Besvikelse, en känsla jag är så van vid. Blir liksom aldrig förvånad när den visar upp sig, igen. Ibland vill jag till och med hålla den i handen redan innan känsla inträtt, känns bäst så, lättast. Orkar liksom inte bli besviken, igen.
Tillit. Ett sådant svårt ord för mig. Jag vet att du kanske bryr dig, men det känns inte. Det känns aldrig. Och du kanske älskar mig, så där som man ska göra när man växt upp ihop. Men det märks inte, alls. Och ibland känns det som att jag kämpar i motvind. Försöker få alla med mig på tåget medan de går runt på perrongen åt olika håll. Jag blåser i visslan, skriker, hejar på, leder dem hela vägen in. Ändå vänder de i dörren och ibland kan jag inte låta bli att tänka ”är det jag” fast att jag vet att det inte handlar om mig. Men det känns så. Kanske skulle jag vara snällare, mer älskvärd, givit än mer av mig själv? Vad kan jag göra för att ni ska uppskatta mig, tycka om mig, mer?
Jag har tidigare gjort våld på mig själv, men det är slut nu, det är slut nu. För det handlar inte om mig, även om det känns så.
Jag tänker hoppa på tåget, titta ut genom fönstret och vinka hej då. För tåget går, och ni hänger inte med. Jag vet inte om ni vet det, om ni ens är medvetna om att allt vi har är nu…och att jag försöker ta vara på det. Men kan inte, själv.
Jag kom ensam och reser ensam. Har försökt att bygga ihop oss, som det flockdjur jag vill vara. Men hamnar ändå alltid lika själv. Jag försöker att hitta andra medresenärer, men få personer hittar in i min tågvagn. Jag skulle önska att ni visste att ni är utvalda, att jag vill ha er där, men att ni inte fyller platsen. Även om ni säger att ni är där, så känns det inte så. Stolarna som väntar på er är tomma, och jag påminns om det varje dag.
Och så tvivlar man på kärlek, när dem som borde älska en inte gör det alls. Vem kan då göra det? Vem kan då visa det?
Jag putter bort människor, ropar platsen är upptagen, fast att den är tom, och när mörkret kommer frågar jag mig själv; Vad är det för ide´ att ha en hel kupé, när man ändå inte har någon bredvid.
Platserna kanske inte alltid kommer vara tomma, och jag kommer kanske inte alltid att bära med mig denna känsla, även om det, just nu, känns så.