En skola för alla? 5 kommentarer
En skola för alla?
Nu när man har barn i skolåldern så blir man själv smärtsamt påmind om sina egna skolår. Framför allt av den där känslan av att känna sig dum, och annorlunda, utan att någon för den sakens skull sa det till mig. Nu som vuxen vet jag att det aldrig handlade om min intelligens utan snarare om koncentrationssvårigheter, men hur förklarar man det för ett barn? Och även om man kan klä det i ord, så känns det inte så, i hjärtat.
Vissa dagar blir jag extra påmind. Så som när sonen kommer hem med tankar om att han inte är lika bra som ”de” andra:
-Mamma jag är inte särskilt smart.
-Vad menar du?
-När vi har matte så kan jag inte tänka på matte. Jag tänker hela tiden på massa annat.
-Ja men så är det säkert för dina kompisar också. Man ser ju inte vad en annan människa tänker. De tänker säkert också på mer saker än bara matten.
-Men dom sitter och tittar i sina böcker och skriver hela tiden. Jag kan inte göra det.
När barn i min sons klass kan läsa flytande och min son varken kan bak- eller fram på alfabetet, vad väcker det för tankar hos honom då? Det spelar ingen roll vad jag eller någon annan säger till honom, jag vet det, för känslan, att han inte är lika bra som de andra, den sitter där. Varken han vill eller inte.
Vuxna jämför sig. Barn jämför sig. Och i skolan blir det många gånger tydligare än i vuxenlivet att man inte är lika bra. Du ser det på betyget, på proven, på hur många kompisar personen har eller på hur bra den kan läsa.
När man redan som barn ser andras färdigheter, men missar sina egna, så funderar jag på om det inte är sådant vi istället ska lära barn i skolan. Att vi alla är bra på något. Att vi alla är olika. Att det inte handlar om betyg, eller om att kunna stå och prata högt inför sin klass. Utan istället om det du har inom dig, om hur du är som person. En skola skall inte endast vara till för dem som är bäst, den ska vara för alla.
-Jag är inget geni direkt, säger min son en dag efter skolan.
-Vad säger du, frågar jag.
-De andra kan läsa och räkna, och jag kan ingenting, svarar han med en djup suck.
-Men vet du vad? Vi är alla bra på olika saker, du kanske inte är bäst på att läsa och räkna, men du kan mycket annat. Till exempel så är du ett socialt geni.
-Vad är det, frågar han nyfiket och tittar på mig med stora ögon.
-Det är en person som kan prata och umgås med människor, som lätt får nya kompisar och alltid blir omtyckt. Och sån är du. Du kan föra dig överallt och passar alltid in. Du är orädd och pratglad och det är till exempel inte jag. Och vet du vad? Att kunna föra sig socialt är viktigare än all matte i världen, oavsett vad skolan säger.
-Du har rätt mamma. Jag kan hitta nya kompisar överallt, tex i affären.
-Precis.
Jag blir varm i magen, och inbillar mig att han blir det också. Han lämnar rummet, men jag kan fortfarande höra hur han pratar för sig själv. – Jag är ett socialt geni, och det är viktigt!
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar