En sekund, och du är borta
Kära barn, vad ska jag göra med dig? Du är en ständig källa till oro <3
Förra veckan hände det igen, det där som inte ska kunna hända, att du försvinner, på mindre än en sekund. Om du skulle kunna känna oron, ångesten i min kropp, då skulle dina ben inte bära dig längre.
Tanken sade till mig att det är nu mardrömmen slår in.
Det är nu jag förlorar dig, du är inte längre min.
Att lämna över ditt liv i någon annans händer är en stor sak, i alla fall för mig. Det kommer aldrig någonsin vara något som känns lätt. För jag känner dig. Pojke jag känner dig. Vet inte hur många gånger jag vänt mig om och du inte är där.
Jag sökte jag igenom botten på bassängen. Såg skuggor som kunde ha varit du.
Nu händer det som inte får hända, det händer nu.
Att mitt hjärta inte hoppar ur kroppen är ett under. Du är ett under jag inte vill förlora. Om du bara visste hur värdefull du är. Att få se ditt lilla ansikte, barn om du bara visste. Ena stunden hör man dig gapa och skratta, andra är du inte där. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om något hände dig och det värsta är att det räcker med en sekund…
Men så ser jag komma gående på bassängens kant,
jag får gnugga mina ögon för att förstå att det är sant.
Jag vill ha dig under mina vingar medans du vill flyga fritt och hur ska jag kunna låta dig göra det när du varje sekund kan krascha.
Tack gode gud att du kom tillbaka till mig.
Vet inte vad jag hade gjort utan dig.
En sekund och du är borta….