Familj & föräldraskap

13 år senare

Jag har aldrig trott på kärlek, hade faktiskt en plan för att tillbringa mitt liv ensam. Inte på grund av att jag inte kunde fånga en mans intresse, nej, utan mer att ingen kunde fånga, eller hålla liv i mitt. Jag har svårt att få riktigt starka känslor (eller kanske handlar det bara om motvilja), rädd för att släppa in människor under min hud. Kan låta dom tro att dom är nära samtidigt som jag håller dom i från. Lockar in med en hand, motar bort med nästa. Att känna kärlek för någon för alltid och alltid, nej det var sånt som bara fanns i sagornas värld och inte i min.

Sen staplade han in, mannen i mitt liv och talade om för mig att vi skulle bli ett par, kanske för alltid. Jag skrattade såklart. Men han gav inte upp. Jag ville inte ens ge honom en chans, sade till honom att det inte var någon idé. Varför ska man vara tillsammans om man ändå ska skiljas åt, frågade jag. Varför skiljas åt, när man kan vara tillsammans för alltid, svarade han.

Han lät så säker i det han sa. Du ska bli min fru sade han men sådan stark övertygelse att jag tillslut trodde honom själv.

Ge mig en chans, sade han. Och jag vet inte ens hur det gick till, hur han egentligen fick den där chansen som så många andra inte ens kom nära. Kanske slank den genom mina fingrar för att jag kramade den för hårt, kanske tog han den när jag inte såg på, eller kanske gav jag honom den inslagen i både presentpapper och paket?

Jag beundrade honom för hans envishet och det gör jag än. Han hade en övertygelse som jag saknade, en tro, ett hopp som jag aldrig ens skulle komma i närheten av hur mycket jag ens försökte. Hans styrka och självständighet är något jag uppskattar och imponeras av gång på gång.

Aldrig kunde jag ana att det var hans som skulle lära mig om livet. Som skulle lyfta upp mig från det mörka hål jag befann mig i och visa mig vad jag var värd. Som med en sådan stark övertygelse skulle laga min självkänsla såpass mycket att jag knappt längre kan se att det varit sönder. Att det var han som skulle fylla mig med så mycket kärlek att jag tillslut blev hel.

Tretton år senare är han inte bara min man utan också min bästa vän och jag uppskattar honom varje dag, avundas fortfarande sidor av honom som ofta är i motsats till mina egna. Jag nyper mig armen fortfarande beredd på att plötsligt vakna. Men han är fortfarande där, dag efter dag, natt efter natt, för alltid vid min sida.

Jag har aldrig känt mig så trygg som med honom, personen som jag vet menar varenda ord han säger, som talar utan att vika undan sin blick. Jag känner mig älskad, uppskattad. Ärligt omtyckt bara över att vara jag. Jessica, med alla brister och fel. Hon med så mycket tårar och mörker, och med krafter ibland för stora för henne själv.

Oj vad jag hade behövt honom tidigare. Som en mur framför mig. Som min vakthund, mitt självskydd, mitt försvar. Och inte bara från omgivningen, utan också ifrån mig själv. Jag tänker ofta honom som ramen runt mitt liv, han är mitt staket, det som gör att jag håller mig innan för murarna, ständigt där för att vakta att jag inte faller över kanten.

Det måste vara svårt att tämja något med ett vilt hjärta. Jag som hade drömmar om att fly världen. Bo ensam på landet med djur som enda närhetskälla. Men 13 år senare är jag glad över att jag inte uppfyllde den där drömmen, att jag faktiskt gav honom chansen även om risken fanns att jag skulle bli sårad.

Idag vet jag att det bästa stället att bo på för att skydda sig själv inte är i mörkret eller i ensamheten, utan tvärtom att få leva i en annan människas hjärta.

Och aldrig kan jag tacka dig nog för den insikten [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Min son är 8 år, han börjar bli stor. Funderar över livet, och döden. Helt plötsligt har en pojke som aldrig visat rädsla börjat bekymra sig. Om både stort och smått. Han kan sitta tyst med ett spänt ansikte och ibland, när det blir för mycket brista ut i gråt. Här om dagen kom den igen, rädslan och han låg hulkande i mina armar. Han var orolig för pappa, som var borta över kvällen. Tänk om han inte kommer hem. Det känns inte bra när vi inte är tillsammans, säger han med tårarna rinnande.

Jag berättade då för honom om rädslan, om hur den fungerar, och vad rädsla egentligen är. Han blev nyfiken och intresserad, lyste upp som ett ljus. Jag berättade att jag förstod att han var ledsen och rädd, att det var helt naturligt, att det vore konstigare om det vore tvärtom. Vi är flockdjur och vi vill natuligtvis inte att någon lämnar vår flock. Vi ska bli uppmärksamma och vilja samla ihop oss igen. Han berättade då att han om han var själv till och med blev rädd över att gå över en väg, tänk om han skulle bli påkörd.

Vad skulle hända om du inte var rädd?

Han funderar en stund.

Jag kanske skulle bli påkörd.

Precis, svarar jag.

Rädslan är där för att skydda dig, varna dig om att något är farligt. Rädsla kan göra ont, göra oss ledsna men den är inte farlig. Tvärtom så vill den hjälpa oss, säga oss något. Vi tittar i min bok ”Annas oroliga mamma” där bilderna på ett bra sätt visar hur vi behöver ett alarm som varnar oss när det kan behövas. Hur vi annars hade hamnat i faror.

Vad hade hänt om du inte blivit rädd när du såg en tiger?

Jag hade klappat den och blivit biten, svara han.

Vad hade hänt om du inte var rädd för eld, för vatten, för vapen?

Det hade varit farligt för mig.

Han fattade poängen snabbt. Vi har alla små alarmklockor där inne. Det är inget fel på dem när de ringer, utan tvärtom när de är tysta. Det är viktigt att prata med barn om rädslor, så att det förstår varför de finns där och att de inte behöver vara fel. Jag tror att  han växte ett par centimeter när han reste sig upp och gick därifrån.

Det är klart jag är rädd, säger han. Jag älskar min pappa och vill att vi ska vara tillsammans. Vi är ju en familj.

Ja, eller hur, säger jag leende.

Det vore ju konstigt annars, säger han och tar på sig hörlurarna till dataspelet. Jag iakttar honom när han sitter där. Hur han ler och skrattar. Som om rädslan aldrig funnits, som om samtalet aldrig ägt rum.

PS, Boken ”Annas oroliga mamma” är ett jättebra sätt att förklara och prata med barn om ångest och rädslor. Boken hittar du här. (eller på bokus/adlibris)

Läs mer: Att bemöta barns rädslor.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Jag ser mig själv i dig, fast att du är någon helt annan. Jag sätter mina känslor i din hals, tvingar dem på dig, så mycket att du kanske tror att de är dina. Det gör ont att se dig, fast att jag skulle önska att det vore tvärtom. Det är som att se mig själv. Liten och sårbar. Jag försvarar och beskyddar dig fast att jag vill släppa dig fri. Släpper jag inte dig fri släpper jag inte heller mig själv fri. Men jag vill bara stänga in dig och hålla dig hårt, beskydda dig från allt innan du hunnit bli skadad.

Jag plåstrar om sår som inte finns, smeker kinder som inte är blöta. Jag tröstar mig själv, när jag tröstar dig.

Underbara barn ❤️

Jag har velat fram och tillbaka om vi verkligen skulle göra en ADHD-utredning på sonen. Till vilken nytta tänkte jag, och sen började jag jämföra honom med alla som hade större problem. Nej jämfört med dem har varken jag eller min son några bekymmer. Men ändå är det något som ligger i mig att skaver.  När jag sedan läste jag inlägget ”Ska vi låta bli att utreda barnet med misstänkt NPF för att få en diagnos som följer med en hela livet?” slutade mitt tvivel och jag kontaktade BUP direkt.

Vi blev till min förvåning kallade till BUP redan efter någon månad, visserligen bara på ett första samtal men ändå. Väl där förminskade jag mig själv och problematiken jag upplevde hos min son. Tankarna började återigen krypa på mig att nu tar vi någon annans plats, någon som behöver den bättre än vi. Det var tankar jag hade även under min egen utredning.

Det första samtalet fick vi träffa en psykolog och en kurator och beskriva hans problematik. Sonen fick även prata med kuratorn enskilt. Men när jag satt där och sade problemen högt kändes de löjliga. De liksom föll i backen och bollades inte runt i luften på det sätt jag hade önskat. Kanske för att jag själv kände att vi inte hörde hemma där.

Döm om min förvåning när de några veckor senare ringde och sade att han gått vidare för utredning. Jag ville göra ett lyckotjut även om det kunde kännas fel i det sammanhanget, inte ska jag väl vara glad för att de misstänker att sonen har ADHD?

Ändå kändes det på något sätt så tillfredställande skönt att de hört vad jag sade. För precis som jag sa till dem så hanterar vi det utan problem idag, men hur ser det ut i framtiden? Min enda önskan är att han ska få svar på alla frågor, få hjälp -om det behövs, i tid. Jag vill inte se samma mening i hans journal som i min x antal år senare, problemen fanns men man tog dem inte på allvar.

Jag vill kunna titta honom i ögonen som vuxen och säga att jag såg honom, och att jag gjorde ALLT jag kunde [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Så fortsättning följer….om ett år eller så…

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

…eller kanske snarare bristen på den. Vi har haft turen att alltid fått ungarna i säng vid sju.  Det betydde för mig tre timmars tystnad! Tre hela timmar där man kunde ägna sig åt vad man själv ville.  Jag valde alltid att skriva, min man att kolla på tv:n.

Jag visste att den här tiden av lyx skulle försvinna, ändå kände jag mig inte beredd när den kom. Så där utan förvarning.

Jag uppskattar mer än något annat att barnen mognar och blir äldre, det blir lättare på många sätt, och på andra inte alls. Att kunna lämna dem själva hemma, ta en promenad med hunden eller låta dem gå hem själva från skolan. Det var sådant man tidigare bara drömde om, men nu är det verklighet.

Jag har tidigare haft som avsikt att inte jobba när barnen varit vakna utan valt att göra det på min egentid. Men nu när egentiden krymper så minskar också timmarna av jobb. Mitt företag är något jag längtar efter på kvällarna, det första jag tänker på när jag vaknar och ofta det sista som lämnar mina tankar innan jag somnar. 

När mina intressen rycks ifrån mig känns det som en del av mig dör, går sönder. Jag har därför fått bryta min regel om att inte jobba när barnen är vakna eftersom de numera lägger sig samtidigt som oss vuxna. Och visst det går att både skriva och läsa med ett barn bredvid sig i soffan. Men inte utan att bli avbruten eller utan skuldkänslor att man istället borde ägna tiden åt dem.

Det finns ingen kärlek i världen som kan ta bort det där behovet av självsamhet. Det är som att jag behöver hämta andan, vila mina tankar, bli lämnad i fred. Det spelar ingen roll hur stor kärleken är, behovet av tystnad är nästan alltid större.

Vissa saker behöver man aldrig en paus ifrån..

Jag försöker lära mig att acceptera livets förändringar, att njuta av dess olika skeenden. När tiden att ta hand om dig själv försvinner måste du hitta den någon annanstans. Jag letar med ljus och lykta efter andningshål, och när jag finner dem, ja då andas jag helt enkelt extra djupt [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Räcker min kärlek en livstid? Kan jag någonsin älska dig tillräckligt?

Jag har alltid haft ångest. Men när jag väntade första barnet växte den och tog enorma porportioner. Under några år tog den till och med över mitt liv helt. Först förstod jag inte mer än att den bara var närvarande, men idag kan jag se vad den grundar sig i och med ens känns det enklare att bära.

Jag är en ansvarsfull person. Jag vill göra saker rätt och riktigt. Men som förälder kan du inte vara ansvarsfull nog. Du är aldrig tillräckligt bra och hur mycket du än försöker kan du aldrig helt och fullt påverkar ditt barns liv.

Som förälder blev döden min största rädsla och fiende.

Jag bar inte bara rädslan av att mitt barn skulle lämna mig utan tänk om jag skulle behöva lämna henne! Jag vet att det förmodligen är varje förälders största rädsla men för mig tog den över helt.

Jag undrade om den kärleken jag gav henne nu skulle räcka en livstid. Hur mycket jag skulle behöva hålla om henne för att hon skulle minnas värmen av min kram. Om jag inte fanns där, skulle hon då att känna sig ensam? Kommer hon att känna sig älskad även när jag är borta? Kommer hon minnas de ord som jag sagt? Kommer det jag skickar med henne nu, räcka livet ut?

Det var så mycket jag ville ge henne så oavsett hur mycket jag gav var det aldrig tillräckligt.

Varje dag blev en kamp!

Att leva för att fylla henne tömde hela min själ även om jag inte ville göra något annat. Hon förvandlades till mitt dåliga samvete, känslan av att aldrig räcka till. Det spelade ingen roll hur mycket jag gav, hon vill bara ha mer. Man blir aldrig mätt på kärlek, men man kan bli trött på att ge….

Rädslan över att inte kunna ge henne allt jag önskade växte och lade sig över hela min kropp. Hur skulle jag någonsin kunna vara tillräcklig, ge tillräckligt?

Livet bär inte på några garantier, ändå har jag lovat henne evig kärlek.

Jag vet att tryggheten hon bär på är en lögn.

Det är något som kan tas i från dig från en dag till en annan. Det jag har idag kan vara borta i morgon och inget skrämmer mig mer. Det är en vetskap som gör ont. Tanken smärtar mig att jag  inte alltid kommer att finnas närvarande, att inte kunna tanka henne med kärlek när hon känner sig tom.

Räcker kärleken jag ger idag ens till i morgon? Har jag sagt att jag älskar dig tillräckligt många gånger för att du ska minnas det? Kan jag älska dig tillräckligt mycket, och tänk om jag inte finns där om du någon gång skulle tveka.

Räcker min kärlek en livstid?

Varje gång jag lämnade dig för att hämta andan föll tanken över mig igen: om mitt liv avslutas i dag eller i morgon har det jag gett dig varit tillräckligt? Tanken slutade upp i ångest, skuldkänslor och viljan att bara ge mer. Du åt upp hela mitt inre även om du inte var närvarande.

Min kärlek till dig var så stor och så stark att jag inte visste hur jag ska få ut den ur min kropp. Jag ville kapsla in den och ge den till dig så att du kan förvara den föralltid. Har jag berättat hur vacker du är? Hur mycket du betyder för mig? Har jag sagt att jag älskar dig tillräckligt många gånger för att du aldrig någonsin mer ska tveka? Säg räcker min kärlek verkligen livstid?

PS Under ett helt år var ångesten starkare än kärleken och tog över hela min vardag. Den förvandlade ljus till mörker och glädje till tårar. Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden är min berättelse om när kärleken inte räcker till för den som känner igen sig och vill läsa mer….

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Sonen lämnade oss för att sova över hos en vän igår. Medens slog det oss hur stor plats en liten person kan ta. Hur han hörs och syns överallt utan att vi ens märker av det.

Tystnaden blev nästan chockande. Det tog en stund att komma på vad det var för fel. Att det var hans virvelvind som inte längre for igenom huset.

Trots att man alltid ber barnen att vara lugna och tysta tror jag att vi alla längtade tillbaka till yrvädret vi brukar leva med, att saknaden fick så stor plats för att luften längre inte hade något innehåll. När tystnaden slår dig är den inte lika behaglig som du hade räknat med.

Jag räknar timmarna tills han är tillbaka, och ordningen återställs [wp-svg-icons icon=”heart-2″ wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Min dotter är inne i en väldigt bra period nu. Hon kommer hem och kvittrar var och varannan dag efter skolan. Berättar om saker som hänt, alla hennes rätt på proven osv. Jag vet att jag borde njuta nu, hänga med, leva på hennes lycka. Men istället blir det tvärtom. Jag analyserar hennes historier, försöker hitta hålen i dem. Ser det negativa, som i framtiden, kanske kommer att göra henne ledsen. Jag ler med henne men blir bekymrad, förväntar mig en katastrof, att hon ska komma hem med sorg i ögonen, eller misstänker att det är ett spel för galleriet.

Dottern har en massa kompisar i skolan, men bara pojkar. Och jag kan känna igen mig i, och förstår anledningen till det, ändå gör det mig bekymrad. Pojkar är oftast lättare. Har enklare lekar, säger vad de tycker rakt ut. Det är inte samma intriger och skitsnack. Inga viskningar bakom ryggen eller låtsasleenden. Allt det där flickor många gånger är experter på. Hon har själv valt att ta avstånd, jag förstår och beundrar henne för det.

Under en period när hon försökte umgås med dem, försökte passa in, så gjorde det henne olycklig. Jag såg det, kände det i min maggrop. Egentligen borde jag vara glad, nöjd över att hon hittat sin väg tidigare, att hon står på sig. Jag har själv haft fler pojkar än flickor som bästa vänner under min uppväxt. Jag trivdes bättre i deras sällskap, samtidigt som jag alltid saknat en tjejbästis. Jag fantiserar om två flickor. Dom flätar varandras hår, tar sällskap till skolan, snackar om killar och blir varandras trygghet under många år framöver. Jag önskar henne så den bilden. Vill ge henne den i present. Men sen inser jag att jag skapar problem som inte finns. För det är inte hennes önskan, hennes dröm, utan snarare min.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar