”På något sätt ville jag bara kompensera för hur värdelös jag var i skolan. Jag vet att det kanske inte var rätt sätt, men det var mitt enda. Jag har alltid varit impulsivare och modigare än andra.”

Orden kommer från en man som varit kriminell hela sitt liv, som snabbt lärde sig att få användning av sina starka sidor, fast inte på ett sätt som vi önskar. Han menade att han aldrig passade in, och alltid fick höra att han bara var till besvär. Jag tänker att många egenskaper som vi förknippar med ADHD inte behöver vara särskilt negativa om vi sätter dem i rätt sammanhang. Att vara impulsiv och modig är väl i sig inga negativa egenskaper? Tvärtom kan jag tycka.

Men eftersom vi i skolan många gånger trycker ner, istället för att lyfta upp vänder många som jag träffar sina krafter åt fel håll. Varför måste vi lära oss lika när vi är så olika vill jag skrika! Tänk om vi i skolan istället för att fokusera på vad individen inte kan, istället koncentrerar oss på det den faktiskt kan. Varför får inte personen göra mer av det den är bra på istället för att slösa tid på det som går dåligt?

Du har ju inte en klass med endast bankdirektörer och revisorer framför dig, nej du har ett hav av olika talanger. Du har sjuksköterskor, skådespelare, brandmän, lokalvårdare och personliga assistenter. Och den där Olle som är impulsiv och modig kanske skulle fungera utmärkt som ledare för gruppen, han tar snabba beslut och vågar gå nya vägar. Istället för att se honom som ett problem man vill ha ut ut klassrummet.

Jag vill att du tänker dig ett klassrum som en arbetsplats där alla har olika uppgifter, för det är så det är, INGEN är likadan. Hon som är bäst på att koncentrera sig och lyssna kanske inte vågar prata, han som vågar stå i grupp och prata har svårt att skrida till handling, och han som är duktig på att gå från ord till handling kommer inte på några egna ideér, och han som kommer på alla ideér får aldrig ner dem till papper…….

De personer jag träffar har fått fel förutsättningar, de blev sina problem. Olle blev sina koncentrationssvårigheter istället för sin kreativitet. Man fiskade inte upp hans positiva sidor utan jobbade istället med att försöka dränka de negativa. Och eftersom man fokuserade så mycket på hans dåliga sidor trodde han tillslut att de var de enda han hade.

Hela livet handlar om att samarbeta, att hitta det man är bra på och låta någon annan fylla upp resten. Varför inte lära barn det från början?

För handen på hjärtat, hur många har i vuxen ålder haft användning av ”liggande stolen”, och hur många blir förhörda av chefen om skillnaden mellan verb och konsonanter?

Helt ärligt kan jag säga att det aldrig varit den sortens kunskaper jag saknat i något av mina arbeten, nej isåfall har det varit arbetserfarenhet som har fattats och den kan jag inte läsa mig till. Så varför fortsätter vi att utesluta människor bara för att de inte är bra på matte eller svenska, när de är bra på så mycket annat?

Allt fler sjukskrivs på grund av psykisk ohälsa och många menar att dagens arbetsliv kan vara en av orsakerna. På många arbetsplatser är det stram budget, för mycket information/krav eller att man jagar ”pinnar” (statistik). Men bara för att det är vanligt med psykisk ohälsa på arbetsplatser idag så betyder det inte att vi måste acceptera att det är så, det betyder inte heller att vi inte kan göra något åt det. För det kan vi!

Det är svårt att ge generella tips då det så klart ser olika ut från arbetsplats till arbetsplats och från person till person. Det som stressar en person kan trigga en annan. Det som en arbetsplats uppfattar som ett bekymmer kan en annan välkomna osv. Men jag vill återigen påminna er om att det finns saker vi kan göra för att förhindra psykisk ohälsa, oavsett om du är chef, kollega eller personen som riskerar att bli drabbad.

5 tips på hur du kan undvika att drabbas:

• Våga stanna upp och reflektera över ditt mående, är det för mycket -eller kanske för lite i ditt liv just nu (känn efter både yrkesmässigt och privat).
• Säg i från om du känner dig överbelastad, eller tvärtom uttråkad, kränkt eller illa behandlad. Våga försöka förändra situationer du inte känner dig nöjd med.
• Hitta någon på din arbetsplats du känner förtroende för, en chef, en arbetskamrat, facket, där du kan söka hjälp, avlastning eller ställa frågor.
• Tävla inte med dina arbetskamrater och ställ inte för höga krav på dig själv. Du behöver varken vara den personen som lämnar kontoret sist eller göra varje arbetsuppgift bäst.
• Ta pauser-även när du inte har tid!

5 tips till kollegorna:

• Var uppmärksam på om en kollega inte verkar må bra, om den drar sig undan, slutar ta rast eller ändrar beteende.
• Behandla en kollega som varit sjukskriven för psykisk ohälsa på samma sätt som om den hade varit hemma med ett brutet ben-våga prata om det och fråga hur personen haft det och hur den mår.
• Försök att bidra till ett öppet klimat gällande psykisk ohälsa på din arbetsplats.
• Våga agera och säga ifrån om någon kränkts, behandlas illa, överbelastas eller hamnar utanför gruppen.
• Var en god förebild genom att själv ha kontroll på din stressnivå och inte ta på dig för mycket belastning.

5 tips till chefen:

• Låt medarbetarna känna sig delaktiga, och ha ett inflytande.
• Håll koll på arbetsbelastningen, fråga personalen hur de känner -lyssna och agera efter deras svar.
• Fånga in signaler på stress/psykisk ohälsa i tid och ta dem på allvar.
• Jobba för att medarbetarna ska känna KASAM-att deras arbetsuppgifter skall vara meningsfulla, hanterbara och begripliga.
• Försök att skapa en kultur där alla behandlas med respekt och är lika värda, oavsett personens förmågor, styrkor eller svagheter.

Tidigare inlägg om psykisk ohälsa på arbetsplatsen

Alltså jag är en mästare på att driva mig själv för hårt, ofta har jag inte en tanke på att pausa, vila, ta rast. Det har varit ett hektiskt år för mig, mycket förändringar och lika mycket jobb. I oktober månad har det varit extra tufft. Flera föreläsningar, mycket resor och sen utbildningar/förändring av jobb. Vad gör jag när Oktober tar slut? Vilar?

Nej, jag hoppar direkt på uppsatsarbetet och tvingar mig till att transkribera varje kväll, utan att ens hämta andan emellan. Suck! Det jag tvingar mig själv till skulle jag aldrig begära av någon annan. Ändå fortsätter jag att piska mig själv tills jag blöder.

Jag kände mig trött idag, och i den känslan kom jag plötsligt på att jag har rätt till det. Först då kom jag på att jag inte en enda gång har stannat upp och vilat. Att tanken på att ge mig själv en belöning eller samla på mig ny energi inte har slagit mig. Jag har rätt till att vara trött, fast att jag avskyr den känslan. Det är svårt att säga vad som är hönan eller ägget, är det jag eller min ADHD som inte kan sätta gränser, säga stopp?

Ibland känns det som att man alltid skulle behöva någon vid sin sida (som man lyssnade på), någon som kunde ge mig ett rött kort. Som likt en trafikpolis kunde säga till mig när jag skulle stoppa, stanna eller köra. Kommer man någonsin fixa det själv?

Jag vet inte, men jag tänker därför ge mig själv några dagar ledigt från både uppsats och företag  och börja om på ny kula nästa vecka med återfunnen energi [wp-svg-icons icon=”cancel-circle” wrap=”i”]

Alltså jag fattar inte det där med tid. Spelar ingen roll om det handlar om timmar, dagar eller veckor. Den går mig liksom alltid förbi. Jul tex, den kommer vid samma datum varje år, ändå kommer den alltid som en överraskning. Julklappar? Mat? Planering…..öh….

Det är samma med födelsedagar, namnsdagar och alla andra viktiga dagar man ska komma ihåg. Man vet att dom kommer, men man vet aldrig riktigt när. Och där står jag som ett fån…..varje gång.

Ni vet när man blir hembjuden till någon, precis när man ringer på dörrklockan faller det över mig. Att nu, i just denna stunden skulle jag haft med mig en blomma, en flaska vin, nybakat bröd, hemma gjord saft, vad fan som helst!! Men jag missar ALLTID den där gåvan, och jag skäms.

Folk säger att det är tanken som räknas men det stämmer inte. Jag har inte träffat en enda person som uppskattat att jag har gett dem gåvor i mina tankar. För oj vad mycket snälla tankar jag tänker och vad mycket jag har gett bort. Men jag har inte fått ett enda tack.

-Men mamma, i morgon är fritids stängt och det är skollov!

-what???

Mycket riktigt, ordningsam som jag är står det prydligt uppskrivet i TVÅ av våra kalendrar. Men det hjälper ju inte när man glömmer att titta i dem. OBS Stängningsdag i skolan! Stora röda bokstäver.

När jag tänker efter har jag vetat det länge. Jag tänkte till och med söka semester förra veckan av just den anledningen. Jag hoppas att chefen håller med om att det är tanken som räknas, för jag hade trots allt tänkt att komma till jobbet idag. Det kan hon tacka mig för.

Jag är ju inte den som tidigare har lyssnat på min kropp, tvärtom. Tidigare har jag alltid kört med devisen ”det  finns inga ursäkter”. Så oavsett om jag varit sjuk, trött eller om stormen vint utanför har jag alltid tränat.  Men nu har kroppen länge varit trött och tung,  och för en gång skull har jag inte motarbetat den utan låtit den vila.

Så när jag här om dagen fick jag en känsla av att jag ville ut och springa så anammade jag den känslan direkt. Vem är jag att säga nej till det liksom? Så trots mörker och spöregn snörade jag på mig skorna och gav mig ut. Vilken känsla…….

Sanningen är väl att jag aldrig vilat tillräckligt länge för att min kropp skall säga till mig att den vill röra sig. Allt som oftast har den bara skrikit stopp, sakta ner…men jag har inte lyssnat.

Denna erfarenhet har gjort mig nyfiken på min kropp. För tänk om man lyssnade på kroppen istället för rösterna i huvudet. Hur ofta hade den sagt åt mig att röra på mig? Hur ofta hade den sagt åt mig att vila? Och kan jag verkligen lita på att kroppen vill mig mitt bästa? Jag borde i alla fall efter alla år av ätstörningar veta att tankarna inte vill mig det.

Vad säger din kropp om du verkligen lyssnar?

Bor du i närområdet (Trollhättan, Uddevalla eller Vänersborg) och vill spela teater? Eller bor du någon annanstans i Sverige och har mängder med ideér till ett manus? Jag blev kontaktad av Ann Gidmark som vill starta upp en NPF-teater grupp. Tanken är att kunna framföra en pjäs som speglar en person med NPF:s vardag.  Det kan vara så väl roliga, som tråkiga eller jobbiga händelser. Vuxen, barn eller anhörig maila dina förslag eller din intresseanmälan till ann@gdev.se

Lycka till!