Min dotter är inne i en väldigt bra period nu. Hon kommer hem och kvittrar var och varannan dag efter skolan. Berättar om saker som hänt, alla hennes rätt på proven osv. Jag vet att jag borde njuta nu, hänga med, leva på hennes lycka. Men istället blir det tvärtom. Jag analyserar hennes historier, försöker hitta hålen i dem. Ser det negativa, som i framtiden, kanske kommer att göra henne ledsen. Jag ler med henne men blir bekymrad, förväntar mig en katastrof, att hon ska komma hem med sorg i ögonen, eller misstänker att det är ett spel för galleriet.
Dottern har en massa kompisar i skolan, men bara pojkar. Och jag kan känna igen mig i, och förstår anledningen till det, ändå gör det mig bekymrad. Pojkar är oftast lättare. Har enklare lekar, säger vad de tycker rakt ut. Det är inte samma intriger och skitsnack. Inga viskningar bakom ryggen eller låtsasleenden. Allt det där flickor många gånger är experter på. Hon har själv valt att ta avstånd, jag förstår och beundrar henne för det.
Under en period när hon försökte umgås med dem, försökte passa in, så gjorde det henne olycklig. Jag såg det, kände det i min maggrop. Egentligen borde jag vara glad, nöjd över att hon hittat sin väg tidigare, att hon står på sig. Jag har själv haft fler pojkar än flickor som bästa vänner under min uppväxt. Jag trivdes bättre i deras sällskap, samtidigt som jag alltid saknat en tjejbästis. Jag fantiserar om två flickor. Dom flätar varandras hår, tar sällskap till skolan, snackar om killar och blir varandras trygghet under många år framöver. Jag önskar henne så den bilden. Vill ge henne den i present. Men sen inser jag att jag skapar problem som inte finns. För det är inte hennes önskan, hennes dröm, utan snarare min.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar