Månadsarkiv: oktober 2016


Att skapa problem som inte finns

Att skapa problem som inte finnsMin dotter är inne i en väldigt bra period nu. Hon kommer hem och kvittrar var och varannan dag efter skolan. Berättar om saker som hänt, alla hennes rätt på proven osv. Jag vet att jag borde njuta nu, hänga med, leva på hennes lycka. Men istället blir det tvärtom. Jag analyserar hennes historier, försöker hitta hålen i dem. Ser det negativa, som i framtiden, kanske kommer att göra henne ledsen. Jag ler med henne men blir bekymrad, förväntar mig en katastrof, att hon ska komma hem med sorg i ögonen, eller misstänker att det är ett spel för galleriet.

Dottern har en massa kompisar i skolan, men bara pojkar. Och jag kan känna igen mig i, och förstår anledningen till det, ändå gör det mig bekymrad. Pojkar är oftast lättare. Har enklare lekar, säger vad de tycker rakt ut. Det är inte samma intriger och skitsnack. Inga viskningar bakom ryggen eller låtsasleenden. Allt det där flickor många gånger är experter på. Hon har själv valt att ta avstånd, jag förstår och beundrar henne för det.

Under en period när hon försökte umgås med dem, försökte passa in, så gjorde det henne olycklig. Jag såg det, kände det i min maggrop. Egentligen borde jag vara glad, nöjd över att hon hittat sin väg tidigare, att hon står på sig. Jag har själv haft fler pojkar än flickor som bästa vänner under min uppväxt. Jag trivdes bättre i deras sällskap, samtidigt som jag alltid saknat en tjejbästis. Jag fantiserar om två flickor. Dom flätar varandras hår, tar sällskap till skolan, snackar om killar och blir varandras trygghet under många år framöver. Jag önskar henne så den bilden. Vill ge henne den i present. Men sen inser jag att jag skapar problem som inte finns. För det är inte hennes önskan, hennes dröm, utan snarare min.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Vad nu? 3 kommentarer

Nämen, vad nu? Ingen gästbloggare? Nope, nu är gästbloggsbidragen slut. Så fort jag får in nya gästbloggare kommer de givetvis fortsättningsvis också publiceras på Söndagar, men kanske inte varje Söndag hädanefter. (Så är du intresserad av att gästblogga är det bara att maila mig på jessica@nestorforlag.se)

Detsamma gäller månadens artikelserie. Den kommer att publiceras de månader jag hinner få ihop det, och inte varje månad. Så i November är till exempel en månad som vi kommer att stå utan. Sorry! Men inte ska vi deppa ihop för det!

Skriv din bok
En positiv nyhet är i allafall att e-kursen ”skriv din bok” nu är publicerad och köpbar. Den hittar du här. Det har varit ett himla knåpande och få det att fungera, men datahacker som jag är löste jag det med [wp-svg-icons icon=”cool” wrap=”i”] Det är den första e-kursen av förhoppningsvis många.

Nästa projekt är *trumvirvlar* uppsatsen….igen. Nu har jag tagit mig i kragen, ryckt upp mig, och återigen bestämt mig för att slutföra det. Jag har räknat ut om jag går igenom 10 sidor i veckan så skall jag vara klar om 8 veckor. Det låter väl inte omöjligt? Det som ska göras är att kolla igenom det språkliga, samt att få till en högre grad av bearbetning och struktur enligt min handledare så det borde jag väl klara av?!? Annars är den i stort sett färdig.

Nu gäller det att ha tungan rätt i mun (vilket jag uppenbarligen inte lyckats med här).

Nu vet jag att jag ofta och vanligtvis sätter lite för höga mål och krav på mig själv, så om några av er grymma läsare anser att 10 sidor i veckan är på tok för mycket (eller för lite) så säg gärna till. Så kan jag åtminstone försöka att lyssna. ( Fast om jag känner mig själv rätt kommer jag förmodligen göra mer än 10 sidor i veckan vilket kanske leder till att jag tröttnar eller att resultatet inte blir tillräckligt bra).

Så kritik, beröm eller skäll tas tacksamt emot så ska jag försöka att bättra min plan.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Höstlista #1

Höstmys framför brasan!

1. Vad är det bästa med hösten? –Alla fina färger
2. Vad kommer du äta i höst? –Grytor tror jag. Massa grönsaker, grädde och vatten. Enkelt och gott.

3. Vad kommer du dricka i höst? –Te, dricker alltid te. Minst två koppar om dagen.

4. Vad kommer bli ditt mest använda plagg i höst? -Åh vad svårt, vet inte. Har ingen favorit, men förmodligen min halsduk. Den kommer nog vara på både inom- och utomhus.

5. Vad gör du om dagarna egentligen? –Egentligen? Jobbar väl mest. Sitter i samtal, skriver daganteckningar och utredningar. Hemma blir det inte så mycket tid. Kramar barn, hundar och min man.

6. Vad kommer du lyssna på? – Jag tycker om tystnad så jag lyssnar sällan på något. Men olika podcast är väl det som oftast kommer ur mina hörlurar.

7. Vad tittar du på? -Förutom min dator? Ja det är alltid min man som väljer film så jag har inte mycket att säga till om. Jag ser sällan på tv men om jag får välja ska det vara något lättsmält och förutsägbart. En dramafilm som inte väcker för mycket känslor är väl det bästa.

8. Vad har du för höstplaner? -Inga, planerar en lugn höst. Komma igång med träningen igen. Kanske orka ta tag i min uppsats. Annars längtar jag bara efter lugna hemmakvällar med familjen.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


En skola för alla? 5 kommentarer

En skola för alla?

En skola för alla?

Nu när man har barn i skolåldern så blir man själv smärtsamt påmind om sina egna skolår. Framför allt av den där känslan av att känna sig dum, och annorlunda, utan att någon för den sakens skull sa det till mig. Nu som vuxen vet jag att det aldrig handlade om min intelligens utan snarare om koncentrationssvårigheter, men hur förklarar man det för ett barn? Och även om man kan klä det i ord, så känns det inte så, i hjärtat.

Vissa dagar blir jag extra påmind. Så som när sonen kommer hem med tankar om att han inte är lika bra som ”de” andra:

-Mamma jag är inte särskilt smart.

-Vad menar du?

-När vi har matte så kan jag inte tänka på matte. Jag tänker hela tiden på massa annat.

-Ja men så är det säkert för dina kompisar också. Man ser ju inte vad en annan människa tänker. De tänker säkert också på mer saker än bara matten.

-Men dom sitter och tittar i sina böcker och skriver hela tiden. Jag kan inte göra det.

När barn i min sons klass kan läsa flytande och min son varken kan bak- eller fram på alfabetet, vad väcker det för tankar hos honom då? Det spelar ingen roll vad jag eller någon annan säger till honom, jag vet det, för känslan, att han inte är lika bra som de andra, den sitter där. Varken han vill eller inte.

Vuxna jämför sig. Barn jämför sig. Och i skolan blir det många gånger tydligare än i vuxenlivet att man inte är lika bra. Du ser det på betyget, på proven, på hur många kompisar personen har eller på hur bra den kan läsa.

När man redan som barn ser andras färdigheter, men missar sina egna, så funderar jag på om det inte är sådant vi istället ska lära barn i skolan. Att vi alla är bra på något. Att vi alla är olika. Att det inte handlar om betyg, eller om att kunna stå och prata högt inför sin klass. Utan istället om det du har inom dig, om hur du är som person. En skola skall inte endast vara till för dem som är bäst, den ska vara för alla.

-Jag är inget geni direkt, säger min son en dag efter skolan.

-Vad säger du, frågar jag.

-De andra kan läsa och räkna, och jag kan ingenting, svarar han med en djup suck.

-Men vet du vad? Vi är alla bra på olika saker, du kanske inte är bäst på att läsa och räkna, men du kan mycket annat. Till exempel så är du ett socialt geni.

-Vad är det, frågar han nyfiket och tittar på mig med stora ögon.

-Det är en person som kan prata och umgås med människor, som lätt får nya kompisar och alltid blir omtyckt. Och sån är du. Du kan föra dig överallt och passar alltid in. Du är orädd och pratglad och det är till exempel inte jag. Och vet du vad? Att kunna föra sig socialt är viktigare än all matte i världen, oavsett vad skolan säger.

-Du har rätt mamma. Jag kan hitta nya kompisar överallt, tex i affären.

-Precis.

Jag blir varm i magen, och inbillar mig att han blir det också. Han lämnar rummet, men jag kan fortfarande höra hur han pratar för sig själv. – Jag är ett socialt geni, och det är viktigt!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Jag kan flyga, jag är inte rädd

Igår föreläste jag för första gången på ett halvår, Yey [wp-svg-icons icon=”thumbs-up” wrap=”i”] Och i Söndags sprang jag 5 km för första gången på lika länge, dubbel yey [wp-svg-icons icon=”thumbs-up” wrap=”i”] [wp-svg-icons icon=”thumbs-up” wrap=”i”]

Det känns så stort med tanke på att jag inte kunnat utföra något av det på ett bra tag, trodde inte innan att jag skulle klara något av det. Det sköna var att jag gick in med noll krav vid båda tillfällena. Svimmar jag eller får en panikattack under föreläsningen så är jag i allafall på ett bra ställe tänkte jag (var på jobbet) och deltagarna hade säkert lärt sig en hel del av det med [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”]

Och när det gäller löpningen hade jag på riktigt tänkt att jag åtminstone skulle gå varannan kilometer men varför göra det när det för första gången i livet känns som man flyger fram? [wp-svg-icons icon=”airplane” wrap=”i”]

Jag är så glad att jag utfört dem båda, det betyder verkligen tillfriskning för mig! Jag kände mig förvånansvärt lugn över föreläsningen, hade byggt en helt ny föreläsning om missbruk och ångestsyndrom som jag höll för Kriminalvårdens lekmannaövervakare. Men jag har varken haft tid att förbereda mig eller göra den helt klar. Jag fick ett mail från min arbetskamrat på Fredagen där hon undrade om jag kände mig redo inför föreläsningen på Måndagen. Ja hann i en sekund tänka, ”redo för vad?” Sen slog det mig, som en blixt från klar himmel [wp-svg-icons icon=”lightning” wrap=”i”]….föreläsningen. Om jag är redo? Hell yey [wp-svg-icons icon=”cool” wrap=”i”] Jag bestämde mig för att testa mina vingar, utan krav, utan ångest…och dom höll. Det blev en fin flygtur som jag hoppas kunna njuta av ett tag till [wp-svg-icons icon=”accessibility” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Företagsamhet och ADHD

Månadens artikelserieNu har ni fått träffa Emilia och Therese som berättat sina historier om företagande, och detta är som sagt bara två av flera drivna människor med ADHD-diagnos. Det jag vill påvisa med denna artikelserie är inte att det på något vis är ”kört” för att man har en ADHD-diagnos. Jag vet inte med er, men många jag möter förminskar sig själv och tror att ett arbetsliv är omöjligt, och jag vill påvisa att det är inte är sant.

Isåfall beror det på ditt mående, och inte din diagnos. Mår du inte bra av olika omständigheter så är det absolut svårare att jobba, annars tror jag att många helt enkelt bara hamnat på fel plats. Jag har själv haft flera arbeten där jag känt mig värdelös och mått dåligt. Som tur är stannade jag inte där och behöll den känslan, utan gick vidare och hittade saker som passade mig bättre.

Det finns studier som menar att arbetsnarkomaner oftare lider av ADHD, ocd, ångest och depression. Jag kan förstå den kopplingen då jag själv också tycker det är lätt att ta till arbete vid för mycket ångest. Det kan även vara ett sätt att få utlopp för energi. Studien menade att personer som var arbetsnarkomaner visade högre resultat inom alla psykiska symtom jämfört med dem som inte jobbade för mycket.

Johan Wiklund är också en person som studerat entreprenörskap och ADHD (Entrepreneurship and psychological dosorders). En studie som jag själv för övrigt medverkade i. Något han nämner i sin rapport är att entreprenörskap favoriseras av många med ADHD för att de kan följa sin egen energinivå, jobba som mest när man är på topp, och mindre när man känner att energin tryter. Och visst det är något som är positivt för vem som helst men som jag sa i intervjun så känner jag i många av mina anställningar att jag inte får ut min fulla kapacitet, jag kan och vill mer (därav företag vid sidan om). Mina anställningar har ofta bromsat mig.

Hans studie nämner att personer med ADHD oftast är väldigt kreativa, att vår förmåga till att hyperfokusera, vårt risktagande och vårt spänningssökande kan vara fördelar när det kommer till att ha eget företag. Och något som var roligt med att läsa studien var att alla (14 personer) nämnde fördelarna med att följa vår energinivå samt att vi alla startade våra firmor i impuls, till stor del för att vi var uttråkade i våra jobb och fann något vi brann för.

Även psykologen Helena Kubicek Boye skriver i et blogginlägg att det som entreprenör finns det många egenskaper som går hand i hand med de drag som kännetecknar ADHD. Ens starka sida kanske inte är att förvalta, kontrollera och stämma av rutinarbete. Men man är duktig på att starta upp, få ideér och inspirera andra. Energin är ofta stark och man kan fokusera sig väldigt bra (innan man blir uttråkad).

Hon menar att det finns flera case som visar att många av de främsta entrprenörerna har ADHD, ofta även dyslexi som ibland går hand i hand. Man har ett annorlunda kreativt sätt att tänka och ta sig fram i tillvaron vilket föder nya innovativa lösningar.

Så sträck på dig själv! Du har inget att skämmas för, däremot mycket att vara stolt över [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar 


Gästbloggaren -Efter utmattningen

GästbloggarenFör lite mer än ett år sedan arbetade Isabel som är en 38-årig 4-barnsmamma heltid som sjuksköterska inom palliativ hemsjukvård och tränade kampsport 5 ggr/v. Hon beskriver som många andra att allt hon gjorde, gjorde hon helhjärtat och att det gick i 180. I dag är hon sjukskriven på heltid för utmattningssyndrom.
Som person beskriver hon att hon alltid ställt höga krav på sig själv. Hon har varit väldigt omtänksam, prioriterat och tänkt mer på andra än på sig själv, haft svårt att säga nej och att be om hjälp. Hon uppger att hon haft en väldigt dålig självbild, att hon inte värdesatt sig själv eller haft någon självrespekt. Hon har känt sig otillräcklig och sämre än andra och därför haft svårt för att ta plats. Idag vill hon dela med sig av sina erfarenheter av utmattningssyndrom och jag är säker att det finns ett och annat ni kommer att känna igen er i. Det gör i alla fall jag, och jag inser också när jag läser Isabels text att jag har en stor del i min tillfriskningsprocess kvar. Isabels blogg hittar du här.



Vad ledde fram till min utmattning?

Balansen mellan kraven och mina resurser gick inte ihop. Jag jobbade heltid, hade gått igenom en skilsmässa, mådde psykiskt och fysiskt dåligt. Tog hand om barnen, läste läxor, tränade, handlade, lagade mat, städade, tvätta, diskade, tog hand om hus, bil och hem.
Min kropp signalerade att det var dags att slå ner på tempot. Jag fick högt blodtryck, dålig koncentration, dåligt minne, tappade enkla ord och hade svårt att tänka klart.
Var alltid rosig om kinderna, var så stressad och uppvarvad men gjorde inget åt saken. Jag sov över natten och var redo att ta mig an nästa dag och så rullade det på. Jag hade inte förmågan att lyssna på min kropp. Huvudet sa en sak och kroppen en annan. Jag lyssnade på huvudet. Bit ihop och kör på.

Hur såg det ut när jag var som mest akut sjuk?

Jag insjuknade i augusti 2015 i migrän. Veckorna gick och migränen släppte inte, jag hade en konstant fruktansvärd huvudvärk och synförändringar. Jag var ljud-, ljus- och luktkänslig, blundade för att slippa ta in vanligt ljus inomhus, kunde inte läsa, bokstäverna flöt ihop.
Jag kunde inte ta in någonting, hade jättedåligt minne, kunde inte återberätta vad barnen just sagt. Orkade inte prata i onödan, ville bara vara tyst och ha det tyst omkring mig. Alla intryck tog kraft och energi av mig.
Jag hade inga fysiska krafter kvar, ville bara sova. Vilket jag gjorde, vecka efter vecka vilade jag och lät huvudet och ögonen styra mig i min aktivitetsnivå, som var att äta, sova, vila.

Efter 3 månader klingade den konstanta huvudvärken och synförändringarna av. Jag kunde då läsa text igen men inte ta in innehållet. Hur sakta och tydligt jag än formulerade orden för mig själv, så kunde jag inte återberätta det jag just läst.

Jag hade en handfull energi och när den var slut så var den slut, det räckte inte att gå undan och vila en timme. Jag fick lägga mig för natten och sova till dagen därpå och fick då ofta mer huvudvärk än dagen innan.

Vändpunkten/Lärdomar?


I takt med att huvudvärken började klinga av började jag gå på Stressmottagningens rehabiliteringsprogram. Under 8 veckor gick jag i gruppterapi och därefter 8 veckor i fysioterapi. De behandlade helheten, tog hand om både kropp och själ.

  • Jag lärde mig att lyssna inåt.

Genom att lyssna inåt lärde jag mig vad som är viktigt för mig, vad jag värdesätter och prioriterar på olika plan i livet, familj, jobb, hälsa, sociala relationer. Jag skrev ner hur mina prioriteringar hade sett ut hittills, planerade om och frigjorde mer tid åt det som var viktigt för mig. Jag vill vara närvarande, ta väl hand om min familj, mina vänner, träna jobba och må bra.

  • Jag lärde mig att lyssna på min kropps signaler.

Med hjälp av olika mindfulness-övningar lärde jag mig att uppfatta, känna av och lyssna på min kropps signaler. För mig var den största vinningen med övningarna att jag blev närvarande i nuet. Jag märkte att jag tog in det barnen sa på ett helt annat sätt, det blev lugnare i huvudet, tankarna for inte längre hit och dit. Jag lyssnade bättre och ställde relevanta frågor. Det kändes som att alla minna sinnen blev intonade, som när man ställer in skärpan på tv:n.

  • Ta det lugnt och vila, tillåta mig själv att sitta stilla.

Jag kom fram till vad som låg bakom min oförmåga att sitta still. Tidigare ville jag hela tiden känna att jag uträttade något, annars dög jag inte. Jag ”skulle bara” ta hand om disken, tvätten, plocka, fixa, städa, innan jag tillät mig själv att sitta still, men jag kom aldrig dit. Att vila är någonting jag måste göra i dagsläget för att må bra. Jag har ”randiga dagar”, varvar vila efter en ”aktivitet”. Diska eller ta ut en tvätt följs av en kopp te i soffan. Vila för mig nu kan var att sitta i lugn och ro i tystnad iaktta naturen, lyssna på en ljudbok eller musik, se en film, meditera, få massage, gå på restorativ yoga.

  • Jag lärde mig att prioritera och göra en sak i taget.

Jag förstod att jag inte behövde göra allt samtidigt. Att det alltid skulle komma nya saker som skulle göras, sysslorna skulle aldrig ta slut. Jag lärde mig att be om hjälp, det var inte ett tecken på svaghet, utan snarare ett tecken på mod och acceptans. Tidigare hade jag alltid haft många bollar i luften, haft svårt att säga nej, skulle vara duktig och klara av allt själv.

Livet idag- skillnad före/efter?

Eftersom jag inte är helt frisk än så styr min kropps signaler min aktivitetsnivå.

Jag lever efter mina inre värderingar.
Jag har tagit reda på vad jag vill med mitt liv, lärt känna mig själv. Jag vet vad jag tycker om att göra och vad som ger och tar min energi. Tidigare hade jag höga krav på mig själv, skulle klara allt. Tänkte mer på andras välmående än mitt eget.

Idag känner jag efter och lyssnar på min kropps signaler.
Innan hade jag inte förmågan att stanna upp och känna efter, huvudet sa en sak och kroppen en annan. Det fanns ingen koppling där emellan. Jag bara körde på.

Jag kan ta det lugnt, tillåta mig själv att sitta stilla.
Tidigare hade jag väldigt sällan ro i kroppen att bara sitta ner. Behövde vara ”duktig”, det fanns alltid något jag kunde göra, diska, tvätta, dammsuga, plocka, handla, fixa.

Jag kan prioritera och göra en sak i taget.
Tidigare hade jag många bollar i luften, kunde inte säga nej.

På det stora hela så är mitt liv lugnare och mer harmoniskt idag.
Jag gör någon mindfulness-övning varje dag, jag går på yoga ett par gånger i veckan, umgås med min familj och vänner i den mån jag orkar med.

Jag har lärt mig att jag mår så mycket bättre i kropp och själ när jag lyssnar inåt och tar det lugnt. Men den inre harmonin är en färskvara som kräver daglig träning för att upprätthålla.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Crazy days

Bjuder på bilder från en fotoshoot jag och sonen hade i veckan!

En helt galen vecka om jag får säga det själv. Mån-Tors har jag varit på utbildning i Göteborg. Jag har varit hemma närmare 19 på kvällarna. Med ett fullmatat huvud och utmattad kropp. Jag har varken hunnit träna eller äta normalt och rutinerna har brustit rejält.

Förutom mycket på jobbet har jag ju varit utan dator ett tag. Som grädde på moset stängdes min hemsida ner under tre dygn då de menade att jag fått ett virus. Själv misstänker jag att det var mitt eget fel då jag satt och försökte ladda upp ett program och körde in massa ogiltiga filer i wordpress. Tänkte som vanligt att ”det kan väl inte vara så noga”. Suck. Gissa om jag lärt mig en läxa! Jag har suttit på kvällarna och försökt att koda och greja med saker jag inte hade en aning om flera dagar i rad för att få det ordnat. Heja mig!? Förutom lite för mycket att göra på jobbet har det även känts övermäktigt privat det senaste. Jag mår nästan dåligt så fort telefonen ringer eller piper till. Många runt mig behöver hjälp med olika saker, eller prata av sig och vanligtvis är jag den sista personen som säger nej. Jag är en hjälpare, jag älskar att stötta och rådgiva människor men ibland blir det bara för mycket.  I torsdags fick ett sms från ytterligare en person som behövde hjälp. En person som jag knappt pratar med en gång om året och nu behövde skjuts. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag började nästan leta efter en doldkamera någonstans. Det kändes som om högre makter testades min förmåga att säga nej och ta det lugnt. Men jag är imponerad över mitt eget lugn och över hur jag hanterat situationen, Jag har prioriterat de människor som betyder mest för mig och sagt nej till de andra och det är inte alltid lätt. Jag hoppas därför att den som testat mig ger mig väl godkänt [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”]Det viktiga för mig i sånna här stunder är verkligen att ge mig själv egen tid. Det blir som att ge tillbaka till sig själv, den tid man givit till andra. Livsviktig om du frågar mig!För ibland blir mitt huvud så fullt av andra människors problem så att de nästan förvandlas till mina egna och då gäller det att jag stannar upp och säger i från. Jag förstår att människor kommer och pratar med mig och jag önskar mig heller inget annat. Men ibland måste jag skapa distans för att rädda mitt eget skinn. Putta bort andra för att orka med mig själv.Helgen blir inte lika lugn som jag önskar. Sonen har innebandyturnering, så hela dagen kommer väl att ägnas åt det. Men i morgon ser jag fram emot att stänga in mig själv. Att dra täcket över huvudet och knappt gå ur sängen.Jag planerar att stänga av min telefon. Jourtiden är slut. Nu är det dags att ta hand om mig själv!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Lilla kontoret 3 kommentarer

Lilla kontoret

Lilla kontoret

Min dator har varit på lagning flera gånger under vår korta tid tillsammans, det har både gjort mig arg och frustrerad. Idag är jag ytterst glad och tacksam att jag köpte mig en iPad som har kunnat fungera som backup under tiden datorn har varit borta. Allt fungerar ju givetvis inte samma utan blir mer komplicerat än från en dator, men utan ipaden hade jag inte kunnat jobba över huvudtaget.Det är som ett litet extra kontor man kan dra fram ur fickan. Ibland är ipaden lättare att bära med sig än datorn, så som när man ska sitta och jobba på tåget eller överhuvudtaget när man ska resa bort. Som företagare behöver man ju hålla i sina pengar men för mig är tekniken verkligen viktigt så jag är glad att jag lade lite extra pengar på det. Funkar det inte så står jag utan jobb. Jag måste kunna skriva ut fakturor och fortsätta jobba med kurser, blogg och böcker fast att datorn är väck.Cloud funktionerna som finns idag är ju egentligen fantastiska. Att man inte behöver vara rädd att förlora något. Jag har både telefonen, ipaden och datorn kopplade till samma konto så att jag lätt kan hitta både fakturor och föreläsningar. Det underlättar i vardagen!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Frågor & svar #1

frågor & svar

frågor & svar

Jag får ofta mail från läsare med diverse frågor. Ofta försöker jag svara på dem alla, men en del svar kanske blir kortare än vad jag önskar i brist på tid. Många har också liknande frågor och därför tänkte jag passa på att svara er här. De senaste frågorna i min mailkorg är:

Hur får jag hjälp?

Detta är nästan den vanligaste frågan och jag önskar att jag hade ett bra svar på den. Men det har jag inte…. Som alla vet är det inte helt lätt att få hjälp idag. Beroende på hur gammal du är och vad för slags hjälp du vill ha så är det vårdcentralen du ska vända dig till först. Vill man ha samtalsstöd så får man ofta ställa sig i kö till kurator eller psykolog. Får du inte hjälp på din vårdcentral har du rätt att byta till en annan. Du kan till och med välja ett i annat landsting. Ring runt till olika vårdcentraler nära dig och se vad de har för kötider och hjälp. En sista utväg är att gå till privatläkare eller betala ur egen ficka för att gå till psykolog. Du kan också kolla med din arbetsgivare om ni har någon företagshälsovård du kan få tillgång till. Den här frågan har inte ett svar. Jag vet av egen erfarenhet att det blir väldigt jobbigt att leta efter hjälp när man själv mår dåligt. Finns det någon i din närhet som kan hjälpa dig, ringa några samtal eller hänga med på möten? Jag skulle önska att jag kunde säga att alla som söker hjälp i dag får det, men så ser det tyvärr inte ut på grund av personalbrist, långa kötider mm. På denna frågan har jag inget bra svar, du måste helt enkelt själv undersöka hur det ser ut i din kommun.

Ska jag göra en utredning?

Många frågar om de verkligen ska göra en utredning, vad ger det och vad händer om de inte får diagnosen? Jag mådde själv väldigt dåligt under min utredning, många frågor kom upp. Vad händer om jag inte har ADHD, vad är det för fel på mig då? Det var en fråga jag bar på och som jag vet att jag inte är ensam om. Men även om du inte får en diagnos så betyder ju inte det att du inte bär på ett lidande. Många känner att diagnosen blir ett en bekräftelse på deras mående/svårigheter och  utanförskap. Men bara för att den uteblir betyder det inte att ditt mående inte är på riktigt och det är viktigt att du kommer ihåg. Du har rätt till hjälp oavsett!

Jag var lika rädd för att få en diagnos som att inte få den. Om jag fick diagnosen såg jag det som ett slutgiltigt svar på att jag aldrig kommer att må bättre, om jag inte fick diagnos skulle jag aldrig få svar på varför jag mått så dåligt. Idag är jag glad att jag tog mig igenom utredningen. Nu i efterhand kan jag se att diagnosen hjälp mig på många sätt. Inte bara att förstå min bakgrund men den förklarar också svårigheter som jag har kvar idag. Jag kan därför förstå mig själv bättre, jag försöker undvika situationer som jag nu vet kommer att vara påfrestande och jag anklagar inte mig själv lika mycket för fel och misstag.

Jag går inte längre runt med tron att jag kommer att komma ihåg vissa saker, jag har accepterat att jag inte kommer att göra det och kan därför lättare hitta strategier som hjälper mig. Så ja, jag tycker att diagnosen har hjälp mig då jag har analyserat mig själv mycket, skapat strategier och rutiner för mig själv. Men nej jag tycker inte att jag fått bättre hjälp eller bemötande från vården. Många gånger kanske tvärtom.

Så inte heller denna frågan finns det något färdigt svar på. Även här tycker jag att du ska ta en funderare på vad det är för hjälp du vill ha, och fundera själv vad du tror kommer hända om du får en diagnos, hur skulle den hjälpa dig? Svaren finner du nog inom dig själv.

Hur får jag det att fungera med min partner?

Svår fråga. Och jag gissar på att vi inte har samma partner [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”] så mina svar kommer förmodligen inte att hjälpa dig. Men något jag insett efter min diagnos är att om jag inte förstår mig själv, hur ska du någon annan kunna göra det? Jag och min man pratar mycket, och jag försöker alltid beskriva eller förklara för honom hur jag mår. Kan jag inte göra det i ord så gör jag det i text. Sen tror jag att vi gemensamt har accepterat att han aldrig kommer att förstå, och att jag inte kan begära det från honom.

Efter alla år vi varit tillsammans vet han nu att det kommer svackor, att jag får depressioner, det är skitjobbigt, men det går över. Han säger att han aldrig tänker på det men jag vet att när jag mår dåligt, så mår också han väldigt dåligt, därför försöker jag hela tiden utåt visa att jag mår bra. För jag vill inte att någon annan än jag själv ska bli drabbad.

Sen är det klart att jag blir ledsen ibland ofta. Ibland får man en kommentar om att man tappar bort/glömt eller misslyckats med något enkelt, och det är klart att han blir trött och ledsen på mina misslyckanden, för det ger ju honom mer jobb. Men jag tror att jag känner dessa känslorna än mer, och att den där kommentaren bara ytterligare blir en besvikelse över mig själv. Ibland får jag påminna honom, om att jag faktiskt försökt allt jag kan, och att det faktiskt är min funktionsnedsättning som ligger till grund för att jag inte klarar de enklaste sakerna. Han brukar förklara för mig att det inte står i min panna, att han glömmer av och inte tänker på det. Han ser mig som en helt vanlig person och då har han all rätt att ibland säga i från och vara besviken, och när jag väl tänker efter så vill jag inte att han ska se på mig på något annat sätt.

Utan att veta vad ditt problem med din partner är så tror jag att man måste inse att problemet sällan kommer från ett håll, att problemet är bådas ansvar. Bara för att jag har ADHD, ångest och ibland depressioner så är det inget endast min man ska anpassa sig till, förstå och acceptera. Det är lika mycket mitt ansvar. En diagnos får aldrig bli en ursäkt, utan mer en förklaring till vissa situationer och händelser. Men det betyder ju inte att jag inte ska fortsätta att göra allt jag kan.

Det var svåra frågor denna gången, jag hoppas ändå att du tycker att du fått ut något av mitt svar!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar