Tappad fart och förlorade vänner
Sitter och fördriver tid med att egentligen göra ingenting. Har en lista med saker som behöver göras men saknar motivation. Försöker tillåta mig själv att bara vara, att det är ok att vila, göra ingenting. Men så fort jag gör det blir jag uttråkad och sätter igång med något ändå. Mig i ett nötskal. Dessa två semesterdagar tickar på så himla snabbt. Man tror att man ska hinna vila, läsa, bara vara. Men i verkligheten har du bara fyra timmar för dig själv innan barnen kommer hem från skolan igen. Hinner knappt ta ett andetag innan vardagen börjar om.
Det värker i kroppen. Vet inte om det är rastlöshet eller utmattning. Min kropp reagerar likadant på uttråkning som överbelastning. Gäller att hela tiden försöka balanser på mitten vilket är svårt i längden. Så fort jag saktar ner farten ramlar jag omkull. Behöver liksom mål för att överleva, för att kunna fortsätta springa. Min säljcoach rörde om i min gryta så hårt att jag tappade greppet. Visste inte vilket ben jag skulle stå på och åt vilket håll jag skulle gå. Vi har ett nytt samtal om några timmar så jag misstänker att min energi kommer att komma tillbaka då. Att det handlar om att någon behöver peka ut en riktning så att jag kan fortsätta springa. För just nu känns det som att jag bara står still…..och det gör så himla ont. Det skulle jag säga är det tuffaste med min ADHD, att det inte går att skruva ner tempot. Jag blir direkt trött, får ångest och då börjar snabbt mörka tankar sprida sig inuti.
Jag hoppas att det lättar nu i eftermiddag. Att jag återigen får ett tydligt mål och bara kan köra på. Håller tummarna för det! I förrgår var jag i vilket fall i Malmö. Vilken vacker stad, hade gärna stannat längre! Var på en heldagsföreläsning om missbruk och psykisk ohälsa med en fantastisk psykolog. Ville bara ta med honom hem. Vilket jag givetvis inte sa till honom. Det var en lång resa men det var det helt klart värt. Skulle gärna tagit några utbildningsdagar till! Känns som att jag aldrig kan tröttna på att lära mig nytt. Passar väl min nyfikna hjärna. Känner jag mig själv rätt kommer jag nog utbilda mig hela livet, bara för att det är kul.
När jag kom hem låg det en present och väntade. Världens bästa man hade köpt mig ett fint halsband, en releasepresent för mitt hårda arbete med boken. Så gullig! Ibland sitter jag och gråter och klagar över mitt minimala kontaktnät. Att jag känner mig ensam, utan vänner. Men sen tänker jag på alla fantastiska människor jag faktiskt har runt mig, som finns där. Ibland gäller det att påminna sig om det. Att man inte är ensam även om det känns så, och att inte ta de goda relationerna man faktiskt har för givet. Jag får påminna mig om att vara nöjd och tacksam för de människor jag har runt mig istället för de jag saknar.
Jag har hela mitt liv drömt om en tjejbästis, en syster. Någon man vet alltid kommer att finnas där, bara ett telefonsamtal bort. En sådan man kan ta förgivet, som man aldrig växer i från en eller blir sur för att hon i perioder försummas. Som accepterar mig för den otåliga och ibland kanske otrevliga människa jag är. Kanske längtar man alltid efter det man inte har, men då gäller det att samtidigt tänka att man kanske har saker som inte andra kan få.
Det är nog sant att ingen har allt men alla har något. Den tanken ska jag bära med mig in i helgen. Önskar dig förresten en trevlig sådan!
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar