Jag tycker att jag det senaste varit väldigt duktig på att avbryta och kontrollera mina tankar. Jag mår bättre nu än vad jag gjort på länge. Men eftersom tankarna inte får samma utlopp, samma kraft på dagtid längre har de nu börjat jaga mig på natten. Jag har bytt arbetsplats, igen. Jag är nöjd, glad, inget som bekymrar mig till vardags, trots att jag inte har total kontroll över hur min arbetssituation ser ut i morgon, nästa vecka eller om en månad.
Men om natten kommer drömmarna, och flera täta uppvaknanden. Jag drömmer att jag gör fel, glömmer bort arbetsuppgifter, åker till fel arbetsplats, missar tider. Sådant som jag vanligtvis aldrig gör! Dessa drömmar har nu jagat sedan jag började där. Du själv kanske inte hade tänkt på det eller reagerat, men jag vet att det är mitt kontrollbehov som sparkar bakut. Den vill ha allting planerat, strukturerat för att kunna känna sig tryggt, för att tillåta mig att sova gott om natten.
Förra helgen sov barnen hos sin mormor. Det är ju en sådan stund då folk säger att man ska njuta av barnfriheten, och trots att jag vet det gör mitt inre uppror. Det behövs bara små små grejer för att väcka den där sovande demonen inom mig som tar över hela kroppen.
Vi hade varit och handlat julklappar, skulle åka och köpa ute mat och sätta oss framför tvn. På stan träffar vi min bror som i förbi farten säger att mormor inte svarade i telefonen, blixtsnabbt flyger fler hemska scener förbi mitt inte, jag skakar av mig olustkänslan och går vidare. Jag känner att den har vaknat men försöker trycka ner den. Det finns ju flera anledningar till att man inte svarar i telefon, skulle det ha hänt något skulle jag vara den förste som fick veta, försöker jag övertala mig själv.
Väl hemma läser min man tidningen. Det är någon som oprovocerat slår ner folk på stan säger han plötsligt. Olustkänslan står mig i halsen och jag vill kräkas ut all min ångest, alla hemska scenarion och bilder som uppspelar sig om och om igen framför mina ögon. Jag säger inget, men jag tror att han vet. Vet att mitt inre är i uppror, vet att jag vill brista ut i gråt, vet att jag är rädd för att dom två jag älskar mer än livet själv inte finns hos mig nu. Rädd för att dom ska ha blivit nerslagna på stan, rädd för att dom ska ha brunnit inne, rädd för att dom ska ha satt i halsen, rädd för att dom ska ha tappat bort mormor och gått vilse, rädd för att dom ska ha blivit påkörda av en bil.
-Jag ska bara skicka ett sms och se när dom kommer hem i morgon, säger jag. Han nickar med ansiktet kvar i telefonen. Sekunderna känns som timmar. En minut går, två minuter går, och tre minuter går. Jag tittar på min telefon flera gånger. Dubbelkollar att sms:et har gått i väg, tittar så att ljudet är på, ser så att jag har tillräckligt med batteri. Ångesten växer och växer, tar över min kropp, mina tankar, min verklighet.
-Nej jag ringer.
-Men du skickade ju ett sms nyss
-Ja, men hon har ju inte svarat!
Det känns som timmar innan någon svarar, även om det bara rörde sig om sekunder, och jag vill gråta av lättnad när jag hör mormors röst och mina barn i bakgrunden. Barn som skrattar, pratar och har det bra. Jag vill aldrig lägga på. Jag vill höra deras röster i mina öron hela natten, jag vill vakta varje andetag, jag vill kyssa deras ansikten och hålla deras händer, och aldrig släppa taget!
Ångesten höll mig i ett järngrepp även den natten och lättade inte föränn jag återfått min kontroll, föränn jag hade dem i mina armar [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]