Det kan vara svårt att bemöta barns rädslor, och jag är medveten om att jag ibland kan bli irriterad på min dotter när hon är feg eller rädd. Konstigt kan man tycka när man bär på så många rädslor själv.
Men hennes rädslor väcker något starkt inom mig, och egentligen är det nog inte ens henne jag är irriterad på utan mer på hennes känslor, att hon skall behövas utsättas för dem. Jag hade velat ge rädslan en smäll i ansiktet, puttat bort den eller tagit på mig den själv. Men istället kan jag många gånger låtsas som att den inte finns. Kanske är det också för att man kan tycka att hennes rädslor är små, oväsentliga, i alla fall om man jämför med en vuxen som vanligtvis bär på större bekymmer än mörkerrädsla.
-Mamma, är du rädd ibland?
-Ja.
-Skulle du vilja att jag sa till dig att sluta när du är rädd?
-Nej.
-Skulle du vilja att jag sa till dig att lägga av när du är rädd?
-Nej.
-Men mamma, när jag är rädd för att gå till mitt rum säger du och pappa till mig att sluta, lägga av. Men det går ju inte när man är rädd.
Kloka, kloka flicka. Det är klart att man inte blir mindre rädd för att någon ber dig att sluta, och det är klart att man inte kan lägga av när man själv inte styr över sina känslor. Ibland behöver vi vuxna en käftsmäll, en påminnelse om att en för oss liten känsla, kan vara stor, i en liten kropp. Att vårt förminskande inte får deras rädsla att försvinna. Bara för att vi inte ser den betyder det inte att den inte finns där. Barns känslor är på riktigt, även om vi inte alltid kan förstå dem.
Jag förtjänade den örfilen. Den svider fortfarande på min kind och jag skäms. Jag som borde veta bättre!