Månadsarkiv: november 2017

Drömmar och mål 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

Jag känner mig otroligt rastlös just nu. Det känns som att jag står och stampar och inte kommer någon vart. Det bor en stor otålighet i min kropp som river sönder mig inifrån. Jag har tagit flera jobbiga beslut den här hösten (ändra företagsform, revisor osv) sådant jag länge velat göra men skjutit upp för att det både kostad pengar, energi och tid.

Vid årskiftet kommer jag dra en lättnadens suck och vara glad att börja om från början igen, med rätt människor runt mig, och större kontroll över allt som sker. Men jag har också tagit ett beslut som kommer vara med mig ett helt år. Det gör lite ont i magen fast att jag vet att det är rätt. Vet inte om det är för att jag är rädd att kastat 18000:- i sjön eller för att det är nu jag kommer behöva arbeta, prestera på riktigt.

Men jag har anställt min egen chef, en säljcoach som kommer stötta och vägleda mig i mitt arbete, men också en person som kommer kräva att jag gör vad jag säger och som jag kommer behöva visa upp resultat inför. Det är precis vad jag behöver, jag vet det. Har tänkt på det länge men ändå stått på kanten och tvekat. Det är trots allt bekvämt att stanna kvar inom sin comfortzon,

Om jag någon gång ska nå mitt mål så vet jag att jag behöver börja min resa nu, och kanske är det det som skrämmer mig.

Jag har kommit fram till att jag är mer rädd för att flyga än för att krascha. Jag vet hur man reser sig upp och går vidare. Det är inga problem. Skrämmer mig faktiskt inte alls. Men jag kan inte flyga, om vingarna bär vet jag inte åt vilket håll jag ska styra eller hur man gör för att landa. Och hur hanterar man träningsvärken och krampen som måste komma när du har vingarna för mycket i hetluften?

Kanske därför många företagare inte på riktigt löper linan ut? 

Jag har i fler år drömt om att läsa till legitimerad psykoterapeut. En dröm som har känts väldigt långt bort. Dels för att utbildningen är lång, men också för att den kostar ca 500 000:-

Men jag måste försöka, på riktigt. Inte bara säga det utan också göra det. Man kan inte bära en dröm om man inte försöker att nå den. Så nästa år börjar min resa mot ett bestämt mål. Med stöd av min coach hoppas jag kunna jobba ihop de första slantarna till steg 1. Om allt går enligt plan ska jag ha nått mitt mål och ca 10 år. En lång resa men jag är säker på att den är värd både tiden och pengarna.

Om det är något jag är säker på så är det att jag älskar att möta människor i samtal. Jag har burit drömmen så länge så att den inte kan vara fel. Som jag har berättat tidigare så startade jag mitt företag impulsivt. Företaget har förändrats med mig och har funnits vid min sida utan att ställa krav, och det är jag tacksam för. Men samtidigt funderar jag på hur länge jag ska jobba extra utan att få något extra.

Visst företaget är min ventil, mitt tidsfördriv, utan det jag förmodligen blivit galen för länge sedan. Men jag känner att jag även där måste komma framåt, utvecklas. Växa, inte bara leka. Jag är en person som behöver kickar. Som behöver kämpa mot ett mål och bit för bit ta mig närmare det.

För mig (och många andra med ADHD) handlar njutningen sällan om att nå sitt mål, utan det är vägen dit som är det roliga.

Jag mår alltid väldigt dåligt när jag är färdig med ett större projekt eller om jag står utan mål, och det är väl där jag står nu. Därför känns detta målet perfekt för mig, inget jag kommer bli klar med under ett år eller två. Jag har också flera delmål på vägen.

Jag är inte säker på att jag någonsin kommer att nå fram, jag är bara säker på att jag behöver en riktning, någonstans att gå.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Terapeutiskt skrivande som friskvård

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av
Terapeutiskt skrivande som friskvård

Terapeutiskt skrivande som friskvård

Att ”skriva av sig” kan vara något för alla och inte bara för den som upplevt trauma eller mår dåligt. Speciellt föredömligt kan skrivandet vara för den som jobbar inom socialt arbete. För i de yrkena handlar det sällan bara om att möta en utsatt person, utan det handlar också om att möta sig själv.

Att möta sig själv i en storm av andras upplevelser och känslor. Det är inte alltid så enkelt som det låter då du är en människa och inte en maskin.

Vissa människor kommer att påminna dig om en anhörig eller kanske till och med bär på en historia du upplevt själv. Vissa människor och händelser hänger med dig hem, både glädje och sorg även om du släpper av dem på jobbet.

Att skriva om sina erfarenheter kan därför vara ett sätt att möta sig själv i den roll du befinner dig i åtta timmar om dagen. Det är inte alltid lätt att kliva ur den även om du går över tröskeln till ditt hem.

Jag har många gånger skrivit om mina erfarenheter (tex här, här och här)  och tycker alltid att det hjälper mig på ett helt annat sätt än vad samtal gör.

Vissa människor och händelser kan påverka oss utan att veta varför och du kanske inte hittar det svaret inom dig på en inbokad handledning eller i mötet med en psykolog.

Papper och penna finns alltid tillgängligt och du kan när som helst boka in ett möte med dig själv. Mitt skrivande gav mig mycket mer svar och tröst än de två samtal jag blev erbjuden av en psykolog efter en arbetsrelaterad händelse. Skrivandet har en läkande kraft, jag har aldrig tvivlat på det. Jag har i flera år stått i kö till psykolog, en hjälp som aldrig kommer. Men pennan finns alltid nära.

Jag vet också att ingen annan kan hjälpa mig än jag själv. Att i mitt fall handlar det mycket om att sätta ord på, och sortera tankar. Något jag gärna vill ha hjälp med, men om det inte går också kan kan klara på egen hand. Hade jag inte hittat pennan så vet jag inte hur det hade sett ut för mig idag, vart jag hade varit, eller vart jag varit på väg att gå.

Jag hoppas därför att fler finner denna hjälpen. Som ofta ligger framför dig, närmare än du tror. Inte bara för att bearbeta sorger eller trauman, utan också för personlig utveckling och friskvård. Terapeutiskt skrivande är en preventiv självhjälp som hjälper dig att hålla koll på din inre kompass, vara i samklang med dina känslor. Det är ett sätt att vara medvetet närvarande att hjälpa sig själv i sin dagliga storm av känslor och tankar.

Att använda pennan som psykolog är inte bara billigt och effektivt, det är också tillgängligt för alla när som helst på dygnet. Du behöver inte vänta på din tur, vara rädd för att blotta dig eller bli utesluten på grund av din ekonomiska situation. Det är som en av mina kursdeltagare uttryckte det ”ett mjukt och lätthanterligt sätt att få tillbaka sin röst, att våga synas, att orka finnas i nuet utan att krackelera och gå sönder”. Hur skulle skrivandet kunna hjälpa dig?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Vem vill du vara?

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

När jag satt på tåget förra veckan hade någon av de äldre herrarna framför mig tappat någon form av id-kort under sitt säte. Det var två herrar med pondus. Dom gav intrycket av att vara viktiga, såg ut att vara chefer eller företagsledare (inte för att jag vet vad det spelar för någon roll) och för någon liten sekund fick jag tankar av att inte vilja ta upp det där id-kortet i rädslan av  att störa dem. Jag märkte att flera ursäkter som liknade varandra började ramla över mig. De kanske sov, var uppe i viktiga samtal, eller skulle garanterat bli besvärade av att jag avbröt dem i det de höll på med. En massa tankar för att jag skulle slippa böja mig ner och sedan lite obekvämt behöva knacka någon på axeln tog plats. Det  hade varit så lätt att bara strunta i det, låtsas som ingenting, det gjorde ju personen bredvid mig så varför skulle jag behöva var den som tog ansvar?

Som tur var tog förnuftet mig till fånga och en barsk röst inom mig sade: Men Jessica, vem vill du vara?

Utan att tveka böjde jag mig ner och tog upp kortet och knackade den halvslumrande mannen på axeln. Självklart blev han glad och tacksam, vad annars? Efteråt blev jag förvånad över mina tankar, skämdes över att det dykt upp trots att jag valde att göra det som kändes mest rätt. Ibland tror jag att vi lätt fastnar i det där att inte göra för att ingen annan gör. Även om det inte känns rätt i vår egen mage. Därför tror jag att vi ofta skulle behöva ställa oss den där frågan: vem vill jag vara, och sedan bara göra utan att varken tvivla eller tänka.

Så nästa gång du tvivlar. Fråga dig själv vem du vill vara, och jag kan nästan lova att svaret dyker upp lätt och rätt. 

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Dumhet eller otålighet 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av
Dumhet eller otålighet

Dumhet eller otålighet

Ibland (läs ofta) kan jag bli ganska arg på mig själv för att jag inte är som alla andra. Jag verkar inte besitta den där förmågan att slappna av, bara vara. Ibland, eller ja, ganska ofta önskar jag att jag faktiskt kunde ligga och göra ingenting. Att jag kunde ha tomma tankar och njuta av att bara umgås med andra utan att känna att jag behöver lära mig något, utvecklas, sträva framåt, prestera.

Jag önskar att jag inte så fort blev rastlös, att kroppen inte blev orolig och gjorde mig irriterad. Jag önskar att jag stillsamt hade kunnat gå med flocken istället för att springa längst fram eller gå i motsatt riktning. Att jag inte hade ett sådant stort behov av att sticka ut och samtidigt vara osynlig.

Jag önskar att jag inte bar på det där stora behovet att uttrycka mig. Göra min röst hörd. Att jag kunde sitta där likt många andra och bara vara nöjd. Jag önskar att jag inte hade så stora drömmar och att tankarna inte alltid flög iväg mot okänt mål utan att jag kunnat fånga in dem.

Jag önskar att jag kunde smälta in utan att få skavsår, sprattel i benen och ont i hjärtat. Nej det handlar inte om att jag känner mig som det svarta fåret i en vit flock, utan mer neonrosa. Inte på någotvis utanför, ledsen eller nedstämd utan bara för mycket.

Och kanske inte ens för mycket för någon annan, utan nej, för mycket för mig själv.

Hjärnan är snabbare än min kropp, viljan starkare än orken och drömmarna större än modet. Allt klingar i otakt och jag står rastlös och väntar på att en ny dörr ska öppna sig för att se om jag hittar mitt sammanhang. Andra neonfärgade får med spring i benen.

Andras tempo gör att jag går sönder. Det känns som att jag går och går men inte kommer någon vart. Resten av flocken trängs, knuffas. Utan varken mening eller mål. Det verkar inte bekymra dem att de ständigt rör sig utan att komma fram, medan det för mig är det enda jag kan tänka på.

Ja, ibland önskar jag mig verkligen den dumheten jag kan uppfatta att resten av flocken bär. Stå där och idissla när det finns en hel äng full med nytt fräscht gräs. Hålla sig innanför staketet när grinden är öppen. Dumhet eller otålighet. Vilket är tyngst att bära?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Tappad fart och förlorade vänner

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Sitter och fördriver tid med att egentligen göra ingenting. Har en lista med saker som behöver göras men saknar motivation. Försöker tillåta mig själv att bara vara, att det är ok att vila, göra ingenting. Men så fort jag gör det blir jag uttråkad och sätter igång med något ändå. Mig i ett nötskal. Dessa två semesterdagar tickar på så himla snabbt. Man tror att man ska hinna vila, läsa, bara vara. Men i verkligheten har du bara fyra timmar för dig själv innan barnen kommer hem från skolan igen. Hinner knappt ta ett andetag innan vardagen börjar om.

Det värker i kroppen. Vet inte om det är rastlöshet eller utmattning. Min kropp reagerar likadant på uttråkning som överbelastning. Gäller att hela tiden försöka balanser på mitten vilket är svårt i längden. Så fort jag saktar ner farten ramlar jag omkull. Behöver liksom mål för att överleva, för att kunna fortsätta springa. Min säljcoach rörde om i min gryta så hårt att jag tappade greppet. Visste inte vilket ben jag skulle stå på och åt vilket håll jag skulle gå. Vi har ett nytt samtal om några timmar så jag misstänker att min energi kommer att komma tillbaka då. Att det handlar om att någon behöver peka ut en riktning så att jag kan fortsätta springa. För just nu känns det som att jag bara står still…..och det gör så himla ont. Det skulle jag säga är det tuffaste med min ADHD, att det inte går att skruva ner tempot. Jag blir direkt trött, får ångest och då börjar snabbt mörka tankar sprida sig inuti.
Jag hoppas att det lättar nu i eftermiddag. Att jag återigen får ett tydligt mål och bara kan köra på. Håller tummarna för det! I förrgår var jag i vilket fall i Malmö. Vilken vacker stad, hade gärna stannat längre! Var på en heldagsföreläsning om missbruk och psykisk ohälsa med en fantastisk psykolog.  Ville bara ta med honom hem. Vilket jag givetvis inte sa till honom. Det var en lång resa men det var det helt klart värt. Skulle gärna tagit några utbildningsdagar till! Känns som att jag aldrig kan tröttna på att lära mig nytt. Passar väl min nyfikna hjärna. Känner jag mig själv rätt kommer jag nog utbilda mig hela livet, bara för att det är kul.

När jag kom hem låg det en present och väntade. Världens bästa man hade köpt mig ett fint halsband, en releasepresent för mitt hårda arbete med boken. Så gullig! Ibland sitter jag och gråter och klagar över mitt minimala kontaktnät. Att jag känner mig ensam, utan vänner. Men sen tänker jag på alla fantastiska människor jag faktiskt har runt mig, som finns där. Ibland gäller det att påminna sig om det. Att man inte är ensam även om det känns så, och att inte ta de goda relationerna man faktiskt har för givet.  Jag får påminna mig om att vara nöjd och tacksam för de människor jag har runt mig istället för de jag saknar.

Jag har hela mitt liv drömt om en tjejbästis, en syster. Någon man vet alltid kommer att finnas där, bara ett telefonsamtal bort. En sådan man kan ta förgivet, som man aldrig växer i från en eller blir sur för att hon i perioder försummas. Som accepterar mig för den otåliga och ibland kanske otrevliga människa jag är. Kanske längtar man alltid efter det man inte har, men då gäller det att samtidigt tänka att man kanske har saker som inte andra kan få.

Det är nog sant att ingen har allt men alla har något. Den tanken ska jag bära med mig in i helgen. Önskar dig förresten en trevlig sådan!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Din tid är nu

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap av

Liten blir storBarnen är så härliga nu, dom börjar att bli så förståndiga. Det går att ha härliga diskussioner, man kan till och med fråga dem om råd om olika saker och de kan börja ta ett eget ansvar. Jag längtar efter att få vara med dem, prata med dem, ha dem tätt intill och nej så har det inte alltid varit.

Jag minns hur jag under småbarns perioden försökte räkna ut när jag skulle få tillbaka mitt liv. Jag har aldrig känt mig mer instängd. Jag kände mig söndrig, vingklippt. Jag får ångest bara jag tänker på det. Livet går så mycket långsammare när man inte får springa fritt. Barn sänker verkligen farten, och jag är så glad att jag klarade mig ur de där åren hel.

Kanske också därför jag mår så bra nu, känner mig mer fri. Lever inte längre med en snara runt min hals. Minns att vad jag än gjorde aldrig kände mig tillräcklig. Idag strävar jag inte ens efter den känslan. Försöker bara vara mig själv. Tänker ofta på vad jag vill att barnen ska ta med sig hemifrån, vad de ska lära sig av mig, hur jag vill att de ska vara som vuxna. Och det är inte att kämpa tills de själva går sönder. Ge så mycket av sig själva så att det inte finns något kvar. Nej, lagom räcker.

Även om jag inte är världens bästa förebild så vill jag visa att man inte ska vara rädd för någonting, att man ska jobba mot sina mål, sträva efter sina drömmar. Jag försöker också tänka på hur jag behandlar mig själv och min kropp, att jag visar att det är viktigt att ta hand om sig själv, vara nöjd med sig själv.

Jag tänker också att det är viktigt att ge dem en inre styrka, att den ska komma inifrån och ut och inte tvärtom. Att inte bry sig om vad andra säger och tycker så länge man själv är nöjd med sig själv och sina prestationer. Mobbning har alltid funnits men idag är det än värre med nätmobbning och utanförskap som vi inte kan se. Därför är det så viktigt att ha samtal. Att påminna dem om att social media inte är viktigt och att en like inte betyder något.

Jag är mer rädd för framtiden nu när jag har barn. Inte för min egen del utan för deras. Allt handlar om få bekräftelse, utifrån, från människor man inte känner och aldrig ens har träffat. Man är rädd för vad det kommer göra med dem som individer. Men jag försöker leva i nuet, njuta av deras klokheter och att få se dem växa.

Det känns fortfarande overkligt att dom en dag ska bli vuxna. Att dom ska få egna hem, egna barn. Att jag bara kommer att vara en bifigur vi sidan om. Men jag ser det som världens största gåva, att få vara med på den resan. Kan inte tänka mig något vackrare. Jag ser fram emot varje dag med dem, varje ny livshändelse, varje år. Jag räknar inte mina längre, dom har liksom ingen betydelse. Jag är liksom bara glad att få vara kvar. Att få se dem sluta grundskolan, komma in i tonåren, ta studenten, osv.

Alla tjattrade om det där magiska med barn och jag minns att jag bara ville hålla för öronen, jag hade fullt upp med att överleva själv. Men nu förstår jag vad de pratar om. För det är NU det räknas. Det är NU som det börjar hända saker. När man kan räkna sina år i sina barn, se sitt liv i dem och veta att det kommer mer. Det är verkligen magiskt. Det är nu man kan njuta. Det är nu man blir nyfiken och vill se fortsättningen. Vem vill du vara, vem kommer du att bli, vad kommer du att göra?

Det är som att leva i en serie utan slut. Att få ett avsnitt om dagen och det går inte att snabbspola. Du vill snegla in i framtiden, skriva manus, bestämma scenerna själv. Men du är en skådespelare som alla de andra, och i de kommande säsongerna bär du huvudrollen, och ibland gäller det att påminna sig om det. När scenen är din gäller det att ta den platsen, att finnas där och leva dig in i din roll.

Du kommer att hamna i bakgrunden tids nog. Få en biroll eller kanske jobba bakom scenen, och kanske är det då man längtar tillbaka till rampljuset, till uppmärksamheten. Det är därför de där äldre skådespelarna säger att du ska ta tillvara på din tid, för du kan inte spola fram, men inte heller tillbaka.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Veckan och klokheter

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Vilken härlig helg det har varit. I fredags var vi ute och käkade på pinchos men lilla familjen. Jag fick en liten grattispresent av mamma och bror, så det blev ett litet intag av finchoklad till kvällen också [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”] På grund av mina klantigheter kommer nog bokleveransen dröja till December kan jag tro. Så kanske blir det en glöggrelease? Hoppas människor inte har allt för fullt upp i Decembermånad utan kan tänka sig att komma ändå.

För övrigt har helgen gått i lugnets tecken. Storstädning, promenader och eld i brasan. Precis som det ska vara. Gäller att ladda batterierna nu för nästa helg är motsatsen. Då är det både kalas, simskola, kör och bandymatch. Vilken mardröm. 

På tisdag bär det av till Malmö för Onsdagen består av en föreläsning om missbruk och psykisk ohälsa. Ser jag fram emot! Älskar att få fylla på. Skönt att bryta av mitt i veckan och göra något annat också. Är i en period där  jag behöver det just nu.

Och Torsdagen har jag sökt ledigt för återhämtning eftersom man är hemma vid nio-tio på onsdag kväll. Bra gjort av mig! Börjar ta det som lite vana nu men jag har lärt mig vad som ger och vad som tar energi. Behöver en bra balans mellan allting och försöker att skapa den själv. Det är ingen annan som gör det åt en, det är ett ansvar man får ta själv. Jag har nog länge vetat vad jag skulle behöva men man jobbar på, kämpar, försöker vara som alla andra. Men numera skiter jag i sånt. När jag kommer hem sent oavsett omständigheter fungerar jag sämre dagen efter, jag behöver återhämtning och då tar jag mig den. Punkt.Det där med att bli äldre är en bra grej ändå. Man följer sig själv mer än att lyssna på andra. Man lär sig vad som är viktigt, på riktigt. Tänk om man visste det man vet idag som tjugoåring. Hade varit en helt annan Jessica då kan jag säga. Och oj vad klok jag kommer att vara om 10-20 år till. Haha, det finns att se framemot.

Önskar er en fin vecka!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

God morgon fredag! 

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av

Sitter i soffan med hundarna. Har svårt att ta mig härifrån. Älskar deras närhet så obeskrivligt mycket. Hundknarkare. Det är vad jag är.

Gick upp lite tidigare för att skicka in nya filer på boken till tryckeriet. Klantiga jag hade gett dem fel isbn-nr precis när det skulle gå i tryck. Det har varit en stressig tid minsann. Pust. Tur att det gick att ändra. Här är den, min lilla skönhet. Bara ett provtryck förstås men en härlig känsla att ha i sin hand. Blir nästan utmattad av att kampen är över. Nu kan man (snart) andas ut vila. Det ska bli skönt. 

Ikväll ska vi fira lite. Ut och äta på resturang tillsammans med några av mina bröder. Ska bli mysigt. Ser med fram emot helgen och önskar er en fin sådan. Kram.

Det ljuva livet som kriminell

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
Det "ljuva" livet som kriminell.

Det ”ljuva” livet som kriminell.

Du är fast i brottslighetens klor.

Så liten men ändå så stor.

Du lever utan hem och hus.

Smyger runt som en mus.

Du gör fel fastän du vill rätt.

Försöker och försöker men hittar inget annat sätt.

 

Folk vill inte ha dig nära, deras ögon skriker försvinn.

Andra försöker jaga dig, fånga in.

Ingen vill se dig, fast att du går bredvid.

Timmarna finns men ingen ger dig tid.

Det enda människor ser är att du lever fel.

Problemet är att du inte är hel.

 

Du undrar ständigt om livet ska vara så här.

Att slita och knoga som den brottsling du är.

Du söker och söker, men hittar aldrig hem.

Vart du än går hamnar du i kläm.

Du vet inte vem du är, har inte hittat ditt jag.

Det enda du kan är att bryta en lag.

 

Letar ständigt efter nya krypin.

Tar andras ägodelar och ropar min.

Flyr för vind och våg.

Blundar och hoppas att ingen dig såg.

Du försöker springa undan men hamnar alltid tillbaks i fällan.

Att begå brott lönar sig sällan.

Trasig och söndrig sitter du fast.

Folk säger att du får stå ditt kast.

Inom dig är det något som brister.

När du din frihet mister.

 

Fast kanske är det ditt enda hem.

Stället där du är välkommen igen och igen.

Kontakter med myndigheter är de tryggaste du har.

Dom är vid din sida och stannar alltid kvar.

Bakom galler sitter du fast.

Med ett söndrigt hjärta och droger som last.

 

Hur långt du bort än springer hamnar du tillbaka i din cell.

Det ”ljuva” livet som kriminell.

 

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Hej November!

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Hej NovemberFasiken vad fort det går, redan November. November är en välkommen månad, den tillhör inte min favorit men Oktober har varit en ganska stressig så November känns som ett endaste stort djupt andetag. Här kan jag andas ut. Pust.Hej November

Bra saker som hänt i Oktober:

  • Jag startade min ”Skriv dig själv” grupp tillsammans med studiefrämjandet. Det var verkligen kul att träffa sina deltagare i verkliga livet och inte bara online. Gav verkligen en energikick och är något jag definitivt vill fortsätta med.
  • Min bok for iväg till tryckeriet.
  • Jag hade ett otroligt bra samtal med en säljcoach som vände mina tankar kring mitt företag helt upp och ner. Jätte jobbigt men samtidigt jätte bra!
  • Jag tror att jag har tagit ett beslut, (nu hoppas jag bara att det är rätt).
  • Jag har mått mycket bättre än vad jag gjorde i September.
  • Jag börjar få upp en massa bok ideér i mitt huvud igen. Det är ett gott tecken. Vi får se vilken idé som håller i sig och stannar kvar. Jag funderar på att skriva en till barnbok, det hade varit kul att göra det tillsammans med barnen, men vi får se…

Saker att se fram emot i November:

  • Releasefest! Datum är fortfarande inte klart men det är beslutat att ha min release tillsammans med brottsofferjouren. Ser väldigt mycket fram emot detta event!
  • Jag ska hålla min första samverkans workshop ”din dag” tillsamman med Mias kost- och hälsocoaching. Ska bli jättespännande. Både att samverka med någon annan. Det skulle vara så kul att kunna göra fler grejer ihop, man är ju så väldans ensam som företagare. Men också för att kost och träning är ett ämne jag är intresserad av. Ser fram emot en mysig dag.
  • Att min distanskurs skriv ditt liv startar upp igen. Ska bli kul att följa nya personer i skrivandet. Då mitt företag ständigt är under en förändring kan det vara så att det här är det sista livegruppen jag kör. Så är du intresserad, passa på nu!
  • Helt klart mer luft i systemet, längtar efter fria kvällar med sittid i soffan. Har väldigt svårt för måsten numera. Jag vill göra vad jag vill, när jag vill, och kvällarna är inte då jag vill vara social och jobba. Sitta att skriva och jobba med företaget är helt okej, men träffa människor på kvällstid, nej tack. Då behöver jag vara för mig själv.

Månadens affirmation:

Förra månaden handlade om att arbeta med alternativa tankar. Idag känns det overkligt att jag mådde så dåligt i Sep/Okt, tänk vad snabbt livet vänder. Jag minns att jag var livrädd för att ha fått tillbaka min utmattning eller depression då jag hade så lätt till tårar men idag känner jag mig förvånansvärt stabil igen. Sömnen är fortfarande ett stort problem och ligger som ett hot över min hälsa. Jag vaknar vid 3 tiden varannan natt och kan inte somna om. Men det är bara att acceptera läget och låta kroppen jobba med sitt. För att behålla mitt stabila mående tänker jag försöka fortsätta träna och säga till mig att ”det är ok”. Det är lätt att stressa upp sig själv när man är sömnlös i längre perioder, men det hjälper sällan. Tvärtom. Jag är en person som har up´s and down´s. Jag kan inte säga att jag någonsin sovit bra men i vissa perioder sover jag mer och i andra mindre. Så har det varit i hela mitt liv och så kommer det förmodligen att fortsätta. Och det är ok!

Månadens aha-upplevelse:

”Att rätt tid sällan kommer”. Det vet jag ju redan, ändå kan man lätt fastna i den där tanken att skjuta upp något man tycker är viktigt till senare. Men senare kanske aldrig kommer, det kanske aldrig känns ”rätt”. Jag har de senaste månaderna tänkt att jag behöver en coach gällande mitt företag, och när jag väl träffar en som känns jätte duktig och bra, jag då vill man ändå hålla i sina pengar och vänta in någon framtid som kanske aldrig kommer. Senare tänker man oftast, sen kanske jag har mer tid, sen kanske jag har mer pengar….eller så är det kanske tvärtom. Tror att det är ett ganska mänskligt beteende. Vi ska börja träna sen, byta jobb eller plugga någon annan gång. När det känns rätt i din mage. Problemet är att det kanske aldrig känns rätt, eller hur ska rätt egentligen kännas? Nej, jag har beslutat mig för att hoppa på tåget. Jag kan inte vänta på ett senare tåg, för jag vet aldrig när det kommer.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar