Talande tystnad
Jag älskar tystnad och promenader med mina hundar är mitt enda frirum. Den enda stunden man kan vara helt och hållet för sig själv.
Det är så skönt att slippa hålla fokus och koncentration, att slippa lyssna, vara där för någon annan.
Så när dottern frågar om hon får hänga med på min promenad vill jag skrika NEJ, samtidigt som en del av mig såklart vill säga ja.
Du får gå med mig idag svarade jag när hon frågade, men jag orkar faktiskt inte prata. Jag vill bara gå tyst. Kanske kan vi gå tillsammans och lyssna på varsin podd, föreslog jag.
Hon nickade och drog med en gång på sig ytterkläderna.
Hand i hand gick vi under den svarta stjärnhimmelen utan att säga något till varandra. Skuldkänslorna gnagde i mig fast att jag försökte kasta dem undan. Hon såg nöjd och fridfull ut där hon gick lyckligt ovetande om kampen inom mig.
Vi stannar till och jag frågar vad hon lyssnar på. Hon berättar att det handlade om förebilder, att det var viktigt att ha bra sådana. Hon är tyst en stund och sedan säger hon ….och mamma du är min förebild.
Vi kramas i mörkret och fortsätter sedan att gå.
Jag tänker att det kommer fina saker ur tystnaden ändå.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar