Familj & föräldraskap

I söndags påbörjade vi en ommöblering, som typ blev klar idag. Egentligen var det bara ett rum som skulle fixas till. Men det blev liksom fyra till. Vi har hållit på från morgon till kväll och det har varit allt annat än semester. Känns som att det är nu jag behöver semester. Jösses 😅 men skönt är det nu när det blivit klart.

Det har verkligen gjorts en storrensning. Det har blivit resor till återvinningen och Erikshjälpen för att bli av med saker och till Ikea för att köpa nya. Och även om jag känner mig trött, alltså riktigt utmattningstrött så är det så himla skönt att få något sånt här gjort.

Jag kan ändå inte förstå hur en sådan här sak som ändå är kul kan göra mig så utmattad. I morse släpade min dotter med mig i affären och jag hade ingen som helst kontroll över inköpen då jag hade nog med att bara försöka stå upp och se normal ut. Jag har knappt klarat av att prata med familjen idag då det bara kommer ut osammanhängande meningar ur min mun och inte alls det jag hade tänkt att säga.

Nu är det verkligen vila som råder. Mitt i all städning och sortering slår tacksamheten emot mig. Är så glad att jag och min man är så lika, på gott och ont. Impulsiva, aktiva och energiska (tills det tar slut).

Vilka andra familjer skulle ställa ut nästan hela husets möblemang på gräsmattan en söndagsmorgon kl 8 för att om arrangera husets alla rum 😂 Ingen annan människa hade orkat med mig är jag rätt så säker på 😂

Kontoret som jag hade tänkt att städa får vänta till nästa vecka. Tror inte min hjärna orkar organisera eller möblera en centimeter till.

Tackar gud för att jag har semester kvar 🙏 för att vila upp mig (och hitta på fler dumheter). 😅

En sekund, och du är borta

Kära barn, vad ska jag göra med dig? Du är en ständig källa till oro <3

Förra veckan hände det igen, det där som inte ska kunna hända, att du  försvinner, på mindre än en sekund. Om du skulle kunna känna oron, ångesten i min kropp, då skulle dina ben inte bära dig längre.

Tanken sade till mig att det är nu mardrömmen slår in.

Det är nu jag förlorar dig, du är inte längre min.

Att lämna över ditt liv i någon annans händer är en stor sak, i alla fall för mig. Det kommer aldrig någonsin vara något som känns lätt. För jag känner dig. Pojke jag känner dig. Vet inte hur många gånger jag vänt mig om och du inte är där.

Jag sökte jag igenom botten på bassängen. Såg skuggor som kunde ha varit du.

Nu händer det som inte får hända, det händer nu. 

Att mitt hjärta inte hoppar ur kroppen är ett under. Du är ett under jag inte vill förlora. Om du bara visste hur värdefull du är. Att få se ditt lilla ansikte, barn om du bara visste. Ena stunden hör man dig gapa och skratta, andra är du inte där. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om något hände dig och det värsta är att det räcker med en sekund…

Men så ser jag komma gående på bassängens kant,

jag får gnugga mina ögon för att förstå att det är sant.

Jag vill ha dig under mina vingar medans du vill flyga fritt och hur ska jag kunna låta dig göra det när du varje sekund kan krascha.

Tack gode gud att du kom tillbaka till mig.

Vet inte vad jag hade gjort utan dig.

En sekund och du är borta….

Jag vill skriva som du

Jag har i flera år försökt att få mina barn att vilja läsa men det verkar omöjligt. Jag har lånat böcker inom alla kategorier, försökt med tidningar och korsord. Vi har suttit och lekt genom att skriva egna böcker men icke. Jag vill få dem att älska och uppskatta orden lika mycket som jag, men nej.

För en person som både älskar att läsa och skriva känns det helt oförståeligt att man kan vara så ointresserad. Hur är det ens möjligt?

Biblioteket är min guldgruva där jag skulle kunna gå i timmar och leta medans resten av familjen sitter i foajen och stampar rastlöst med fötterna. Jag gjorde till och med det tappra försöket att skaffa en blogg till min dotter, allt för att få igång kreativiteten och ordförrådet. Och det var ju roligt i ca en dag sen föll det i glömska.

Men häromdagen kom hon och sade att hon skulle skriva ett blogginlägg. Vad ska du skriva om, frågade jag. Jag vet inte svarar hon, men jag vill skriva som du!  Det lät som musik i mina öron, aldrig har jag väl hört något så vackert. Jag tog det som en komplimang även om det från henne sida inte var menat så.

Att skriva är så viktigt och så hjälpsamt men jag vet att man måste hitta sin egen röst, sitt eget sätt och det är inget man kan skynda eller tvinga fram även om jag önskar att det vore så.

Ni får gärna hälsa på hennes blogg och ge henne uppmuntran och fortsätta skriva (så gör ni både henne utan också mig glad) 🙂 Jag tror att det också är viktigt för dagens ungdomar att inte sitta tysta studera andras liv i media, utan att ibland också vara en del av den själv.

Alltså hur fort går det? Anlände till Sundsviksgård fredag eftermiddag och i morgon är det redan hemresa. Är på föreningen Attentions familjeläger (som jag varmt kan rekommendera). Jag hade sett fram emot att kunna pusta ut men ack vad man kan ha fel.Denna unge alltså. Kan inte sitta still en sekund och har man ett nervvrak till morsa innebär det att inte heller hon får sitta still.Han har varit mer i vatten än ur det och som ni vet är vatten och barn en dödlig kombo. Det har inneburit ett rejält ångestpåslag sedan jag körde in bilen på parkeringen. Spelar ingen roll om jag hotar med badstopp. Han rymmer ner till vattnet ändå och vad gör man? Jo, spinger efter.Spelar ingen roll om andra föräldrar erbjuder sig att vakta. Dem kan man ju inte lita på! 😂 Kan lika gärna sitta och ha ångest på stranden som att ha det på rummet. Intryck, barnskrik och en överaktiv unge, tur man har semester 😅 Kan nog behöva några veckor från att vila upp mig från det här kalaset🤣 Men vad gör det när man får åka hem med minst en superlycklig unge? Du kan duscha mig i ångest och allt kommer ändå att vara värt det. Smutsiga barfotafötter, sand i sängen och skratt och lek till sent inpå kvällen. Hit kommer vi garanterat nästa år igen!

Gråta över spilld mjölk

Han skulle göra oboy, värma den i mikron, och jag satt i rummet bredvid. Vi pratade under tiden, han var glad. Mikron plingar till. Jag tar en sådan här, ropade han från köket och höll upp grytvante. Nej, gör inte det, du kommer att tappa glaset säger jag, jag kan hjälpa dig, svarar jag utan att resa mig upp. Några sekunder efter hör jag ett kras och förstår med ens att det är glaset som fallit i golvet.

Hjälp, ropar han och jag kommer med ens springande. Vi torkar upp och jag vet att jag tänker på att vara pedagogisk, inte arg. Ändå hör jag mig säga, jag sade ju att du inte skulle…. Jag förstår med ens när orden kommer ur min mun att jag vrider till den kniv som redan sitter i hans mage. Han är tyst först. Vi fortsätter torka i god ton. Det är fortfarande ingen som är arg. Men plötsligt händer det, han bara spricker, springer och låser in sig själv på toaletten och jag hör hur han snyftar och gråter.

Jag vill slå mig själv hårt i ansiktet för att jag är världens sämsta mamma. Jag vet hur det känns att misslyckas, göra fel, ändå var jag tvungen att få ut det där;vad var det jag sa. Jag försöker att få kontakt med honom utan att lyckas och jag tror mig vara lika ledsen (om inte mer) som han. Jag tror det tar en timme, åtminstone känns det så, innan det börjar lugna sig.

Jag försöker prata med honom. Vad var det som gjorde dig så ledsen? Men får inget svar. Jag blir nästan desperat, vad vill du att jag ska göra, säg något, är du arg på mig, vad tänker du, hur kan jag hjälpa dig. Jag pepprar honom med frågor men får inget svar. Mitt hjärta brister av att se hans tårar. Ögonen är röda och rösten skakig. Plötsligt kommer det. Jag är inte arg på dig…jag är arg på mig själv.

Nu sitter kniven i min mage. Djupare in kan den inte komma. Jag om någon vet, att det gör så mycket ondare att vara arg och besviken på sig själv, än på någon annan. Den där besvikelsen går liksom inte över, istället ökar man på den, lägger på lager på lager av otillräcklighet tills man inte duger till något alls.

Jag klarar ingenting snyftar han. Allt blir fel. Jag är så dålig. Jag vill bara skrika nej, få honom att förstå att han är världens bästa människa. Men jag vet att man sällan ser sin egen storhet. Vi kramas och jag försöker få honom att förstå vilken underbar människa han är, trots fel och brister.

Stormen går över, men inte inom mig. Han tar ett nytt glas oboy och jag tänker att det är ok att gråta över spilld mjölk, så länge man lyckas torka upp den.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Du gråter tyst. Tårarna rinner som glänsande smycken mot dina kinder. Du är 12 år och kär. Så ledsen över tanken att aldrig få se din kärlek igen.

Dina tårar värker i min kropp. Jag vet att det kommer att komma stunder då du kommer ha mer ont än nu, och då kanske jag inte ens har möjligheten att sitta bredvid.

Jag vill trösta dig men vet att jag inte kan. Inget jag säger kan möjligtvis hjälpa. Ord som ”det går över” eller ”det kommer fler” har aldrig lagat ett brustet hjärta.

Jag fångar upp dina tårar och håller dem i min hand. När de torkat hos dig fastnar de hos mig.

Dina tårar i min kropp 💔

Livet förändras…

På ett sätt var det lättare när barnen var små. När dom somnade var tiden min egen och jag bestämde själv vad jag skulle göra av den. Jag ägnade då kvällarna åt att skriva eller kläcka nya idéer. Men helt plötslig förändrades allting. Barnen är nu vakna lika länge som jag och är alltid runt omkring mig (vilket jag på ett sätt älskar), men samtidigt betyder att jag har 0 tid för mig själv. Visst jag jobbar ofta ändå, men det är svårt när man ständigt blir avbruten med deras frågor eller historier, för jag vill vara närvarande och lyssna, men när jag gör det tappar jag ständigt bort mig. Ett mail eller ett blogginlägg som normalt skulle ta 30 minuter att skriva kan plötsligt ta en timme när det kommer massa samtal emellan.

En ny stig behöver trampas upp

Jag känner mig splittrad, pusselbitarna passar inte längre ihop. Allting har bytt plats och jag får fundera ut en ny lösning. Livet förändras och kommer alltid göra det, det svåra är att sätta bitarna på plats utan att kapa dess kanter. Ens rutiner är aldrig att ta för givet känner jag nu.
När barnen var små var företaget min livlina, det enda som gav mig energi och kändes riktigt riktigt roligt. Det var inte svårt att prioritera företaget. Så fort jag fick en ledig stund gick den dit. Men nu när barnen är större är det också så mycket mer givande att umgås med dem. Det kanske låter hemskt att säga så men idag ger de mer energi än de tar. Under småbarnåren kände jag tyvärr motsatsen. Så arbetstimmarna minskar och tiden med barnen ökar. Att prioritera och strukturera blir nu viktigare än någonsin. Det blir liksom en ombyggnation av hela mitt liv på något sätt, i alla fall på insidan,  fasaden är samma som förut.

Är det någon som har tips på hur man kan strukturera upp livet mellan heltidsarbete, familjeliv + företag så tar jag gärna emot tips. Ska man göra någon timma varje dag. Lägga 2 kvällar i veckan, en hel helgdag…. Jag har inte längre någon aning.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Barnen är så härliga nu, dom börjar att bli så förståndiga. Det går att ha härliga diskussioner, man kan till och med fråga dem om råd om olika saker och de kan börja ta ett eget ansvar. Jag längtar efter att få vara med dem, prata med dem, ha dem tätt intill och nej så har det inte alltid varit.

Jag minns hur jag under småbarns perioden försökte räkna ut när jag skulle få tillbaka mitt liv. Jag har aldrig känt mig mer instängd. Jag kände mig söndrig, vingklippt. Jag får ångest bara jag tänker på det. Livet går så mycket långsammare när man inte får springa fritt. Barn sänker verkligen farten, och jag är så glad att jag klarade mig ur de där åren hel.

Kanske också därför jag mår så bra nu, känner mig mer fri. Lever inte längre med en snara runt min hals. Minns att vad jag än gjorde aldrig kände mig tillräcklig. Idag strävar jag inte ens efter den känslan. Försöker bara vara mig själv. Tänker ofta på vad jag vill att barnen ska ta med sig hemifrån, vad de ska lära sig av mig, hur jag vill att de ska vara som vuxna. Och det är inte att kämpa tills de själva går sönder. Ge så mycket av sig själva så att det inte finns något kvar. Nej, lagom räcker.

Även om jag inte är världens bästa förebild så vill jag visa att man inte ska vara rädd för någonting, att man ska jobba mot sina mål, sträva efter sina drömmar. Jag försöker också tänka på hur jag behandlar mig själv och min kropp, att jag visar att det är viktigt att ta hand om sig själv, vara nöjd med sig själv.

Jag tänker också att det är viktigt att ge dem en inre styrka, att den ska komma inifrån och ut och inte tvärtom. Att inte bry sig om vad andra säger och tycker så länge man själv är nöjd med sig själv och sina prestationer. Mobbning har alltid funnits men idag är det än värre med nätmobbning och utanförskap som vi inte kan se. Därför är det så viktigt att ha samtal. Att påminna dem om att social media inte är viktigt och att en like inte betyder något.

Jag är mer rädd för framtiden nu när jag har barn. Inte för min egen del utan för deras. Allt handlar om få bekräftelse, utifrån, från människor man inte känner och aldrig ens har träffat. Man är rädd för vad det kommer göra med dem som individer. Men jag försöker leva i nuet, njuta av deras klokheter och att få se dem växa.

Det känns fortfarande overkligt att dom en dag ska bli vuxna. Att dom ska få egna hem, egna barn. Att jag bara kommer att vara en bifigur vi sidan om. Men jag ser det som världens största gåva, att få vara med på den resan. Kan inte tänka mig något vackrare. Jag ser fram emot varje dag med dem, varje ny livshändelse, varje år. Jag räknar inte mina längre, dom har liksom ingen betydelse. Jag är liksom bara glad att få vara kvar. Att få se dem sluta grundskolan, komma in i tonåren, ta studenten, osv.

Alla tjattrade om det där magiska med barn och jag minns att jag bara ville hålla för öronen, jag hade fullt upp med att överleva själv. Men nu förstår jag vad de pratar om. För det är NU det räknas. Det är NU som det börjar hända saker. När man kan räkna sina år i sina barn, se sitt liv i dem och veta att det kommer mer. Det är verkligen magiskt. Det är nu man kan njuta. Det är nu man blir nyfiken och vill se fortsättningen. Vem vill du vara, vem kommer du att bli, vad kommer du att göra?

Det är som att leva i en serie utan slut. Att få ett avsnitt om dagen och det går inte att snabbspola. Du vill snegla in i framtiden, skriva manus, bestämma scenerna själv. Men du är en skådespelare som alla de andra, och i de kommande säsongerna bär du huvudrollen, och ibland gäller det att påminna sig om det. När scenen är din gäller det att ta den platsen, att finnas där och leva dig in i din roll.

Du kommer att hamna i bakgrunden tids nog. Få en biroll eller kanske jobba bakom scenen, och kanske är det då man längtar tillbaka till rampljuset, till uppmärksamheten. Det är därför de där äldre skådespelarna säger att du ska ta tillvara på din tid, för du kan inte spola fram, men inte heller tillbaka.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Good enough eller dålig förälder?

Jag lyssnade på ett program häromdagen där en psykolog inte förstod varför föräldrar pratade om ”egen tid”, hon menade att om man hade valt att skaffa barn, så har man valt bort sin tid, att det borde vara sånt man tänkt på innan. Jag tycker att det låter märkligt för att komma från en psykolog. Jag skulle vilja hävda att ingen människa vet hur det är att ha ett barn i sitt liv förrän det är där, det är inget du ens kan föreställa dig.

Jag vill också tro att alla föräldrar automatiskt vill sitt barns bästa och att den egna tiden tar man ut för att i längden bli en bättre förälder. Nej förr i tiden kanske man inte snackade om ”egen tid,” men världen ser inte likadan ut idag då allt går i ett högre tempo.

Jag är så ofantligt trött på böcker och inlägg som ska lära oss hur vi ska prata och behandla våra barn. Att vi som föräldrar ska väga varenda ord innan de kommer ut ur vår mun, eller att vi inte längre får berömma barnen för det de gör utan bara för dem de är annars kommer vi att skada dem för livet, suck…

Och tro mig jag älskar mina barn och jag gör så gott jag kan, men nej jag är inte perfekt, och nej jag vägrar att ens försöka bli perfekt. Jag tror och hoppas att mina barn är medvetna om min kärlek till dem ändå. Varken min mamma eller pappa var perfekta men jag är säker på att de har gjorde allt de kunde och att de älskar mig trots sina misstag, och trots allt så har det blivit en välfungerande människa utav mig med!

Jag kan inte gå och vara en pedagog hemma, vad blir det för föräldraskap i längden? Jag är good enough. Gör jag allt jag kan och orkar så är det bra nog, punkt slut.

Några sanningar:

1, De som hävdar att man är en dålig förälder för att man vill ha egen tid menar att de skulle känna sig som dåliga föräldrar om de tänkte på sig själva förengångsskull. De är deras tankar och åsikter, INTE en verklighet.

2, Alla barn är olika, vissa är det mer krävande att vara förälder till. Punkt slut!

3, Du är en förälder, dygnet runt, med en massa känslor. Inte en kall pedagog som säger exakt rätta sakerna på exakt rätt sätt. Du skriker på ditt barn av samma anledning som att han/hon skriker på dig, för att du vet att er relation klarar det, för att ni älskar varandra, inte för att du är en dålig förälder. Hade pedagogen däremot gjort de hade hon varit en dålig pedagog.

4, De som ”är perfekta” håller upp en fasad och är livrädd för att du ska förstöra den, det finns ingen perfekt hellycklig familj. Alla har sina brister, sina sår. Man döljer dem bara mer eller mindre.

5, All den snabba kunskapsspridningen idag gör oss osäkra och får oss att ifrågasätta oss själva. Jag är säker på att vi alla vet  hur vi ska vara som föräldrar utan att läsa en endaste bok. Lita på din egen känsla!

Over and out!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden!

Ibland drömmer jag mardrömmar om det. Vaknar upp, svettig med en ångestklump i bröstet som gör det svårt att andas. Tankarna ilar och jag vill bara skrika NEJ, beredd att fly, beredd att….återigen gå sönder.

Vad pratar jag om? Barn. Jo det är sant barn! Jag drömmer mardrömmar om att vara gravid, mardrömmar om att mina barn återigen är små, och ångesten den…ja den är obeskrivlig. För livet med små barn var för mig mestandels en mardröm.

Idag räcker det att jag ser små barn från 0-4 för att jag ska bli svettig och känna ett tryck över bröstet. Även om den tiden sedan länge är förbi blir det en hemsk påminnelse.

Ett förflutet som aldrig kan bli vackert

Jag försöker se vackra bilder framför mina ögon, allt fint vi haft och barnens skratt, men ångesten och tröttheten suddar bort allt. Så illa var det inte försöker jag tänka, men någonting i mig tycker annorlunda.

Jag kan på riktigt bli provocerad av glada mammor, fina familjer som bara snuttigullar och tycker att livet leker med små barn. Jag vill kasta mitt magiska depressionsstoff över dem så att de bara för någon sekund ska få känna hur det känns att vara så trött att man till och med blir trött på livets självt. Jag vill skapa dem skrik och kaos, tårar och livets bekymmer, allt för att de ska få en liten ödmjukare attityd till småbarnslivet.

Men det gör jag så klart inte (mestandels för att jag inte äger något magiskt depressionsstoff) istället ler jag samtidigt som jag brinner inombords och sväljer orden ”det handlar inte om att du är en sån jävla bra mamma, utan att du har fått ett barn som är så jävla nöjt och glatt”. Jag sväljer orden så hårt att jag nästan är beredd att spy efteråt.

För det är vad det handlar om, ingen människa känner sig som en bra förälder när barnet skriker och skriker och du inte har fått sova på månader. JAG KAN LOVA DIG ATT DU DÅ INTE SKRATTAR LÄNGRE, (och gör du det så är det för att det är något allvarligt fel på dig). Jag önskar alla och ingen den upplevelsen. Det är utan tvekan den värsta tiden i mitt liv.

Att tappa bort sig själv i någon annan

När man får barn sätter man sig själv åt sidan, de kommer alltid först. Då är så det funkar och jag hatar det. Ja, jag fullkomligt avskyr det! Vem fan vill vika sitt liv åt sidan och låta någon annan bossa över dig dygnet runt, räck upp en hand. Ingen, nej jag trodde väl det. För det handlar ju inte om en timme eller en dag, NEJ DET HANDLAR OM ÅR!!

Jag saknade mina promenader, och ensamma stunder så mycket att jag gick sönder inombords. Samtal med vänner, sena kvällar ute, en ensam stund på toaletten, allt försvann på ett nafs. OCH JAG HATADE DET!

Nu är mina barn större och jag ser ljuset i tunneln, livet har äntligen börjat komma tillbaka…och det är fantastiskt. Men så blir jag ständigt påmind, hela tiden ser jag föräldrar som lider, ni kanske tror att det inte syns men jag ser det. Hur ni håller ihop hela ansiktet för att bara klara dagen. Jag ser tröttheten och jag ser tårarna bakom era ögon.

Du är inte ensam

Jag följer en heldel bloggar och mellan raderna kan man ana mörker och depression i och med hur barnet förändrade deras värld. Men ingen säger det rakt ut, INGEN SÄGER DET RAKT UT. Det vävs in vackert mellan raderna och den som själv aldrig upplevt det kanske inte ens skulle märka, men för mig lyser det starkt igenom. Som en blinkande varningsskylt.

Kan vi inte alla göra oss själva en tjänst och säga som det är? Barn är livsomvälvande, det förändrar våra liv för alltid och INTE BARA TILL DET POSITIVA. Visst vi älskar dem mer än allt annat, men det innebär inte att vi helt behöver sluta älska oss själva och vårt tidigare liv, eller?

För mig är det länge sedan nu, jag har hittat tillbaka till mig själv och kan nästan förtränga hela upplevelsen men ändå sitter den där som en liten tagg i mitt hjärta. Som den ständiga påminnelsen att det var inte så du skulle tycka, eller så du skulle känna. Och jag kan bli galen på tystnaden även om det inte längre är jag som bor i den. Jag ser dessa mammor, som går runt som zombies och njuter av livet. Jag vill bara skrika säg som det är och sluta gör dig så jävla ensam!

Jag vet precis hur det är, jag har själv varit där, men om du öppnar upp din dörr, så öppnar du även upp någon annans. Ingen människa är så unik att det inte finns en till med samma känslor och tankar.

Så släpp det där jävla smajlet och visionen om att det här ska vara den lyckligaste tiden i ditt liv. För dom tankarna kommer bara att göra att du mår sämre. Är du trött, säg att du är trött. Mår du skit, säg att du mår skit. Vill du gråta, gråt. Vill du skrika, skrik, men stå inte bara där och låtsas vara så jävla lycklig hela tiden när allt inom dig fallerar. Det hjälper varken dig eller någon annan. (och kan du inte vara ärlig mot någon annan så var det åtminstone mot dig själv). Påminn dig själv om att det är ok att inte vara ok, och att situationen du befinner dig i går över (även om det inte känns så).

Min bok på ämnet hittar du här, köp den till dig själv eller något annan deppig jävel. Se så, gå nu ut och gör din dag!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar