Familj & föräldraskap

En skola för alla?

Nu när man har barn i skolåldern så blir man själv smärtsamt påmind om sina egna skolår. Framför allt av den där känslan av att känna sig dum, och annorlunda, utan att någon för den sakens skull sa det till mig. Nu som vuxen vet jag att det aldrig handlade om min intelligens utan snarare om koncentrationssvårigheter, men hur förklarar man det för ett barn? Och även om man kan klä det i ord, så känns det inte så, i hjärtat.

Vissa dagar blir jag extra påmind. Så som när sonen kommer hem med tankar om att han inte är lika bra som ”de” andra:

-Mamma jag är inte särskilt smart.

-Vad menar du?

-När vi har matte så kan jag inte tänka på matte. Jag tänker hela tiden på massa annat.

-Ja men så är det säkert för dina kompisar också. Man ser ju inte vad en annan människa tänker. De tänker säkert också på mer saker än bara matten.

-Men dom sitter och tittar i sina böcker och skriver hela tiden. Jag kan inte göra det.

När barn i min sons klass kan läsa flytande och min son varken kan bak- eller fram på alfabetet, vad väcker det för tankar hos honom då? Det spelar ingen roll vad jag eller någon annan säger till honom, jag vet det, för känslan, att han inte är lika bra som de andra, den sitter där. Varken han vill eller inte.

Vuxna jämför sig. Barn jämför sig. Och i skolan blir det många gånger tydligare än i vuxenlivet att man inte är lika bra. Du ser det på betyget, på proven, på hur många kompisar personen har eller på hur bra den kan läsa.

När man redan som barn ser andras färdigheter, men missar sina egna, så funderar jag på om det inte är sådant vi istället ska lära barn i skolan. Att vi alla är bra på något. Att vi alla är olika. Att det inte handlar om betyg, eller om att kunna stå och prata högt inför sin klass. Utan istället om det du har inom dig, om hur du är som person. En skola skall inte endast vara till för dem som är bäst, den ska vara för alla.

-Jag är inget geni direkt, säger min son en dag efter skolan.

-Vad säger du, frågar jag.

-De andra kan läsa och räkna, och jag kan ingenting, svarar han med en djup suck.

-Men vet du vad? Vi är alla bra på olika saker, du kanske inte är bäst på att läsa och räkna, men du kan mycket annat. Till exempel så är du ett socialt geni.

-Vad är det, frågar han nyfiket och tittar på mig med stora ögon.

-Det är en person som kan prata och umgås med människor, som lätt får nya kompisar och alltid blir omtyckt. Och sån är du. Du kan föra dig överallt och passar alltid in. Du är orädd och pratglad och det är till exempel inte jag. Och vet du vad? Att kunna föra sig socialt är viktigare än all matte i världen, oavsett vad skolan säger.

-Du har rätt mamma. Jag kan hitta nya kompisar överallt, tex i affären.

-Precis.

Jag blir varm i magen, och inbillar mig att han blir det också. Han lämnar rummet, men jag kan fortfarande höra hur han pratar för sig själv. – Jag är ett socialt geni, och det är viktigt!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Vår son är en lycklig unge. Det spelar ingen roll vad som händer runt om honom, han rycker lätt på axlarna och går vidare med ett leende på läpparna oavsett situation. Vår dotter är motsatsen. Hon har ett snabbt skiftande humör och blir lätt både arg, ledsen, sur och irriterad.

Efter 10 år har jag upptäckt att det är omöjligt att få henne lycklig. Det spelar ingen roll vad jag gör, om jag drar ett skämt, bjuder henne på konserter eller ger henne dyra presenter. Antingen går humöret neråt eller så lämnar det henne oberörd.

Jag vet att det är min egen spegelbild jag ser, och har därför sökt hjälp och stöd hos både vårdcentral, bup, vänner och familj. Men alla bara rycker på axlarna och säger att det inte är något ”fel” på henne, det är hennes personlighet. Men om det är ett personlighetsdrag så har hon verkligen dragit nitlotten.

Ja jag kanske överdriver, är neurotisk eller ser mig själv i henne vilket förvandlar hennes situation till min verklighet, min barndom, och det kanske inte är sant för henne. Men jag vet att hon inte är en dryg tioåring som inte uppskattar någonting. Jag säger inte att hon är sur och har en tråkig personlighet. Nej jag vet av egen erfarenhet att det inte är så jävla lätt att vara glad när man är rädd hela tiden.

Omgivningen säger till mig att jag överdriver, att hon är ett barn, och barn är rädda ibland. Men jag ser hur ångesten växer, hur hon istället för att ta för sig av livet gömmer sig inför det. Ja, inte vet jag men det kanske är normalt att sova med kläderna på ifall det börjar att brinna? Att inte vilja åka med kompisen till stranden av rädsla för att kunna drunkna? Att inte kunna sova över hos vänner för att vara rädd för att dess föräldrar tilltalar en, för att man inte vet vart man ska gå på toaletten, eller vad man får att äta? Kanske helt normala rädslor för ett barn?

I vilket fall så är det ”normalt” för henne och var samma sak för mig. Jag minns varenda en. Jag vet att det inte handlar om att hon inte uppskattar att åka på utflykter, konserter eller när vi i familjen går utanför ramarna. Jag vet att nya situationer och händelser skapar nya rädslor, att hon får kämpa med att analysera situationen, räkna ut faror, försöka komma på hur hon ska bete sig och hantera sig själv. Jag vet att hon många gånger tycker att sakerna vi gör är spännande. Men mest av allt är de nog skrämmande, och istället för att visa sig lycklig får hon kämpa med att hålla ihop.

Jag vet det, för jag ser det. För jag har varit där själv. Men det är ingen som tar mig på allvar. Det är inget fel på henne, hon är inte ”sjuk”. Nej för hon är smart, hon kan hålla ihop och har redan som tioåring hittat strategier på hur man ska bete sig i olika sammanhang för att verka normal. Men jag ser också hur allt det där tar på krafterna, hur hon blir trött, ledsen och arg.

Folk rycker på axlarna. Blodproverna visar inga fel, och alla ben i hennes kropp är hela. Det är konstigt när det kommer till den psykiska hälsan att vi ska låta den vara, att vi ska nöja oss, för att det är så det är. Det är konstigt att hon ska behöva nöja sig med ett halvdant liv, att rädslor ska få bli hennes vardag och att hon i framtiden ska få äta ångest till frukost.

Ja jag kanske går händelserna i förväg och överdriver, men det är för att jag vet att rädslor växer. För att jag är rädd att det ska ta över henne på samma sätt som det tog över mig. Jag fick ingen hjälp när jag var barn. Kanske för att ingen såg det, för att ingen visste,,,eller kanske för att det var fullständigt normalt. Kanske för att omgivningen tyckte att det var min personlighet, en del av mig, som jag fick nöja mig med?

Jag hoppas att ni har rätt, jag hoppas att jag överdriver, har fel, hittar på. Det sista jag vill är att hon frågar mig om 10 år: varför gjorde du inget mamma, varför såg du mig inte, varför hjälpte du mig inte.

Jag hoppas att samhället vet att psykisk ohälsa inte bara drabbar vuxna, att det faktiskt finns barn som mår dåligt, på riktigt, och behöver hjälp. Jag hoppas att samhället vet att om vi ger dem 10 kbt träffar för att hantera sin oro som barn, kanske de slipper år av psykolog besök som vuxna. Jag hoppas samhället vet att vi ska och behöver hjälpa barn att sätta ord på rädslor, oro, ångest och depressioner, att vi inte ska låta dem gå runt i ett tyst lidande. Jag hoppas att samhället vet, att det inte är lätt att vara lycklig, att vara välfungerande, när man ständigt är orolig och rädd.

För någon vecka sedan gick vårruset av stapeln här i stan. Denna gånger drog jag med mig dottern. Min dotter är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, hon bara hatar att förlora. Kanske lika mycket som hon hatar att springa. Men jag ville få henne att ändra sig, för jag har lärt mig, tyvärr lite sent i livet att träning är det bästa, kanske tom det enda som kan hjälpa mig när jag mår som sämst.

Jag önskar att jag hade vetat det tidigare, jösses vad jag skulle ha sprungit! Jag kan säga att jag aldrig kommit hem efter en löptur med ångest, nej i stället finner man en skön känsla, alla de där trådarna i hjärnan som ligger huller om buller, de har liksom rätats ut på något sätt.

Min dotter är likt mig orolig och ångestbenägen och jag skulle vilja ge henne den här kunskapen nu, istället för att hon ska hitta den när hon är 30 +. Jag ser det som en gåva, jag är dock inte lika säker på att hon uppfattar det som det.

Men vi tog oss runt. Hon gnällde och hon klagade, men när hon väl fått medaljen runt sin hals log hon som aldrig förr. Jag vet att det är mer än medaljen som ger henne det där leendet. Att hon också kände den där känslan av endorfiner som spritter i kroppen. Att hon för en gångskull kanske som jag känner sig lugn, och lycklig.

För några veckor sedan var jag på utvecklingssamtal med dottern. Det var precis som jag förväntade mig. Hon har bra betyg, sköter sig bra, men är lite tyst. Men det där med att barnen är tysta är ju egentligen inget problem, inte för skolan iallafall, men vad skolan missar är att det oftast är ett problem för barnet i sig. Jag vet att vissa barn som tex min dotter, inte är tyst för att hon inte kan svaret, eller inte vill prata. Nej hennes problem är att hon inte vågar prata, och där i ligger en viss skillnad. Ändå är det inget som skolan lägger energi på, eller hjälper till med, men när det gäller motsatsen, ja då har barn rätt till extra stöd, en resurs. Jag menar inte att de barnet inte ska ha det. Jag menar att ALLA barn rätt till hjälp, oavsett sitt problem!

När ett barn har svårigheter som ingen ser ligger ansvaret istället på föräldrarna, eller på barnet själv att lösa. Nog för att jag har både kunskap och erfarenhet, men jag är ingen pedagog. Jag är bara en mamma, en mamma som vissa dagar knappt har tid och ork för sig själv. Att då behöva använda KBT, varje dag för att stötta sitt barn i sina tankar kan bara kännas för mycket.

För det där problemet med att inte våga prata, det kan vara en vanlig blygsel som går över, MEN kan också vara en del av en problematik som kan sitta kvar hela livet. Tro mig, jag vet!

På vägen hem samtalade jag och min dotter kring mötet med läraren. Min dotter vet min historia, hur mycket jag kämpade med att våga prata som liten. Och jag ser på henne att hon vill klara det, hon vill vara duktigare och bättre än sin mamma.

-Men jag vågar inte räcka upp handen…

-Varför då?

-Jag är rädd att de skrattar åt mig.

-Skrattar de åt andra som räcker upp handen?

-Nej.

-Varför skulle de då skratta åt dig?

-Jag vet inte, det bara känns så.

Vi beslutade att hon skulle pröva någon gång veckan därefter, för att testa hur det kändes. För att se om någon verkligen skrattade. Måndagen veckan därefter kom hon hem helt lyrisk. Man kunde riktigt se hur ungen strålade.

-Mamma jag räckte upp handen kanske 11 gånger idag!

Det var ingen som skrattade, ingen som la märke till det överhuvudet taget faktiskt förutom hon själv. Jag vet att detta bara var en bra dag. Att problemet trots elva gångers handuppräckning inte är över. Utan att det är någon vi behöver prata om, jobba med, varje dag. För egentligen handlar det inte om att räcka upp handen. Det handlar om tankarna, känslorna inom henne som hindrar henne från att göra massor av saker, att räcka upp handen är bara en av dem.

Duger jag?

-Mamma, kan inte jag få låtsas vara sjuk i morgon?

-Varför då?

-Men jag är så stressad! Vi har prov varje dag. När ska man få vila? Jag orkar inte!

Hon är 9 år, och det är inte första gången hon uttalar stress. Hon blir stressad av alla prov och tester i skolan, hon blir stressad av läxorna efter skolan. Hon blir stressad av att leka med kompisar, hon blir stressad av att hon vill orka/hinna med sin dansträning. Hur ska man kunna göra allting samtidigt frågade hon mig. Jag hade inget svar.

Vi försöker att inte kräva någonting av henne, vi påminner henne om att hon inte måste ha alla rätt, att hon inte behöver vara duktig, att inget går under för att hon misslyckas. Men det spelar ingen roll vad vi säger, för inuti henne vet jag att det gör det ändå.

Hon vill göra som alla andra, leka med kompisar efter skolan. Men vi vet egentligen båda två att hon inte orkar. På Lördagarna ligger hon i soffan i timmar. Det kan gå en hel dag utan att hon tar sig ur pyjamasen och hon behöver det. Den där vilan, den där återhämtningen. Men jag undrar om man verkligen ska behöva ligga en hel dag och vila upp sig när man är nio år?

Det är inte bara det att hon vill prestera bra i skolan, jag vet att det som tar på henne mest är det som alla andra tar för givet. Sånt där som alla andra bara kan av sig själv. Hon försöker förstå alla de där koderna som man inte uttalar, läsa mellan osynliga rader, förstå lekar utan innehåll och instruktionsbok. Jag vet att hon bara försöker passa in, vara som alla andra, förstå vad som förväntas av henne… och det tar på krafterna.

Jag skulle egentligen bara vilja berätta för henne att hur mycket hon än försöker kommer hon aldrig att passa in i den där mallen. Att hon aldrig kommer trivas med att vara i samma form som alla andra. Jag skulle vilja få henne att växa för den hon är, istället för att ta på sig vingliga klackskor för att försöka nå upp till de andra. Hon kommer att falla…..och jag kommer att se på.

Jag skulle önska att hon insåg nu när hon var 9 istället för 39 att man inte ska behöva anstränga sig så mycket för att försöka förstå. Att hon är helt ok ändå. Men vad hjälper det att säga till någon att vara sig själv, när allt de vill är att vara som alla andra?

När jag väntade min dotter mådde jag jätte dåligt. Jag vet inte om man kan kalla det en depression, men jag grät dagligen, hade väldigt hög ångest och hade tankar på att dö. På mitt redan dåliga mående drabbades jag av en extra stor oro  för hur mitt mående påverkade henne. Vad har en kropp i ett ständigt spänningstillstånd för inverkan på henne? Hon låg ju liksom mitt i allt det där onda som for runt inom mig.

Det är fem gånger så vanligt att barn till föräldrar med ångest, utvecklar ångest, läste jag i en artikel. Det var inte så tröstande. Kanske är det ingen tillfällighet att min dotter har mer oro och katastroftankar än min son, tänkte jag och fortsatte lägga skulden på mig själv. Men för att inte stå kvar och stampa i den där pölen av skuld som tillslut hade kunnat dränka mig valde jag att skriva ”Annas oroliga mamma”. Jag var så rädd att min dotter omedvetet skulle ta efter mitt beteende så min tanke var att jag kanske i alla fall minskade den risken om vi pratade öppet om det. Jag ville visa barnen att det gick att arbeta med sin rädsla, och att jag skulle göra allt i min makt för att bli bättre. Jag ville också vara öppen med min ångest både inför dem och omgivningen, så att jag inte skulle kunna fortsätta att vara så kontrollerande. Jag ville att de skulle vara medvetena om varför jag begränsade vissa aktiviteter och inte klarade av dem. Jag var plågsamt medveten om att om jag begränsade och kontrollerade mina barn så minskade jag deras utrymme att växa och få erfarenheter. Jag kanske skulle ge dem en rädsla de inte bar från början.

Som ångestburen förälder är det också lätt att man blir trött och avvisande mot sina barn, jag valde därför att vara ärlig de dagar när jag mådde som sämst. Jag berättade att jag mådde dåligt, att jag kände mig extra orolig och därför kanske inte orkade med vissa konflikter eller aktivteter.

Det är också vanligt att man blir irriterad när man ser ångestreaktioner hos sitt barn, omedvetet så klart, och ofta kan det ju vara för att man inte vill se att barnen också bär på de där tankarna eller känslorna. Men om barnen inte får utrymme att utforska sin oro är risken större för att i ett senare skede utvecklas till ångest då barnet inte lärt sig reglera sin känslor eller hitta strategier för att kunna hantera dem. Därför är det viktigt att barnet också får utlopp att prata om det. Barnet har rätt till sina känslor även om vi föräldrar ”inte vill veta av dem”.

Ofta faller det oss naturligt att lugna och trösta barnet när det är oroligt, vilket inte alltid är det bästa. Ibland insåg jag att jag dragits med i min dotters ångest och att det där lugnande orden också mycket var för att trösta och skydda mig själv.  När min dotter tex gick i simskola första gången satt jag livrädd vid bassängkanten. Jag var på helspänn och trodde att hon skulle drunkna trots att det fanns två simlärare i vattnet. Hon såg livrädd ut där hon simmade och både jag och dottern var lättade och gråtfärdiga efter simlektionerna. Idag vet jag inte om rädslan var min eller hennes, men det slutade i alla fall med att vi bar på den båda två. Jag hade egentligen behövt vara vuxen, visa henne att det inte var farligt, men istället gjorde jag tvärtom.

Idag tränar jag på att öka barnens självständighet, det är nog lika svårt för mig som det är för dem. Jag har jobbat mycket med min egen rädsla. Vi försöker också att prata lika ofta om mod som vi pratar om rädslor. Varje liten bit av mod försöker jag lyfta upp och stärka, för att visa att vi inte består av en enda känsla eller en handling. Men ofta hamnar vårt fokus på den känslan som är starkast och som fyller oss mest, därför är det extra viktigt att hjälpa barnet att få bort den känslan eller handlingen från strålkastarljuset och visa dem allt det där andra.

Att vara rädd tar inte bara mycket kraft utan innebär också att du går miste om en massa roliga upplevelser. Det är alltid svårt att hjälpa barn som mår dåligt, men kan vara extra svårt om du mår dåligt själv. Här är några tips på vägen:

• Prata om det– låt barnet få berätta om sin känslor och tankar. Du ska självklart vara öppen med dina med, men se upp så att du inte låter dem ta överhanden så att dina känslor blir en extra oro och belastning hos ditt barn.
• Lär dem fakta– genom att enkelt berätta hur ångest och oro fungerar lär sig barnen att det inte är farligt. Anpassa fakta nivån efter barnets ålder. Det är viktigt att lära sig att känslor bara är känslor och inget som är farligt, även om det ibland känns så.
• Stärk barnet- se barnet i de situationer den visar mod. Det kan vara små små saker. Kan ha svarat en vuxen på tilltal, tittat någon i ögonen, sagt i från eller pratat högt inför klassen. Se alla små saker, stärk och belöna!
• Ge barnet ansvar- barnet måste utvecklas varken du eller barnet är redo, börja i små doser där ni både kan känna er bekväma, och stärk barnet när den klarar av det. När min dotter skulle gå själv hem första gången fick hon göra det tillsammans med en kompis. Det tyckte vi båda var en bra lösning.
• Låt barnet medverka i ”behandlingsplanen”- bestäm inte regler eller gränser själv utan sätt upp ett mål tillsammans. Min dotter tycker det är roligt nu för tiden att fundera ut lösningar själv och kan komma på många bra idéer hur vi ska underlätta situationen. Ofta har de mycket tankar själva så låt barnen vara med!
• Tvinga inte barnet att förklara vissa beteenden eller känslor- Som vuxen vet de hur svårt det kan varat förklara hur du mår och varför. Barn har ofta svårare att kunna förstå sig själva och sina känslor. Ibland känner de obehag för saker utan att veta varför. Lita på barnets känslor utan at ifrågasätta dem.
• Låt inte barnets rädsla styra dig- försök att få distans och vara vuxen i situationen. Du är inget stöd för ditt barn om du själv är rädd och ångestfylld.
• Gör det tillsammans- När min dotter skulle lära sig att dyka kom vi överens om att han skulle lära mig efter att hon klarat det. Det fick henne mer motiverad än någonsin (till mitt stora förtret).
• Självuppfyllande profetia– jag fick ofta höra att jag var blyg när jag var barn, så tillslut började jag se mig själv som blyg och insåg först i vuxen ålder att det inte var sant. Om du behandlar ditt barn som om hon/han är rädd/jobbig/dum kommer du att ge barnet en falsk föreställning som tillslut kanske blir sann.

Jag är så stressad kvider dottern på 9 år och håller sig för magen. – Stressad, du? svarar jag och tittar på henne. Vad har en nioåring egentligen att vara stressad över? -Ja, det är läxor, så är det dans, och så vill jag leka med kompisar och hinna se på tv:n. Jag är jätte stressad, snyftar hon fram.

Själv tänker jag att det inte alls handlar om stress, utan brist på rutiner och kontroll som gör att hon känner sig stressad.

-Hur ska vi kunna lösa situationen då så att du slipper att må så här?

-Jag vet inte, svara hon.

Efter stunds betänketid kommer hon tillbaka. -Om jag gör all min läxa på Måndagar och ni rättar den med en gång, och sedan läser jag lite varje dag. Då blir det nog bra.

-Absolut, så kan vi göra, det blir bra, säger jag.

Den enda skillnaden i hennes förslag mot vad vi redan gör idag är att hon vill ha matteläxan rättad med en gång. Hon brukar göra den så fort hon får den, men vi brukar rätta den först dagen innan den ska in. Det viktigaste för oss vuxna är att det blir gjort, och inte exakt när det blir gjort. Att en sån liten liten grej, kan få henne att känna sig stressas och orolig, en situation som vi vuxna kanske inte reflekterar över för att vi känner att vi har kontroll, men vi glömmer bort att barnet inte har det.