inte är lätt, men ifrågasätt dig själv och dina känslor. När jag har fått ångest över att dottern tex är hos en kompis och jag börjar på katastroftankar om att hon inte är där, eller att det hänt henne något. Så brukar jag fråga mig själv om det är sant, eller om det bara är mitt huvud som hittat på händelsen, och oftast är det ju inte en sanning, utan det är mitt huvud som har hittat på en historia som blir en sanning. Om min tanke skulle vara sant så har jag all rätt till att vara ångestfull och rädd, men så länge den inte är det är känslan ”påhittad”.
• Acceptera känslan- Jag har tidigare försökt att springa i från mina  känslor, döva dem eller ignorera dem. Men inget av det hjälper i längden. Idag accepterar jag känslan. Jag brukar ofta försöka hitta orsaken till den för att lugna mig själv, men ibland gör man ju inte det och då är det bara att acceptera att känslan finns där. Nästa steg i acceptansen är att släppa taget.
• Släpp taget- Jag har för första gången i mitt liv erkänt att jag är maktlös, att jag inte kan kontrollera min familj, min framtid, mitt liv. Det finns ingen möjlighet i världen att jag skulle kunna kontrollera allt som är ångestskapande för mig så jag måste släppa taget. Jag vet inte vad som kommer hända i morgon, om en månad eller ens om en timme…..och det är ok.
• Hjälper denna tanken mig?- För ett halvår sedan tog jag tag i varje katastroftanke som for förbi, jag stannade upp och frågade om den hjälpte mig, om den gjorde mig lyckligare. Mår jag bra av att tänka att jag kommer krocka med bilen? Blir jag lyckliga av att tron på att mina barn ska dö? Nej självklart inte! Då vill jag inte älta dessa tankar längre. Släpp dem. Att sitta på helspänn och vara rädd hela tiden gör ditt liv miserabelt, du får inte många minuter av sinnesro.

Sen säger jag absolut inte att det är enkelt. Det handlar hela tiden om att jobba med sina tankar, varje dag.  För ett halvår sedan trodde jag aldrig att jag skulle kunna må så bra som jag gör idag. Sen vet jag att de kommer dagar där allt faller över mig igen, dagar där jag kommer att känna mig tung, svag, men det är ok. Min största lärdom är att jag aldrig kommer att kunna förhindra alla olyckor, därför hjälper det mig inte heller att försöka förutspå dem.

Jag tycker att jag det senaste varit väldigt duktig på att avbryta och kontrollera mina tankar. Jag mår bättre nu än vad jag gjort på länge. Men eftersom tankarna inte får samma utlopp, samma kraft på dagtid längre har de nu börjat jaga mig på natten. Jag har bytt arbetsplats, igen. Jag är nöjd, glad, inget som bekymrar mig till vardags, trots att jag inte har total kontroll över hur min arbetssituation ser ut i morgon, nästa vecka eller om en månad.

Men om natten kommer drömmarna, och flera täta uppvaknanden. Jag drömmer att jag gör fel, glömmer bort arbetsuppgifter, åker till fel arbetsplats, missar tider. Sådant som jag vanligtvis aldrig gör! Dessa drömmar har nu jagat sedan jag började där. Du själv kanske inte hade tänkt på det eller reagerat, men jag vet att det är mitt kontrollbehov som sparkar bakut. Den vill ha allting planerat, strukturerat för att kunna känna sig tryggt, för att tillåta mig att sova gott om natten.

Förra helgen sov barnen hos sin mormor. Det är ju en sådan stund då folk säger att man ska njuta av barnfriheten, och trots att jag vet det gör mitt inre uppror. Det behövs bara små små grejer för att väcka den där sovande demonen inom mig som tar över hela kroppen.

Vi hade varit och handlat julklappar, skulle åka och köpa ute mat och sätta oss framför tvn. På stan träffar vi min bror som i förbi farten säger att mormor inte svarade i telefonen, blixtsnabbt flyger fler hemska scener förbi mitt inte, jag skakar av mig olustkänslan och går vidare. Jag känner att den har vaknat men försöker trycka ner den. Det finns ju flera anledningar till att man inte svarar i telefon, skulle det ha hänt något skulle jag vara den förste som fick veta, försöker jag övertala mig själv.

Väl hemma läser min man tidningen. Det är någon som oprovocerat slår ner folk på stan säger han plötsligt. Olustkänslan står mig i halsen och jag vill kräkas ut all min ångest, alla hemska scenarion och bilder som uppspelar sig om och om igen framför mina ögon. Jag säger inget, men jag tror att han vet. Vet att mitt inre är i uppror, vet att jag vill brista ut i gråt, vet att jag är rädd för att dom två jag älskar mer än livet själv inte finns hos mig nu. Rädd för att dom ska ha blivit nerslagna på stan, rädd för att dom ska ha brunnit inne, rädd för att dom ska ha satt i halsen, rädd för att dom ska ha tappat bort mormor och gått vilse, rädd för att dom ska ha blivit påkörda av en bil.

-Jag ska bara skicka ett sms och se när dom kommer hem i morgon, säger jag. Han nickar med ansiktet kvar i telefonen. Sekunderna känns som timmar. En minut går, två minuter går, och tre minuter går. Jag tittar på min telefon flera gånger. Dubbelkollar att sms:et har gått i väg, tittar så att ljudet är på, ser så att jag har tillräckligt med batteri. Ångesten växer och växer, tar över min kropp, mina tankar, min verklighet.

-Nej jag ringer.

-Men du skickade ju ett sms nyss

-Ja, men hon har ju inte svarat!

Det känns som timmar innan någon svarar, även om det bara rörde sig om sekunder, och jag vill gråta av lättnad när jag hör mormors röst och mina barn i bakgrunden. Barn som skrattar, pratar och har det bra. Jag vill aldrig lägga på. Jag vill höra deras röster i mina öron hela natten, jag vill vakta varje andetag, jag vill kyssa deras ansikten och hålla deras händer, och aldrig släppa taget!

Ångesten höll mig i ett järngrepp även den natten och lättade inte föränn jag återfått min kontroll, föränn jag hade dem i mina armar [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]