Du blir som du umgås


Otroligt många känner sig ensamma idag. Även om vi har både familj och vänner. Men på något sätt tror jag att vi glömmer bort att vi förändras, att vi kan växa i från varandra, att man kan hålla av någon, kanske till och med älska dem, men inte behöva umgås. Inte vet jag, det här är ingen sanning utan bara en tanke jag testar.

Men det ligger en sanning i det där gamla talesättet “du blir som du umgås”. När jag var yngre var jag självdestruktiv och mådde dåligt och en del av mitt umgänge bestod av andra personer som också på olika sätt var självdestruktiva och mådde dåligt. Men jag är inte samma person idag, och skulle min gamla vän vara kvar i sitt forna leverne så går våra liv inte riktigt längre ihop eller hur? Jag kan säkert få en massa skit för det jag säger just nu, för jag har skalat av mig energitjuvar och vänner som fastnat i ältande. Men innan jag sade upp bekantskapen så försökte jag givetvis, jag försökte få personen att må bra, jag försökte ställa upp, jag försökte förändra, men höll tillslut på att köra slut på mig själv. Enda sättet att rädda mig själv var att säga hejdå.

Personerna du umgås med ska passa in i din framtid, inte i ditt förflutna.

Och jag säger inte att det är lätt, jag slåss fortfarande med skuldkänslor, för det handlar inte om att jag inte tycker om personen eller personerna. Det handlar om att jag inte alltid orkar vara den “vuxna” och den som alltid ska ta hand om. Och jag vet att många stannar kvar i dåliga vänskapsrelationer hellre än att vara ensamma, jag har varit där själv.  Men när ett telefonsamtal med “bästisen” slukar din energi och det du egentligen vill är att INTE svara i telefonen så är det nog faktiskt inte din bästis utan snarare en energitjuv. (Och nu talar jag inte om  korta perioder när någon är nere och man ställer upp och tröstar, nej nu pratar jag av ett mönster som förekommit i flera år).

När jag tänker på mina vänner så vet jag vilka som ställer upp utan att blinka. Jag vet också vilka jag ställer upp för utan att tveka. För det är ju faktiskt så att du inte vill gå upp mitt i natten för alla människor, och det är ok. Men dom där få personerna du skulle göra det för, och dom skulle göra det samma för dig. Det är dem du ska hålla tag i.

Om du är den smartaste personen i rummet så är du i fel rum!

Ovanstående mening är något jag hört i flera år när jag lyssnat på företagspoddar och jag har verkligen känt att jag saknat en person som är framför mig, före mig, som jag kan fråga om råd eller ta rygg på (nu har jag det tack och lov). Det sägs att vi är och kommer att bli som våra fem närmsta vänner. Och när jag tittade runt omkring mig så hittade jag ingen som var på den platsen jag ville till. Och det betyder ju att jag behöver utöka mitt nätverk. Jag behöver personer som strävar åt samma håll som jag för att ha någon att växeldra med.

Det jag pratar om nu kanske inte alls berör er som inte driver företag eller vill ta stora skrämmande steg i livet. Men sanningen är att våra närmaste ofta hindrar oss, och inte stöttar oss i det där stora kliven, så vida dom inte gjort resan själv. Det är just därför du behöver andra människor runt dig som peppar dig, lyfter dig, stöttar dig. Och inte skrämmer eller drar ner. Och nej vår familj och våra vänner skrämmer oss inte för att vara elaka, dom skrämmer oss för att dom är rädda. Ingen av mina föräldrar har tex läst på högskola, så de tyckte självklart att det vore smartare att satsa på ett jobb. Ingen i min familj har drivit företag och tycker kanske därför att det är bättre att satsa på trygghet. Dom som älskar dig vill skydda dig och kommer varna dig för att dom är rädda för att du ska misslyckas. Men har du någon nära dig som har kommit “längre än dig” så kommer den personen hålla dig i handen eller putta dig lite, lite längre fram.

Jag tycker att vänskapsrelationer är ett sådant viktigt ämne för jag vet att vi är många som bara stannar kvar fast att vi  inte trivs. Idag är jag så glad och tacksam för att jag vågat kliva ur relationer jag inte trivts i. Där folk utnyttjat mig och tagit utan att ge tillbaka. Jag är fullt medveten om att det är mitt sätt att se det på, och att det finns flera sanningar i en historia. Men det viktigaste är och kommer alltid att vara, att du lyssnar på din.

Så frågan är om du vill “vara som ditt umgänge”, eller om du vill vara mer?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.