”På något sätt ville jag bara kompensera för hur värdelös jag var i skolan. Jag vet att det kanske inte var rätt sätt, men det var mitt enda. Jag har alltid varit impulsivare och modigare än andra.”
Orden kommer från en man som varit kriminell hela sitt liv, som snabbt lärde sig att få användning av sina starka sidor, fast inte på ett sätt som vi önskar. Han menade att han aldrig passade in, och alltid fick höra att han bara var till besvär. Jag tänker att många egenskaper som vi förknippar med ADHD inte behöver vara särskilt negativa om vi sätter dem i rätt sammanhang. Att vara impulsiv och modig är väl i sig inga negativa egenskaper? Tvärtom kan jag tycka.
Men eftersom vi i skolan många gånger trycker ner, istället för att lyfta upp vänder många som jag träffar sina krafter åt fel håll. Varför måste vi lära oss lika när vi är så olika vill jag skrika! Tänk om vi i skolan istället för att fokusera på vad individen inte kan, istället koncentrerar oss på det den faktiskt kan. Varför får inte personen göra mer av det den är bra på istället för att slösa tid på det som går dåligt?
Du har ju inte en klass med endast bankdirektörer och revisorer framför dig, nej du har ett hav av olika talanger. Du har sjuksköterskor, skådespelare, brandmän, lokalvårdare och personliga assistenter. Och den där Olle som är impulsiv och modig kanske skulle fungera utmärkt som ledare för gruppen, han tar snabba beslut och vågar gå nya vägar. Istället för att se honom som ett problem man vill ha ut ut klassrummet.
Jag vill att du tänker dig ett klassrum som en arbetsplats där alla har olika uppgifter, för det är så det är, INGEN är likadan. Hon som är bäst på att koncentrera sig och lyssna kanske inte vågar prata, han som vågar stå i grupp och prata har svårt att skrida till handling, och han som är duktig på att gå från ord till handling kommer inte på några egna ideér, och han som kommer på alla ideér får aldrig ner dem till papper…….
De personer jag träffar har fått fel förutsättningar, de blev sina problem. Olle blev sina koncentrationssvårigheter istället för sin kreativitet. Man fiskade inte upp hans positiva sidor utan jobbade istället med att försöka dränka de negativa. Och eftersom man fokuserade så mycket på hans dåliga sidor trodde han tillslut att de var de enda han hade.
Hela livet handlar om att samarbeta, att hitta det man är bra på och låta någon annan fylla upp resten. Varför inte lära barn det från början?
För handen på hjärtat, hur många har i vuxen ålder haft användning av ”liggande stolen”, och hur många blir förhörda av chefen om skillnaden mellan verb och konsonanter?
Helt ärligt kan jag säga att det aldrig varit den sortens kunskaper jag saknat i något av mina arbeten, nej isåfall har det varit arbetserfarenhet som har fattats och den kan jag inte läsa mig till. Så varför fortsätter vi att utesluta människor bara för att de inte är bra på matte eller svenska, när de är bra på så mycket annat?
Ja, det är en bra och berättigad fråga. Dags för vår moderna skola att börja se till elevers förutsättningar och kompetens istället för att passa in alla i samma mall. Min ryggsäck av misslyckandet i skolan kan jag inte tömma hur mycket jag än försöker och det känns så orättvist, för jag gjorde så gott jag kunde, men passade inte in.
Vad tråkigt, men hoppas att ryggsäcken känns mindre tung att bära för dig nu i alla fall när du vet att felet inte låg på dig <3
Absolut, för min självkänsla var det viktigt att få den bekräftelsen . 🙂
Oj vilket kanoninlägg! Så bra och så sant! Nåt jag skulle vilja skicka till all skolpersonal!