Ska man lyssna på huvudet eller kroppen?


Ut och springa?Jag är ju inte den som tidigare har lyssnat på min kropp, tvärtom. Tidigare har jag alltid kört med devisen ”det  finns inga ursäkter”. Så oavsett om jag varit sjuk, trött eller om stormen vint utanför har jag alltid tränat.  Men nu har kroppen länge varit trött och tung,  och för en gång skull har jag inte motarbetat den utan låtit den vila.

Så när jag här om dagen fick jag en känsla av att jag ville ut och springa så anammade jag den känslan direkt. Vem är jag att säga nej till det liksom? Så trots mörker och spöregn snörade jag på mig skorna och gav mig ut. Vilken känsla…….

Sanningen är väl att jag aldrig vilat tillräckligt länge för att min kropp skall säga till mig att den vill röra sig. Allt som oftast har den bara skrikit stopp, sakta ner…men jag har inte lyssnat.

Denna erfarenhet har gjort mig nyfiken på min kropp. För tänk om man lyssnade på kroppen istället för rösterna i huvudet. Hur ofta hade den sagt åt mig att röra på mig? Hur ofta hade den sagt åt mig att vila? Och kan jag verkligen lita på att kroppen vill mig mitt bästa? Jag borde i alla fall efter alla år av ätstörningar veta att tankarna inte vill mig det.

Vad säger din kropp om du verkligen lyssnar?

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.