Din tid är nu
Barnen är så härliga nu, dom börjar att bli så förståndiga. Det går att ha härliga diskussioner, man kan till och med fråga dem om råd om olika saker och de kan börja ta ett eget ansvar. Jag längtar efter att få vara med dem, prata med dem, ha dem tätt intill och nej så har det inte alltid varit.
Jag minns hur jag under småbarns perioden försökte räkna ut när jag skulle få tillbaka mitt liv. Jag har aldrig känt mig mer instängd. Jag kände mig söndrig, vingklippt. Jag får ångest bara jag tänker på det. Livet går så mycket långsammare när man inte får springa fritt. Barn sänker verkligen farten, och jag är så glad att jag klarade mig ur de där åren hel.
Kanske också därför jag mår så bra nu, känner mig mer fri. Lever inte längre med en snara runt min hals. Minns att vad jag än gjorde aldrig kände mig tillräcklig. Idag strävar jag inte ens efter den känslan. Försöker bara vara mig själv. Tänker ofta på vad jag vill att barnen ska ta med sig hemifrån, vad de ska lära sig av mig, hur jag vill att de ska vara som vuxna. Och det är inte att kämpa tills de själva går sönder. Ge så mycket av sig själva så att det inte finns något kvar. Nej, lagom räcker.
Även om jag inte är världens bästa förebild så vill jag visa att man inte ska vara rädd för någonting, att man ska jobba mot sina mål, sträva efter sina drömmar. Jag försöker också tänka på hur jag behandlar mig själv och min kropp, att jag visar att det är viktigt att ta hand om sig själv, vara nöjd med sig själv.
Jag tänker också att det är viktigt att ge dem en inre styrka, att den ska komma inifrån och ut och inte tvärtom. Att inte bry sig om vad andra säger och tycker så länge man själv är nöjd med sig själv och sina prestationer. Mobbning har alltid funnits men idag är det än värre med nätmobbning och utanförskap som vi inte kan se. Därför är det så viktigt att ha samtal. Att påminna dem om att social media inte är viktigt och att en like inte betyder något.
Jag är mer rädd för framtiden nu när jag har barn. Inte för min egen del utan för deras. Allt handlar om få bekräftelse, utifrån, från människor man inte känner och aldrig ens har träffat. Man är rädd för vad det kommer göra med dem som individer. Men jag försöker leva i nuet, njuta av deras klokheter och att få se dem växa.
Det känns fortfarande overkligt att dom en dag ska bli vuxna. Att dom ska få egna hem, egna barn. Att jag bara kommer att vara en bifigur vi sidan om. Men jag ser det som världens största gåva, att få vara med på den resan. Kan inte tänka mig något vackrare. Jag ser fram emot varje dag med dem, varje ny livshändelse, varje år. Jag räknar inte mina längre, dom har liksom ingen betydelse. Jag är liksom bara glad att få vara kvar. Att få se dem sluta grundskolan, komma in i tonåren, ta studenten, osv.
Alla tjattrade om det där magiska med barn och jag minns att jag bara ville hålla för öronen, jag hade fullt upp med att överleva själv. Men nu förstår jag vad de pratar om. För det är NU det räknas. Det är NU som det börjar hända saker. När man kan räkna sina år i sina barn, se sitt liv i dem och veta att det kommer mer. Det är verkligen magiskt. Det är nu man kan njuta. Det är nu man blir nyfiken och vill se fortsättningen. Vem vill du vara, vem kommer du att bli, vad kommer du att göra?
Det är som att leva i en serie utan slut. Att få ett avsnitt om dagen och det går inte att snabbspola. Du vill snegla in i framtiden, skriva manus, bestämma scenerna själv. Men du är en skådespelare som alla de andra, och i de kommande säsongerna bär du huvudrollen, och ibland gäller det att påminna sig om det. När scenen är din gäller det att ta den platsen, att finnas där och leva dig in i din roll.
Du kommer att hamna i bakgrunden tids nog. Få en biroll eller kanske jobba bakom scenen, och kanske är det då man längtar tillbaka till rampljuset, till uppmärksamheten. Det är därför de där äldre skådespelarna säger att du ska ta tillvara på din tid, för du kan inte spola fram, men inte heller tillbaka.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar