Att laga dig… 1 kommentar

Jag vill laga dig. Du vet det, jag vet det. Jag vill ge dig varje pusselbit du saknar, täcka varje tomt hål inom dig och lappa ihop dig med nål och tråd om det är det som skulle behövas. Jag ser det i dina ögon. Vaksamhet, sårbarheten, rädslan. Du sträcker motvilligt ut din hand. Jag följer dig ett tag, får komma in i ditt liv, gå vid din sida.  Jag skulle vill ge dig ett frö, lägga det i din ryggsäck, för dig att ta med på din resa. När du är redo kan du lägga det nära ditt hjärta, låta det gro, växa. När den är tillräckligt stor är jag säker på att du per automatik kommer att söka efter vatten och näring, allt för att din lilla planta ska få överleva. Men jag planterar mina frön ett efter ett utan att du vet om det. För du har tron att de skulle vara för tunga för dig att bära, fast vad du inte vet är att det är tvärtom.

Vi sitter mitt emot varandra. Mina ord smeker din kind. Att få segla in i ditt liv är ett äventyr och jag är så glad att få vara med även om det mer liknar ett stormande hav än en solsemester. När du lämnar mig är jag ibland fylld av glädje, förväntan, ibland av hopplöshet.

Vi skiljs åt och förhoppningsvis är du lite starkare när du lämnar mig än du var när du kom. Jag hoppas att jag lämnat några spår, täckt igen ett litet tomrum eller i alla fall efterlämnat någon liten form av värme i ditt liv som annars är strävt och kallt. Det är inte min resa, ändå känns det som om jag fått en fribiljett.

Du vet förmodligen inte om att jag är tacksam, tacksam för att få ha varit med. Tacksam för din tillit, för din ärlighet, för din verklighet . Tacksam för att du gör mig starkare, klokare och mänskligare. Du visar mig en annan verkligehet, en värld som är lika svår att leva i som den är att ta sig ifrån.

Jag vill laga dig, rädda dig, lyfta dig ur skiten och visa dig en bättre värld. Men jag fortsätter att så, kasta mina frön….och hoppas på att du en dag kommer att gro, växa, blomma [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]