Månadsarkiv: november 2017

”Om jag bara hade haft hälften av din drivkraft så hade jag varit glad”

”Jag önskar att jag också hade varit som du”

”Jag hade också önskat att jag hade haft den där energin”

”Det måste ju vara lätt om man har sådan där energi”

Suck. Jag vet inte på hur många olika sätt man kan säga det men jag har hört det mesta. Den där drivkraften jag besitter ska man avundas. Hade andra haft den så hade livet helt klart varit lättare, ja det hade sett helt annorlunda ut.

Tankarna om drivkraft är ofta positiva, som att det är en förmån, något jag ska vara evigt tacksam för, och som om den endast vore lätt att bära. Man pratar helt enkelt om det endast i positiva termer.

Men om man inte har någonstans att lägga den där drivkraften, då blir den inget vidare positiv. Men det tänker folk oftast inte på.

Men vad är då drivkraft egentligen? Googlar man ordet får man upp motivation och motor. Men ingen och då menar jag verkligen INGEN har sagt: det måste vara jobbigt att ha den där motorn på gång hela tiden. För det är precis så det är, eller i vilket fall så det känns för mig. Som en motor som går på högvarv hela tiden. Känns ordet lika positivt då?

Har man en motor på tomgång eller motivation utan riktning, då känns det istället som att gå sönder inuti. Då står ingen där och applåderar över min drivkraft. Vila, ta det lugnt, kan de säga. Som om det för mig vore något val.

Min drivkraft känns som en klåda inombords, utan möjlighet att få klia tillbaka. Får jag inte utlopp för känslan blir jag irriterad, rastlös, och till slut deprimerad. Nej drivkraften är inte alltid enkel att bära, tvärtom. Så fort koncentrationen tar slut tappar man fart rullar runt på tomgång och inte vet vilket håll man ska köra. Det är slitsamt, förvirrande och stressigt.

Så nästa gång du ska fälla någon snäll kommentar om den fantastiska energin en ADHD-människa besitter så kom ihåg att det också finns stora baksidor men den och istället för en smekning kan kommentaren komma som en smäll i ansiktet. Jag menar inte att jag hade velat vara utan den där drivkraften som får mig att arbeta 200%, jag menar att jag önskar att jag hade ett val, en av och på knapp. Drivkraften försvinner inte för att det är helg, för att det är jul, för att du har besök av vänner. Den sitter där och skaver hela tiden vilket gör det svårt för dig att vara närvarande då du redan är på väg till annat.

Utifrån sett kan drivkraften vara en enorm tillgång, en dröm att få besitta. Men inifrån kan den störa, skava och från och till göra riktigt, riktigt ont.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Jag känner mig otillräcklig. Spelar ingen roll åt vilket håll jag vänder mig så sitter känslan där och flinar mig i ansiktet. Otillräckligheten. Det hjälper inte att blunda för jag känner av dess närvaro. Oftast ignorerar jag honom, tänker att jag gör så gott jag kan. Men sen ställer han sig mitt framför mig, kan liksom inte få honom ur mitt synfält.

Han säger att jag kan vara en bättre mamma. Att jag minsann skulle kunna gå ner i arbetstid, eller åtminstone lägga ner företaget för att ge mer tid åt barnen. Dom är bara små en gång skriker han i mitt öra. Jag försöker att inte lyssna, för jag tycker att jag duger, att jag är bättre än många andra men ändå menar han att jag inte räcker till. Det spelar ingen roll hur hårt jag kramar dem, hur mycket jag lyssnar eller försöker att finnas där. Man kan alltid göra det bättre, eller ja, i alla fall är det så han säger.

Han säger också att jag är en dålig vän, att jag borde bry mig mer, ringa, skicka fler sms, hälsa på vänner och oftare gå utanför mitt hus. Jag suckar och bara tanken på att ge någon mer av mig själv får mig att gå sönder. Det spelar ingen roll säger han för det är så man gör. Offrar sig….så att man går sönder….

Du borde också ägna mer tid åt din familj. Du pratar ju knappt med dina syskon, eller hey du pratar ju inte med någon utöver dina arbetskamrater och klienter skrockar han hånfullt i mitt öra. Din mamma och pappa, ja dom finns inte där för alltid. Kanske borde du lägga ner tid och kärlek på dem nu, du kommer ångra dig när allt är borta. Att du gjorde fel, valde fel. Jag vill bara gråta, känner hur han suger ur all min energi. Han lägger allt ansvar, all skuld, bara på mig.

Och för att inte tala om din man. Hur länge tror du det kommer att hålla om du inte tar bättre hand om honom? Du behöver vara mer närvarande, lyssna mer, anstränga dig. Gör mer saker för hans skull och inte bara vara den som håller tillbaka. Hur rolig är du egentligen? Det finns inte ett uns av spänning i dig. Du sitter där, skriver och skriver, presterar och presterar, men inte för någon annan än dig själv. Tänker du någonsin på hur han har det?

Jag känner för att slå honom…..med en stol…..i ansiktet. Nej inte min man alltså utan otillräckligheten, han som serverar mig skuldkänsla efter skuldkänsla rakt i mitt fejs.

Inte nog med det som ligger dig närmast har du sett omvärlden? Nej förresten det har du ju inte skrattar han. Du undviker ju nyheter och media för att skydda dig själv. Men om du skulle titta bara några centimeter utanför din egen kropp ja då skulle du se världen. Hur illa det är. Giftig mat, krig, svält och orättvisor. Du borde göra något, skänka pengar din snåla jävel. Gå med i någon förening eller på något sätt bara hjälpa till. Nej men inte ens det gör du. För att du är för upptagen, av dig själv.

Jag hatar honom, på riktigt alltså. En sån elak jävel som det aldrig kommer ett snällt ord ur. Inget jag gör är bra. Vi stirrar på varandra. Han vinner även om jag inte förändrar något i mitt liv, även om jag inte gör det han ber mig om. För han stannar kvar, retas, tar plats. Jag ser honom och det är precis det han vill. Ha uppmärksamhet.

Han lever på min energi, dör ut om jag ignorerar honom.

Därför försöker han hitta vassare knivar, elakare kommentarer, för att hela tiden få finnas kvar.

Idag finns han här så tydligt, och jag är så ledsen för allt jag inte gör. Kanske är det att jag vill så mycket, älskar så stort att jag väljer att inte göra något alls. Relationer får mig sårad, orättvisor får mig ledsen. Jag drar mig undan, gömmer mig. Kanske för att jag bara äger känslan, men inte superkraften att kunna hantera den…

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Vi sitter i bilen när åttaåringen berättar om en händelse på skolan. Jag märker att han har pratat återkommande om en flicka de senaste veckorna. Jag nämner för honom att jag hört hennes namn väldigt ofta och att man skulle kunna tro att han är lite förtjust i henne. NEEEEJ, skriker han i bilen bara sekunden efter jag avslutat min mening. Det blir tyst.

–Eller jo, ja, jag kan inte sluta tänka på henne, så kanske, säger han och dunkar sig själv med handflatan i huvudet.

Helt plötsligt öppnas ett hav av råd upp och sköljer över honom ”Man ska inte vara rädd för att fråga chans” ”Det värsta man kan få är ett nej” ”När jag var liten….” etc. etc.

Jag har ingen aning om hur länge jag babblar men plötsligt avbryter han mig.

–Men mamma, jag är bara ett barn. Jag kan vänta, än finns det tid kvar.

Såklart, han har rätt. Man kan skynda långsamt (även om jag inte förespråkar det) [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”] Bara för att man är kär i någon behöver det inte betyda att man faktiskt vill bli tillsammans, och även om man vill det så kan man ju faktiskt gå runt och njuta av att bara vara kär. Tänk vad dom är kloka dom där små.

Kanske borde vi vuxna lära oss mer av det. Att saker faktiskt kan vänta, att än finns det tid kvar [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar